Mitt möte med prinsessan Diana och blomsterhavens tid. Del 1.

Mitt nästan möte med prinsessan Diana skedde 1992 i Glasgow.  Men först något om henne och hennes död som berörde hela världen.

Augusti –97 var gubben och jag på väg mot fjällen. Vi stannade på en camping för en kopp kaffe. På cafébordet låg en kvällstidning. Bild av prinsessan Diana på första sidan med text: Äntligen är hon lycklig. Kärlekssemester med Dodi. Vi hade bara en vanlig semester och fortsatte mot Kvikkjokk. Jag gnällde som vanligt att Dick körde över 90. Dock älskade vi varann.

På hemvägen stannade vi i Arrenjarka för lite frukost. Vid bordet, genom gårdagens tidning fick  vi ett meddelande att Diana var död i en bilolycka.

Diana var en ikon och ett modernt helgon. Även jag läste om olyckan, såg begravningen i TV, inte hela men en bit. Även jag kände något speciellt för denna mor och prinsessa, vars död var så onödig. Att just hennes död orsakades delvis av en fyllerist var en märklig sammanträffande. Jag kommer till det. Diana dödades i en bil körd i hög fart av en berusad chaufför, Henri Paul, med paparazzi jagande efter sig.

Don´t drink and drive.

Hennes liv med kärlekssorger var allas egendom. Men Diana var inte bara en prinsessa med en stor garderob och presstycke. Hon lindrade de aids – sjukas tillvaro. Hon kämpade för en minfri värld genom att bilda opinion för minförbud, vilket sedan blev halvdant verkligt (Ottawafördraget). Hon var en frivillig socialarbetare i familjer med alkoholproblem. Jag träffade henne på grund av det. Ja, träffade var kanske för mycket sagd. Jag lyssnade på hennes tal och åt lunch i samma lokal.

Hon var öppnings talaren i Glasgow, FNs drogkonferens 1992. Hon pratade om verklighet, inte om vackra planer. Hon pratade om de familjer vilka drabbades av alkoholens och drogernas baksida. Vad man kunde göra för att stötta dem till drogfrihet. Hon var en liten blygsam del i arbetet mot missbruk hos familjer i London och hon förhävde sig inte trots att det sades efteråt att hon hade goda resultat i sin  stödgrupp, där hon arbetade en gång i veckan.

Jag kände gemenskap, hon gjorde ungefär det jag hade mitt levebröd av. Behandling  och stöd för familjer med missbruksproblem.

Hon hade en önskan: på efterföljande lunch, i vilket hon tänkte delta, skulle inte serveras alkohol.

Några klagade. Det var ju att ta i. Vi kunde handskas med alkoholen. Vi drack oss genom konferensen, mottagning i stadshuset med vin, whisky- och öl provning i konstmuseet, alkohol till lunch och middag, vad skulle ett litet glas till denna lunch skada?

Konferensen, vars huvudsyfte var att samla världens länder mot alkohol och droger, presentera den senaste forskningen och behandlingsmetoder, fick noll uppmärksamhet i svenska massmedier. Jag och min arbetskamrat var personligt inbjudna talare. Vi mötte inte någon svensk delegation, men kanske var de där – någonstans.

Jag hade bett kollegor hemma spara allt som skrevs i tidningar. Det fanns ingenting att spara. En större världsnyhet var på förstasidan. Fergie, gift med prins Andrew, hade solbadat med sin älskare utan BH. Hennes tuttar var en världsnyhet, inte försöken att kämpa den andra stora ekonomiska världsmakten: droger. Den första är kriget, ifall ni  har glömt det.

Diana gjorde intryck. Hennes tal (hon skrev det själv) var lysande. Hon lyfte faktiskt upp mig yrkesmässigt en stund. Vi var lite, lite på samma bana.  Jag var glad att få äta lunch med henne fast vi satt förstås oändligt långt från varandra och det gavs inget tillfälle att säga några tack ord till henne.

Hon hade begåvning, karisma och besvikelser. Hon vann folkets hjärtan även efter skilsmässa från sin otrogne make.

Sedan dog hon. Det blev en kris i det engelska kungahuset. Fantasierna började också gro. Hon kunde bara inte vara död! Blommorna utanför Kensington Palace  (där hon hade bott) växte till enorma hav.

Folk grät. Folk som minns henne gråter än idag på minnesdagen av hennes död. Diana blev folkets prinsessa.

Död väcker alltid känslor. Förluster är svårt att tackla. Många sörjer kända personers död, fast man aldrig ha träffat dem. Folk visar medkänsla även för okända personers tragiska död. Mord väcker oro och sorg. Folk köper blommor och lägger de där alla andra har lagt sina för att hedra den döde. Tillsammans. Även politiker kan delta i ceremonin omringade av fotografer för att visa sin folklighet och sitt ansvar.

Vi kanske behöver något symboliskt  som för stunden samlar oss, när verkligheten och  livets slut blir övermäktigt?

Kanske försöker vi mota ut döden med våra blommor och ljus? Mer om detta senare.

Prinsessan Diana dog den 31 augusti 1997, i en bilolycka i Paris. Hon blev 36 år gammal och lämnade efter sig två barn.

Bilderna:

Av Nick Parfjonov – Eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7366694

By Maxwell Hamilton from Greater London, England United Kingdom – Flowers for Princess Diana’s Funeral, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=13353040

http://www.bbc.com/news/in-pictures-40880650

 

Att gå och något om datorer och elapparater.

Så sitter jag hemma igen vid datorn och det blir ingenting vettigt skrivet. Jag börjar något och slutar igen. Det känns som dödläge på flera sätt, både hemma och ute. Världen ser inte säker och lovande ut, tvärtom. Terror tar plats. Folk försöker bota det med handhjärtan. Politik i Sverige hör närmast till soptunnan. Den feministiska massmedian förstå jag mig inte på. Oavsett vilken nyhetskanal eller tidning man läser lyser det negativa med terror, kriminalitet och lyckosökare som den största nyheten. Dagligen. Mer…

Jag känner mig gammal och pessimistisk.

Jag vill packa ryggsäcken igen och bara gå, länge, men det är inte möjligt nu.

Årets vandring var toppen men så kort att det inte ens känns i kroppen och någon ny chans kommer inte i år. Gubben min går saktare och saktare samt är så trött att det inte blir någon motion av det. Vi går tappert ut varje dag, oavsett vädret.  Avlösningen, 20 timmar i månaden skall räcka till så mycket, inte bara att motionera. Nu läste jag en rapport igen hur viktigt det är att gå och raskt. När ska jag få till det?

Hur går du? Helst inte alls? Är du en soffpotatis som stirrar på en fyrkantig ruta?

Vi håller på att tappa konditionen i tidigt i ålder.  Är du i medelåldern? Då kan du redan ligga illa till eller kanske var det så i ungdomen. Nu jagar experterna även de medelålders ut för att gå. De vanliga råden som att hoppa av bussen en hållplats före. Ta trapporna. Gå i stället bil. Gå ut på helgen till naturen. Gå snabbt!

Redan tio minuters daglig rask promenad har påverkan, 15 % minskning av tidig död. Skall vi tro på det?

Om det vore så enkelt. Alltid när dessa hurrarop för en metod kommer blir jag misstänksam. Hade de hela bilden för sig? Borträknar de allt annat som krymper vår hälsa och tillvaro? Om vi inte raskar på tio minuter om dan hur fort dör vi då?

Är gå snabbt en mirakelmedicin för våra krämpor? Hur snabbt ska jag gå då?

Visst, vi är mindre aktiva nu än 20 år sedan, före Internet. Barnen stirrar mer på en fyrkantig ruta än på klätterträden ute. Familjer samlas kring TV eller med sina mobiler. Vi är garanterat mindre aktiva än på den tiden både arbete och  hushållsarbete saknade underlättande maskiner och Internet var inte ens uppfunnen.

Att tekniken hjälper  våra liv är så självklart idag. Snart finns inga som kan förklara hur man sköter ett hem, disk, tvätt, städning, matlagning och våra personliga kontakter utan en maskin kopplad till elnätet.

Det är en otrolig förändring i vårt vardagsliv när jag tänker på min mor och min tidiga barndom. Tvättmaskin, kylskåp, frys, dammsugare, elspis, gräsklippare, alla möjliga hushållsmaskiner jag inte ens vet namnet på är nu allmängods. Men det som satt oss på soffan var TV, sedan dator samt mobiltelefon.

I Sverige ägde 11 procent av befolkningen en persondator 1990. År 2010 var denna siffra 91 procent. Jag hörde till de första, inte på grund av mitt kunnande utan sonens, vars gamla dator hamnade hos mig. Jag tog också det europeiska datakörkortet. Det var inte så avancerat. När datorn infördes på arbetet på det stora sjukhuset under  andra halvan 90-talet fick vi frågan på ett informationsmöte: vem har en dator hemma och kan använda den. Jag lyfte inte upp handen, men en man gjorde det och han uppgraderades till datoransvarig. Han kunde inte så mycket men lönen från en mentalskötare till datoransvarig var ett rejält uppköp.

Det blev jag skötte den mesta patientregistreringen på min avdelning. Lösenorden hade vi under musmattan, som alla andra hade. Någon Internetanvändning var det inte frågan om. Det kunde ge virus till systemet. Vi var lite misstänksamma och producerade statistiken också på vårt gamla sätt: ett streck på vita tavlan för varje patient och åtgärd.

Systemet kunde inte registrera rätt. Vi blev de enda med  statistik över patienterna, det som skulle ge pengarna till verksamheten. Även idag har olika registrerings system sina brister. När strömmen går står allt stilla. När lagring är billigare någon annanstans kan uppgifter flyga över världen utan kontroll som i Transportstyrelsen. En stor inkompetens- skandal som bara blev skvalp i vattenglas. Landets säkerhet väger inte mycket.

Idag sker väldigt många jobb per dator. Vi är ständigt uppkopplade.  Många blir orörliga för en stor del av dagen. Att gå raskt tio minuter och vara stilla resten räddar garanterat inte hälsan. Men, det kan vara start till mer.  Att gå är vi födda till. Dator och Internet är bara ett lyckosamt  påhitt. En väldigt trevlig sådan. Utan den hade vi föga koll över vad som händer i världen och vad våra politiker hittar på.

Det kan bli för mycket. Världens elände tränger sig snabbt in i varje hem. Att gå är ett bra sätt att tömma sin egen dator: hjärnan. Tio minuter? Det känns  dock som en rea på rörelse.

http://www.bbc.com/news/health-41030630

Bild överst: översvämning i Sarek, nederst skogsutflykt.

Bort från mobiltäckning – en vandring med en regnprinsessa.

För ett barn som har växt upp med Internet är en värld utan det omöjligt att förstå. Ett barn som redan vid ett års ålder har klickat på bilderna i Pino`s värld, den lilla nallens dagliga upptåg, räknar wifi som något flygande i luften, alltid, överallt. Även i en djup fjälldal.

Är det inte så?

Jag har vandrat med ett barnbarn, ålder tolv, en femdagarsvandring med start i Hemavan. Hon är nummer fyra av de barn jag har gjort ungefär samma runda med. Tio år sedan såg jag sällan ett barn på fjälltur, men nu mötte vi totalt sex barn och en baby med sina föräldrar. Enligt statistik har barn och pensionärer ökat på fjällstugor. Gott så.

Vad ger vi till barnen? En naturupplevelse? Det är enklare med en ny teknisk pryl, tycker många.

Vandringen med barnbarnet blev regnig. Först på sista dagen kom solen fram. Jag kallade henne regnprinsessan. Hon  gick i blöta skor, plastpåsar över strumporna. Nej, hon gick inte, hon skuttade fram över leriga stigar, små forsar och vattenpölar. Hagel och vind förskräckte inte henne. Men hon valde stugboende när vädret blev riktigt illa. Jag ville det med, men lät henne välja. Besvikelsen var synlig: ingen wifi i stugan! Men telefonens laddning hade redan gett upp så besvikelsen varade en minut och hon läste en bok i stället.

Det finns en punkt på den leden där man kan få kontakt med yttervärlden genom Norge. Men, min telefon dog också så vi kunde inte meddela till hennes mor att allt var väl.

Så, natt nummer två tillbringades i stugvärmen. Under natten dök det upp  folk i stugan med tält som hade gett upp. Till sist var stugan fullt av oss som flydde regnet och vinden. På morgonen lyste topparna av nysnö. Men, det regnade igen.

Oavsett regnet, hagel och vind var det en fin vandring utan ens några myggbett. Tyckte jag.

Skulle hon fjällvandra som stor? Det var tveksamt, om inte vädret var bättre. Att kura i tältet hade sin tjusning men dag efter dag – nej, det var för stillsamt. I regnpausen gick hon på jokkstranden och letade efter fina stenar. Ja, vi hade regnkläder men någon där uppe passade på att hälla vatten över oss och försöka blåsa oss omkull, i stället stilla regn.

Vandra mer? Kanske ändå. Naturen var vacker. Det kan väl inte alltid regna?

Sista dagens sol kompenserade fyra regndagar. Ja, på kvällen öste det åter ner. På busshållplatsen träffade vi andra vandrare som hade haft lika blött, om inte värre. Så har vi haft det hela sommaren, muttrade en hemavanbo.

Det blir ingen mer vandring för min del i år. Jag satsar på längre nästa år – om livet så tillåter.

PS.Trumps kampanj löfte nummer 25 var att inte ta ut lön som president, men en president måste ta ut lön. Han donerade sin första kvartalslön till USAs National Park Service. En uppskattning av naturen?

 

 

Är du närvarande i ditt liv?

Jag såg några rader någonstans vilka ställde en fråga. Det kändes som om någon hade riktat det just till mig. Jag tror att flera andra kan känna igen sig och instämma att det var en fråga som berörde deras liv.

“How absent have I been from my own life?”

Hur frånvarande har jag varit från mitt eget liv? Det var som det heter en bra fråga. Är vi närvarande i våra liv? I så fall hur? På vilket sätt använder vi vår tid, dessa 24 timmar i dygnet, 168 i veckan och 720 på en vanlig 30 dagars månad och 8760 på ett icke skottår  och hittills varande livet… nej, det vill jag inte ens räkna ut.

Hur många av dessa timmar var meningsfulla, nödvändiga, aktiva, nyttiga, bortslösade, glada, katastrofer, oförglömliga, värda att läggas i minnet?

Hur ser livet ut? Förverkligade vi våra drömmar eller gav vi upp dem? Insåg att vi inte hade kapacitet? Saknade viljan att anstränga oss? Livet som kom tog liksom över? Och åren gick tills man en dag ställer sig frågan: var livet bara det här? Vart försvann  det speciella jag ville göra? Livet är ok men det fattas något.

Eller var vi bara för lata? Tidsslösare? Fotnot i någon annans liv? Solnedgång direkt?

Vad ska jag använda resten av mitt liv till? Finns någonting kvar att drömma i min ålder eller är möjligheterna förbrukade? Ålder är bara en siffra? Nej, det är en hurtfrisk lögn man presenterar i tidningar avsedda för kvinnor med utseendeångest. Så mycket utseendeångest! Ålder ger garanterat minskad ork och styrka i kroppen och större risk för något elände som tar livet av oss till slut.

Hjärnan då? Kunskapsbanken? Det är ingen som bryr sig om det när man väl blivit pensionär. Det man kan är bara soptunnevara.

Ändå, jag har planer. Jag försöker vara realistisk men det är inte alls roligt. Att bli äldre i kroppen är inte roligt. Att inse begränsningar är inte kul alls. Jag vill slå mig själv med häpnad men måste inse trist fakta. Ålder. Ork.

Jag undrar, hur skulle vi utnyttja tiden om vi visste att slutet är nära? Att en obotbar sjukdom gav oss bara ett par månader. När vi läser historier om individer som snart skall dö brukar det vara någon tapper person som gör alla resor, äventyr och även låtsasbröllop innan döden kommer. Man dör på Facebook och Instagram, twittrar om de sista dagarna. Folk sänder support, pengar och hejarop. Den döende hamnar i tidningar och säger så fint att ”åren inte har betydelse utan livet du lägger i åren”.

Hur skulle vi göra när vi vet att det är snart slut med livet?

Eller låt oss tänka ännu längre. Slutet för vår civilisation, mänskligheten. Det finns många sätt att ta livet av oss. Faror vi själva orsakar och risker som kommer från universum. Ja, i filmer kommer ju räddningen i sista minuten genom Bruce Willis eller annan hjälte men låt oss tänka att allt vore på riktigt och livet är slut.

Slut och ingen repris. Som i Melancholia.  Hur kommer människorna att reagera, på riktigt? Du, dina anhöriga, vänner, område, stad… Vad gör du under din sista månad i livet?

Ja, Facebook och medier skulle förstås kollapsa snabbt.

Förmodligen skulle vi uppleva krisreaktionens alla faser. Från förnekande till någon sorts acceptans.

De flesta skulle inte göra något storartat. Vi vore bara smått förbannade eller ledsna. Sörjer över det vi inte kunde göra. Försöker finna oss i det man inte kan ändra. Slutar gå till jobbet kanske. Alla är inte hjältar som dör i arbetet. Samlas med familjen. Många skulle festa rejält. Andra bli religiösa. Ja, kyrkorna vore fulla, så är de alltid vid stora kriser. Då behöver vi något som är större än oss. Himmelen väntar de troende. Kanske ber vi förlåtelse för alla dumheter vi har gjort. Några skulle ta livet av sig strax innan. Och en stor del av oss vill inte inse fakta utan tror att det är bara fusk, ett TV program eller nytt spel.  Vissa skulle dra nytta av situationen genom att sälja biljetter och mediciner till falsk räddning. Paniken vi sett i filmer med igenproppade vägar blir faktum. Kaos. Stölder och inbrott.  Hoppet som överger oss sist.

Jag undrar hur politiker skulle tackla det. Stå bi, gömma sig eller ha planer bara för dem själva?

Vad vore din lösning? En månad kvar att leva, vad gör du?

Vi har det liv vi har och sällan vet vi dess exakta slut. Många av oss är slarviga med våra dagar. Jag erkänner direkt, jag är en av dem. Vi slösar med tiden som om den vore oändlig. Uppskjutarna är många. Sedan, någon gång, nästa år… Så som vår Regering gör sina planer till efter valet är även många av oss i framtiden, i stället i nuet.

När åren hopar sig  ser man sin egen trista misshushållning med dagarna i livet.

Men, det finns även obefogat missnöje. Livet gav oss saker vi inte ens förtjänade. Vi gjorde mer än planerat. Vi brydde oss om andra. Vi upplevde i stort och smått, människor, kärlek, platser, händelser, kunskap, allt det som livet består av.

Jag har fått, gjort och upplevt saker, även sådant som inte så många har gjort. Varför känns det ändå inte tillräckligt?

Vill människan alltid ha mer? Är begäret efter mer det som håller världen i gång? Är det också samma som till sist utplånar vår civilisation?

http://www.bbc.com/news/magazine-40290563

https://www.buzzfeed.com/kassycho/after-she-was-diagnosed-with-this-woman-did-a-stunning-weddi?utm_term=.tj565qnLz#.nurgJBGDm