Älskad idag?

Torget var fullt av röda blommor. Affären hade hjärtformade chokladaskar och även jordgubbarna var i en hjärtformad ask med text: I Love You!

Tydligen är det Alla Hjärtans Dag. Fy den som missar att uppvakta sin partner.

Sångsvanar är trogna sin partner hela livet. Det är inte alla människor. Sångsvan återvänder till sin häckningsplats även när partnern är död. Den klagar då högljutt över sin sorg. Svanar är känslosamma djur.

Ha en bra kväll oavsett hur du har det idag. Älskad eller inte. Att visa sin kärlek på en bestämd dag är ju ganska fjuttigt. Resten av dagarna då?

Vision för framtiden eller fostra folket?

Dagligen läser vi om politikernas försök att fostra folket eller styra deras åsikter. Ofta är det bara någon som vill vara up to date med den senaste sanningen i vänstermedia eller ”god” med rätta åsikter speciellt om det gäller försök att ändra klimatet.

Vänsterpartiet i Västerås vill att kommunens politiker ska äta mindre kött. I nuläget måste de politiker som vill äta vegetariskt på ett möte eller konferens lämna in ett önskemål om sådan mat. Men i en motion skriver V – partiet att det i framtiden borde vara tvärtom – de som vill äta kött ska enligt förslaget bli tvungna att anmäla det. Kontroll av syndare alltså.

Jag undrar: hur blir det med fisk, är det tillåtet?

Men, ska politiker bli serverade mat på möten och konferenser? Kan de inte ha en matlåda med sig? Då får alla vad de vill ha. Dessutom skall kommunala skattebetalda tjänstehjon undvika konferenser på en plats utanför sin arbetsplats, utan använda Internet. Att samlas någonstans kan innebära resor med bil. Felaktiga transporter hör nu mera till de svåraste synderna i Samhället.

Jag förväntar mig att inga Vänsterpartister äter kött hemma. De är alla vegetarianer eller till och med radikala veganer som nu mera är som en religion.

De andra som vill fostra folk är Moderater. Moderaterna i Kalix föreslår att socialnämnden utreder möjligheten att ge en del av försörjningsstödet i form av checkar som bara kan användas till att köpa grönsaker, rotsaker och frukt. Övervikt är alarmerande. Checkarna kan inte bytas mot pengar. Vill man ha tobak, chips eller godis får man finansiera det på ett annat sätt. Vilket då? Snatteri?

Linda Frohm (M), gruppledare för Moderaterna i Kalix säger:

Nej, det är inte uppfostran, det är att visa andra alternativ. Dessutom skall socialbidragstagarna få hälsosamtal.

Jag antar att Moderaterna i Kalix och i hela Sverige aldrig köper ohälsosam mat, godis och onyttigheter, de är rök- och spritfria, har inte övervikt och lever så sunt att de kan bli hälsoexperter för landet. Kanske något vi kan exportera? Eller är det bara de oförståndiga ”socialbidragstagare” som skall ändra livet? Bör jag få ett hälsosamtal genast för jag åt en semla till kaffet och fyra chokladbitar? Gick det bra för jag lyfter inte socialbidrag? Kanske pension kan jämställas med det, skattemedel som skattemedel?

Nu faller väl det här förslaget på sekretess eller tänker Moderater skita i det tills någon anmäler dem. Man får inte avslöja klienters identitet och märka dem på något sätt. Att vara så okunnig i sekretessfrågor som politiker är klantigt. Dessutom, vi använder inte ordet ”socialbidrag” längre, det heter försörjningsstöd.

Dessa fall är dock små dumma petitesser. Men de visar politikernas syn på medborgare, de som betalar deras lön genom skatt. Att politikerna kan ägna tid åt något folk rätteligen klarar av själv är också bevis på att vi har för många politiker. Framtiden och samhällets stora problem som  den nya kriminaliteten mot barn, kollapsade kommunbudgetar och sånt verkar för jobbigt att syssla med.

Det pågår ständiga försök att uppfostra folket, ibland på gott men ofta tvärtom. I historien finns flera exempel som goda maoister i Kina, rena arier i Hitlers rike, Stalins kommunister i Sovjet för att ta några stora exempel. Folk följe ledaren. De ropade i massmöten. De mördade på befallning. Ofta bjuder religionen regler om livet och avvikare kan straffas, även med döden. Massmedian är också full av uppfostrande ”råd” som rätt shopping, hata män, sminka sig rätt, banta snabbt eller följa de tongivande personerna, nutidens profeter,  på Internet.

Varje tid har sin fråga och sina hatobjekt. Vår tids är klimat, vars alarmister försöker få oss andra att känna skam i olika variationer från att förflytta oss till att äta, för att inte glömma plastpåsar. Män skall skämmas i att vara just män och ve om de åker bil och äter en biff. Klimatet är skam nummer 1. Experterna och självutnämnda experter flyger runt och minglar med varandra.  De superrika mästrar oss vanliga. Prins Charles till exempel flög privatjet och helikopter samt åkte bil för att markera sin goda klimatvilja och hamna i bild med klimataktivist Greta i Spanien. Han är oroad – på oss andra. Likaså icke klimatforskaren Leonardo DiCaprio som mockar oss men så klart kan inte han trängas med andra i kollektivtrafik. Experten Obama köpte förra året en stor strandvilla vid havet efter att ha  skrämt andra med stigande havsnivåer.

Leva som man lär är sällsynt hos de rika klimataktivisterna utan aktivitet. Vi andra skall rädda världen. Kan vi ändra klimatet är en icke tillåten fråga. Att lagstifta bort sugrör och lägga skatt på plastpåsar lär inte hjälpa något. Före detta Säpochefen och landshövdingen, Anders Danielsson, har i uppdrag från Regeringen att se över all relevant svensk lagstiftning för att nå Sveriges klimatmål. Räkna med att det inte räcker med plastpåsar. Vi är alltid bäst i klassen oavsett vår påverkansmöjlighet.

Jag misstänker att Klimatet lever sitt eget liv men att vi sakteligen raserar vår livsmiljö med bland annat överbefolkning, krig, avfall, miljögifter och ökad användning av krympande naturresurser.

Sitter politikerna på lösningar för Samhällets problem? Det ser inte ut så. Har de en vision för framtiden om hur kan Sverige ser ut om 20 år och vad ska till för att det fungerar? Den enda visionen jag ser är att sitta kvar i makten fast jag börjar tvivla på att politiker inte vill ens det. Ingen vill annat än peta i småsaker. Kriminalitet ska avhjälpas med hemarrest på helger och annat trams. Snabbtåg! Glöm inte snabbtåg! Att göra något åt Samhällets uppenbara problem och ha en realistisk vision om framtiden är så jobbigt. Kanske till och med närapå ogörligt?

De smarta och effektiva blir sällan politiker. Många av politikerna lever i det förgångna.

Läs mer om censur och kontroll hos Julia Caesar:

https://juliacaesar.blog/2020/02/09/nar-silicon-valley-blev-gud/#more-16087

Och så lite drömmar eller är det som det borde vara. LÄS!

De små stegens politik.

Jag såg inte leoparden i korvträdet. Hur än jag tittade hittade jag inte djuret. Först när jag kollade mina bilder såg jag leoparden liggande på en gren. Jag letade i trädkronan medan leoparden låg närmare marken. Jag hade blicken åt fel håll.

”Vi såg det inte komma” är en daglig påminnelse i Sverige. Politikernas ursäkt i ord, men inte i gärning. De såg inte att två diametralt motsatta levnadssätt det svenska och det muslimska  kommer ständigt att krocka med varandra. De insåg inte att deras egen små stegens politik  och godhetstävlan i EU förändrar sakta Sverige till oigenkännligt land utan gemensam  moral och gemensamma värden.

Nu ropar politikerna på snabbare integration bland småflickor i slöjor,  bland bortgifta tonåringar, män som bevakar kvinnors klädsel och garanterat inte kommer i arbete. Kommunernas ekonomi faller ihop under försörjningsstödets tyngd. Politikerna famlar bland terroristpropaganda och mördare som återvänder ”hem” för att vila och ta körkort. Kan man förbjuda terrorister? Föreningsfrihet liksom? Terrorister är som vanliga familjer, inte alls längre avskum som brände folk levande och dekorerade gatorna med avhuggna huvuden.

Politiker hymlar bland människor som kräver flera moskéer, egna skolor och daghem, olika bad tider och att slippa kvinnor som affärsbiträden och få betalt om vi svenskar ”kränker” dem genom att sträcka ut en hand, kvinnlig sådan. Utsatta områden dit inte ens ambulansen åker utan polisförstärkning borde föranleda politiker i skampåle, men icke.

Den Kommunala ekonomin platsar i TV programmet Lyxfällan. Att behöva låna pengar för att betala löner för kommunanställda är resultat av de skimrande luftslott massmedian hjälpte till att bygga om den lönsamma invandringen av ”raketforskare”. Nu trillar räkningarna in.

Politiker påstår att brotten minskar medan de snabba straffens privata domstolar spränger hus, hugger ner, skjuter, bränner medan polisen ropar efter kulturkompetens för att förstå de ärenden som hopar sig. De blonda kvinnorna våldtagna under en promenad är bara på fel plats på fel tillfälle som ett modernt bondeoffer, läs: som tillgängliga horor. Barn som rånas är bara ett uttryck för att jämlikhet med lika prylar till alla är inte än genomförd. Förövarna ses om offer, kanske fattas det fritidsgårdar…

Integration?Sverige är enligt lag ett mångkulturellt samhälle. Vart ska människor integreras till? Är inte bara ordet integration en kränkning av olika kulturer och levnadssätt? Ingenstans i världen har det gått att integrera så skilda kulturer som det västerländska och muslimska. Men svenska politiker måste prova ett dödfött projekt. Deras uppfattning om sig själva är grandios.

Demokraterna i USA såg det inte heller att komma, slutet på Riksrätten alltså. I sin besvikelse och ilska rev Nancy Pelosi  – representanthusets talman innehavare av det högsta ämbetet i USAs Kongress – sönder kopian av Trumps tal till Nationen. En planerad dumhet?  Hon såg det inte att komma och ser inte att hennes tid är ute. De människor som har fått arbete och bättre ekonomi för sina familjer de sista åren i USA skiter fullständigt i hennes vånda.

Så även här. De som inte än har behövt tampas med det nya Sverige, såg det inte att komma. De bryr sig inte om de drabbade. Var och en är sig själv närmast. I varje fall är de väldigt tysta. När de ”har inte sett något människorna” sedan råkar ut för förändringar kommer klagan fram. ”Jimmiemoment” i den feministiska vänsterskaran kan vara skakande.

Folk är inte intresserade av politikernas löften utan  av resultat. Att inte längre känna sig  tillhörig i en samhällsgemenskap och uppföra sig därefter kommer att kollapsa resterna av landet.

Varför bry sig?

The peak of life’s misery.

Är du lycklig? En gång ställde en damtidning frågan: vad önskar du för ditt barn, säg tre ord. Lycklig var överlägsen vinnare. Snäll var också populärt likaså omtyckt. Mina tre ord fanns inte alls med. Fri, modig, vetgirig.

Lycka är så flyktigt, så svårt att bestämma, så skilda för olika människor i olika omständigheter.

Berömda och framgångsrika borde vara lyckliga. Ändå knarkar de ihjäl sig, tar livet av sig eller rasar ihop. Att ha framgång och bli berömd är ingen garanti för lyckligt liv. Så, vad är hemligheten med att vara lycklig? Hur varaktigt kan det vara eller är lycka bara en förbiflimrande känsla?

Hur definieras lycklig? Ofta genom att äga och få. Känslan ”lycklig” är många gånger en köpt känsla eller något gripbart: ny ägodel. Den hedonistiska lyckan att känna något. En sensorisk upplevelse. Jag håller min nya hundvalp, sätter på mig en dyr klänning, blir älskad, får en present, köper en resa då jag får sola och bada, äter en middag i lyxkrogen… Vi kan köpa lycka, en upplevelse eller en sak som tillfredsställer oss. Vi undviker gärna lidande. Det finns medel också för det i olika former, behövliga och icke nödvändiga. Lagliga och olagliga.

Är inte strävan efter tillfredsställelse och med den lycka en central del i våra liv?

Som att vara en multimiljonär och ha  tio lyxbilar fast en räcker och köpa en till bara för att man kan? Att ha det andra har och helst mer. Äga. Kanske hamna i skuldfällan efter shoppingslycka och gråta i TV? Kan man köpa lycka eller bara en bra plagiat av det?

Som en rik man sa: man kan inte köpa kärlek men en bra imitation av det.

Visst kan man köpa en kortvarig lycka i affären. Fråga alla som kämpar i små omständigheter och sparar för något som underlättar livet. Min mor lyste av lycka när far kom hem med en Hugin dammsugare. Hon var så glad. Visst kände jag någon sorts lycka när min pojkvän (eller ska det kallas manvän när åldersskillnaden är stor?) gav mig flera par skor från nästa års kollektion. Och en hatt av en känd modist. Och en Chaneldräkt… Men den lyckokänslan försvann så fort. Jag antar att det var bara en inbillning.

Är vår pryllycka bara en plagiat orsakad av habegär?

När i tid är vi mest lyckliga då? Kan lyckan gå i vågor? Nu visar en undersökning att vi är mest miserabla omkring ålder 47 oavsett vart i världen man bor i, kvinnor kan uppleva det något tidigare. De unga och de gamla är mest nöjda med livet. Samtidigt säger Lyckoforskarna att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, livets mitt omkring 42 var verkligen skit. Ålder 75 likaså. Sedan blev det bättre för min personliga del. Men de flesta människor som jag kände, de som har haft betydelse för mitt liv och var i min egen ålder är faktiskt redan döda. Som så många andra har de dött av cancer eller hjärtinfarkt, de äldsta av hög ålder.

Kanske har de unga en framtid framför sig och därför känns lycka också möjlig. Man vet så lite om framtiden. De gamla kan ju inget annat än finna sig i läget. Kraven från omgivningen krymper vid pension. Träffade nyss en gammal bekant som beskrev sin lättnad  med att gå i pension och inte behöva tampas med arbete.

Alla arbeten är inte karriär, framgång och bra lön. Chefer kan vara från helvetet.

Så i strax efter mitten av livet är det bottenläge. Varför då? Är det då när livet hinner ikapp oss? Yrkesval och karriärtopp är uppnått. Ekonomin är som det är. Familj och barn är oftast avklarade eller hoppet att finna en partner har krympt. Man börjar känna sig äldre, på ett sätt liknande förlust. Det är som om förväntningarna var förbi. Livet är just detta, knappt något mer. Det är inte så många som byter helt livets bana vid 50, inte av de vanliga knegarna i alla fall. Hur många sätter sig på skolbänken efter 40 – 45 och börjar om? Jag. Finns det flera bland läsarna?

Hälften av äktenskap slutar i skilsmässa. Kanske just i livets mitt. Det har skrivits en del om framgångsrika män omkring 50 som skiljer sig, gifter om sig med en kvinna som åldersmässigt kunde vara ens dotter, en trophy wife. Nytt barn. Denna gång skall livet fungera bättre, man kan ju fallgroparna. Vad gör kvinnorna? Några skaffar sig en toyboy, en del gifter om sig men många blir ensamma, låt oss säga elakt: förbrukade på partnermarknad. Eller man rycker upp sig och gör något man inte hade möjlighet till i ett partnerskap.

Om du skiljde dig vid livets mitt, hur blev livet då?

Den mest lyckliga stunden borde vara när man håller sitt nyfödda barn på sina armar. Men den stunden är ofta resultat av så mycket stress, oro, smärta och närvaro av främmande människor (sjukvårdspersonal) att lyckan känns kaotiskt. Kanske fick man inte ens plats i tid på förlossningen? Känslan är snarare lättnad över att man klarade av det. Eller: Som att vara överkörd av en lastbil och överleva, sa en patient. Kanske lyckan infinner sig lite senare när man blir säker på att barnet man födde är ett friskt levande barn. När det blir realistiskt. Som ett sällsynt under, fast det föddes ca 258 barn per minut när jag skrev detta.

Korvträd i Tanzania, någonstans gömd sitter en leopard.

När har jag känt mig lycklig? Det har ofta varit en naturupplevelse. En magisk stund som överskuggar allt just då. Det där örnparet svävande över mig. Den vita björnen. Järven som försvann.  En helig plats. Två tusenåriga tallar. Solnedgången. Stjärnhimlen. Meteoritregnet när jag tältade på en högplatå. Tystnaden som om världen hade slutat att existera. Naturen ger alltid något om inte livet gör det.

Jag kan känna mig en smula lycklig när jag städar med klassisk musik eller kanske Pink Floyd på hög volym. Musik kan göra en lycklig. Men det är en väldigt kort stund. Någon äkta lycka är det knappt, eller… Men jag gav mig ett nyårslöfte att vara lycklig eller ska jag hellre säga nöjd, oavsett Världens tillstånd, Sveriges kollaps, ekonomi, massmedias förljugenhet, eventuella sorger i släkten.  Jag kan inte göra något åt Världen. De två sista åren med min sambos sjukdom var ett svart hål upp och ner. Kan man öka känslan av lycka fast livssituationen inte är perfekt? Ja. Man kan öka sin tacksamhet åt det man har, de människor som är viktiga för en och det som fungerar. När jag räknar efter har jag oerhört mycket att vara tacksam över.

Vad är lycka har nötts av flera filosofer. ”Behovet att söka lyckan är grunden till all frihet” (Locke). Hm. Dock är filosofin oanvändbar för oss både när olyckor ramlar över en eller vi får njuta av lyckans skimmer – om bara en försvinnande kort stund.

I denna värld av kaos och sorg, kan det finnas lycka eller tillfredsställelse med livet utan oro för morgondagen? Kanske lycka är bara att acceptera det man har och önska det som är inom möjligheters ramar? Kan vi nöja oss att glädjas åt det goda, älska våra närmaste och bli älskade tillbaka och på så sätt känna oss lyckliga?

Eller, är risken då att vår utveckling stannar helt om vi inte strävar efter mer?

Helig samisk offerplats, Passeuksa på Padjelantaleden.

Dartmouth College professor and former Bank of England policy maker David Blanchflower claims in a study, after examining trends in 132 countries to compare the relationship between well-being and age. A typical individual’s well-being reaches its minimum point – on both sides of the Atlantic and for both males and females – in midlife, around age 47, Blanchflower wrote in his report for the National Bureau of Economic Research.

.