I dödens väntrum.

Ni som har läst min blogg vet att min sambo insjuknade i demens hastigt nära sju år sedan och tappade stor del av minnet  på en vecka.  21 dagar sedan flyttade han till ett demensboende. Inte det vi anhöriga valde utan det Kommunen bestämde.

De gamla har inga valmöjligheter.

Jag tog hand om honom nära sju år. Nu kändes det att livet hade försvunnit från mig. Det var svårt att ta beslut om hans flytt men till sist blev det fråga om liv och död, mitt alltså.

Även hans, fast jag inte räknade med det så snabbt.

I dagarna har det skrivits en del om demensvården. Det blir svårare att få boende eftersom man helt enkelt har avvecklat för många platser.  Personalen är ofta outbildat utan demenskunskaper. Språket är också problematiskt. Själv har jag träffat flera vars språkkunskaper är tämligen begränsade. Det är en risk i arbetet.

Det är inget statusjobb att arbeta med virriga dementa.

Sparbeting kan leda till fullständigt absurda saker. Nyss försökte Kvarngården i Ingelstad dra in sacketter för det var för dyrt. Vem kan komma på  sådan idé? Hur tänker man då? Förslaget togs tillbaka efter folkstorm men det visar återigen hur vi ser på de gamla: bara ett besvär och stor utgift.

Jag besökte dottern och barnbarnen när gubben hade flyttat in på boendet. Jag såg barnen sist i november. De är annorlunda nu. Allt sker så snabbt i barnens värld. Det 9 år gamla barnet slog mig i kunskapsspel. Pinsamt.

Jag var hos dem i sju dagar.

Jag kom knappt hem så ringer boendet. Det var sjuksköterskan. Gubben har lagt av att äta och dricka. Jag åker dit och möter en döende person, det är inte dagens matvägran. Inga förvarningar där inte, ingen har försökt nå oss innan. Jag ser att han inte har rört det godis och dricka jag lämnade till honom vid senaste besöket åtta dagar sedan. Puzzlet vi la halvfärdigt står kvar lika halvfärdig.

Han har lagt av att leva.

Han klagar. Han har magrat. Skinnet spänns över benen. Ansiktet är livlöst. Skägget är inte rakat sedan flera dagar. I munnen finns klumpar av något. Han är torr om läpparna.

Han känner inte igen mig. Han är någon annanstans. Det var 21 dagar sedan han flyttade in. Nu håller han på att dö. Jag smeker honom varsamt över håret och håller honom i handen. En kort stund ser han på mig och säger några ord. Vad? Jag kan inte ens skriva ut de. Jag har dem som en gåva. De sista?

Jag håller på att bryta ihop. Men vad hjälper det. Döden har satt sig i vänteläge. Det är bara att acceptera.

Har ni pratat med varandra vad som skall ske i sådant läge? När vi flyttade ihop pratade vi om döden. Så besluten om eventuella åtgärder var redan tagna av oss. Vad sker då?

Det som sker är morfin. Få sova utan plågor. Dö utan en massa onödiga åtgärder. Inte uppehålla livet som redan har flytt. Jag hoppas så det inte tar lång tid. Jag känner mig så skyldig fast jag vet rent medicinskt och förståndsmässigt att det inte är mitt fel.

Vi var lyckliga tillsammans. Men det är oändligt länge sedan. Före demens. Efter det var vi något annat, en vårdare och en patient. Livet var fullständigt annorlunda. Jag skulle kunna skriva en handbok: gör inte så…  men det var en plågsam sträcka dit.

Ta vara på dagen, du vet aldrig hur det är i morgon. Säg jag älskar dig lite oftare.

http://www.smp.se/article/saketter-dras-in-aldre-far-kopa-eget/

http://www.friatider.se/inga-boendeplatser-f-r-demenssjuka-svenskar-i-framtiden

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6922284

http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2018/battredemensutredningarmenstorabristerivardenfordesomborhemma

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2018/03/06/demensvarden-har-forsamrats/

Vid millennieskiftet fanns det omkring 120.000 boendeplatser på äldreboenden i landet. Idag finns det bara drygt 80.000 platser, visar siffror från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

Bild högst upp: Dick i väntan på inspelning av Opeth video Porcelain Heart.

Påsk och flyttröra

Med en bild tagen en marsmorgon önskar jag er alla glad och god Påsk.

Här kämpar vi än med gubbens flytt till demensboende. En del saker är kvar nedpackade. Ingenting har fungerat enligt min så goda planering.  Men snart.

Det liknar inte heller Påsk här hemma utan flyttröra och halvfärdig städning. Skall fly till dottern för lite påskkänsla.

Men jag hoppas att ni som  läser har det bra oavsett firande, arbete eller bara att slappa. Grubbla inte över världens galenskap och hoppa över politikernas dumheter. Ha en helg i stället. Kanske kan vi ägna en tanke över Påskens betydelse, den grunden – kristendomen –  som vårt samhälle har byggts på. Syndaförlåtelsen inte att förglömma.

Det tar århundraden att bygga upp en civilisation. Det kan ta bara dagar, veckor, att krascha det. Varför är vi inte rädda om det vi har? Att förändra är inte alltid samma som att förbättra. Att inse skillnaden mellan den goda och den värdelösa förändringen är svårt. Speciellt om man är politiker med agenda.

Nu gled jag igen iväg… Ha en bra Påsk!

Glad Påsk!Glad Påsk!Glad Påsk!Glad Påsk!Glad Påsk!Glad Påsk!Glad Påsk!

Sprucket liv

Så flyttade min sambo till ett demensboende och jag var inte sambo längre.

Det kändes ingenting. Jag var så sysselsatt med det praktiska att jag inte hade tid att känna efter. Jag hade förlorat honom till demens så länge sedan att sorgen var redan upplevt flera gånger. Varje gång demens vann mark försvann en bit till av vårt liv. Till sist fanns knappt något kvar. Bara omsorgen.

Upp. Frukost. Dusch. Kläder på. Andra halvan av frukost. Ut, kanske. Kaffe, näringsdryck. Vila … Så gick dagarna. Även nu rycker jag hastigt upp och undrar en sekund: vad håller han på med, för att nästa sekund förstå att det inte är mitt bekymmer längre. Han har flyttat.

Det kändes inte som att ha en sambo de sista åren, snarare att driva  ett väldigt litet vårdhem. Den mannen jag en gång älskade, mannen som sa att jag var hans livs kärlek var borta. Kvar fanns som ett skal med utseendet som alldeles nyss hade setts i reklam, TV och musikvideos. Han kommer knappt ihåg det. Inte heller sitt långvarigt arbete som trädgårdsmästare och naturfotograf. Livet har passerat och försvunnit till hjärnans skrymslen. Vad finns kvar av honom?

Det är som en dörr som slagits igen. Nyckeln är borta.Jag vet inte vad som finns kvar. Orden försvann. Utan ord är det svårt att existera.

Det känns inte humant att lämna honom till ett demensboende men det är en fråga om liv och död, mitt alltså.  Kärlek kräver uppoffringar, sa någon. Hur länge då? Vad är kärlek? Hur definieras det? Hur lång uppoffring kräver sann kärlek?

Vad är din definition av kärlek?

Först ville han hem genast. Jag lugnade honom per telefon.  När jag avslutade telefonsamtalet med honom började jag gråta hejdlöst.

Efter telefonsamtalet var det bra, sa personalen. Anpassning, antar jag. Han var så trött när jag sedan hälsade på. Jag vet inte om han kände igen mig den gången. Allt är bra, säger personalen.

Vad är bra? Bra?

I morgon går sista flyttlasset. Egentligen behöver han inte sina saker och böcker för han rör de inte mer men det ser ut mer som hemma. Hemma eller borta? Det har nog ingen betydelse om några veckor, misstänker jag.

Man säger att demens är de anhörigas sjukdom. Jag hoppas att det är så. Jag vill inte att han skall lida.

 

Har du hyrt ut ditt hem någon gång? Hur gick det?

Samtidig som gubben skall flytta till ett demensboende har jag en egen att göra lista som har vuxit till 49 punkter varav 15 är avprickade.  Jag ska åka till USA för sex månader och vandra. Att fylla blanketten för visumansökan var inte helt enkelt. Ingenstans gick det att fylla i sanningen att jag bor i tält och vandrar på Pacific Crest Trail.

Hela? Jag är ganska envis men usel på att vada och vad finns det gott om. Jag går så länge jag orkar. Denna gång har jag inte planerat så blodigt som de andra längre vandringarna.

Jag ska hyra ut lägenheten under tiden vilket innebar en annons på Blocket. Jag ser att ca 1020 sökanden, ca 3 030  bostäder försöker  finna varandra på Blocket inom Stockholmsområdet. Det borde ju gå på ett nafs att hitta en hyresgäst eller bostad?

Inte.

Att hyra ut sin lägenhet i andra hand är en omständlig procedur som snor orken. Jag fick 54 svar. Många, kan säga de flesta, var inte tänkbara som godkända hyresgäster för min strikta hyresvärd, inte heller för mig. En del svaranden hade missförstått vad jag skulle hyra ut och mina krav som inga rökare, djur eller barn. Lägenheten är inte lämpad för barn och jag är allergisk. Man läser mycket tragik i svaren men jag är bara en som vill få in hyran under tiden och lägenheten hel när jag kommer tillbaka. Jag är inte någon som kan idka välgörenhet.

Bostadsbristen, om det finns, är någon annans ansvar.

Det är viktigt hur man bor. Så flera av dem som vill hyra önskar någon slags dröm. Lägenhet i centrala Stockholm utan köande eller några miljoner. Krav på olika saker som stora fönster mot söder,  fin utsikt,  grönt, diskmaskin eller finare område med lägenhet av bättre klass. Lång tid, helst flera år. Jag saknar önskemålen. Det är inget flashigt utan mer trist lägenhet jag bor i – om man ser på önskelistor – och vill hyra ut. Fungerande lägenhet med det som man behöver i vanligt liv från bestick till soffa och dubbelsäng samt många böcker om man nu vill läsa och en TV som säkert slocknar när som helst.

Jag bokade en visning. Att bara två par av sex  inbjudna dök upp visar att marknaden är god för hyresgäster. Hädanefter vill jag inte höra något gnäll om bostadsbrist. Jag kan omöjligen vara den enda som får ett drös svar men få orkar komma till visning eller skicka ett mail med nej tack. Eller var det avståndet 16 minuter från centralen som var alldeles för långt?

Eller var det raden i visningsmeddelandet som berättade att en jurist var inkopplad som avtalsskrivare och kontrollör?

Det paret som hade anmält sitt intresse först av alla ville hyra lägenheten och skriva kontrakt direkt. Jag började omedelbart med pappersarbete till min hyresvärd som krävde mina biljetter till USA för att se om jag skulle åka som sagt, med mera. Jag tog bort annonsen när det var dags att skriva avtal. Det föll. Paret fick ett eget kontrakt på en lägenhet från en kö de stod i,  precis då vi skulle traska oss genom hyresavtal med min jurist. Roligt för dem, bara att gratulera. Synd om mig.

Jag stod i ruta ett. Jag hade också kastat alla svaren i den digitala papperskorgen. Jag ville inte spara dem. Dumt?

Ny annons. Men nu stod det andra paret som tittade kvar som intressenter och de ringde med undran över vad som hade hänt eftersom annonsen dök upp igen. Och 27 nya svar.

Så, det ser ut att lösa sig men papper, papper igen. Och alla dessa kontroller man måste göra för att inte bli blåst både för lägenhet och för pengar. Hur trevliga personerna än är, är de ju inga man känner.

Vad skall man plocka ut ur lägenheten? Vad kan man låna för hyresgästen?

Jag minns hur jag fick min första lägenhet efter skilsmässan. Jag ringde, meddelade intresse och de lämnade nycklarna  i brevlådan ute med en klisterlapp med mitt namn på. Sedan kom hyreskontrakt och avi per post men då hade jag redan flyttat in. Även nästa lägenhet hyrde jag utan att hyresvärden hade kontakt med mig, den tidigare hyresgästen lämnade bara  över nycklarna.

Att hyra  lägenhet från Allmännyttan, den jag nu bor i, innebar betydligt mer kontroll. De ville ha legitimation, sista lönekvittot och anställningsbevis. Lägenheten visades dock inte. Jag fick nycklarna och gå dit själv. Huset var nytt och byggarbeten pågick än. Senare flyttade jag till en annan lägenhet i samma hus, den jag nu vill hyra ut.

Har du hyrt ut ditt hem någon gång? Hur gick det?

Bild: nej, det är inte mitt hus utan det huset där Casanova bodde i Venedig.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Giacomo_Casanova