Hur ofta städar du? Om det skrämmande att bli gammal.

Jag läste om Ystad som är en av de kommuner där budget inte går ihop. Nyss var det Motala som försökte frysa ut de gamla i äldreboenden och barn i daghem. Nu vill Ystad att gamlingarna ska leva i smutsiga hem och helst sluta äta. Inte bokstavlig svält men ökade  svårigheter att få mat på bordet varje dag.

Förslaget innebär att Kommunen ”erbjuder ingen daglig matdistribution utan hänvisar till färdigrätter från livsmedelsaffären. Undantag när det gäller specialkost. Vid behov ska hjälp med uppvärmning beviljas”. Det sker säkert många indragningar i olika kommuner som inte når intresserad press.

När får man bistånd av äldreomsorg i någon form? Det är inte bara att ringa, det skall utredas. Hemtjänst är inget som delas ut hur som helst. Det räknas minuter i duschen, toaletten, vad som innefattas i städning och äter du inte skyll dig själv. Ingen hinner hålla dig sällskap. Tidsschemat är också pressat. Det är stressigt att arbeta inom hemtjänst. Flera är inte ens utbildade vilket har dragit ner detta viktiga yrkets värde.

Det blåser en kall vind över våra gamla. Kan de inte dö fort nog och ge plats för andra hjälpbehövande i världen?

Vilket hushållsgöromål är det som förfaller först hos den gamle? Nu menar jag tämligen friska gamlingar, inte rullstol eller  svårare sjukdomar utan bara att man börjar bli skruttig och orken tynar. Dammsugning och golvtvätt är förmodligen det första som blir svårt. Den lite framåtlutande ställningen med dammsugaren tär på kroppen och balansen. Städning, brukar vara det första som beviljas.

Vart tredje vecka? De som beslutar något sådant bör inte heller städa oftare än vart tredje vecka hemma hos sig. Rör inte toaletten, tvättfatet, diskbänken och dörrmattan! Tappar du något lät det ligga! Politiker bör prova först det som man tänker införa hos andra. Varannan vecka känns också lite, här städas det varje vecka om inte petigt utan enligt känslan ”nu är jag nöjd”.

Sedan kan ledsagning till affären tillkomma. Eller att hemtjänsten handlar för en. Att planera för en vecka i taget kan vara svårt. Nej, 85 – 95 år gamla sitter inte vid datorn och beställer mat hem. Jag tror – vet – att det kan vara helt tomt i kylen när nästa affärsrunda med hemtjänst kommer. Det händer nästan varje gång jag handlar att jag ser en snurrig gumma med rollator som försöker hitta något. Jag brukar hjälpa till och säga att de flyttar ju saker runt så det är svårt att hitta, vilket är lögn men tröstande. Kanske ser jag dessa människor lättare än flera andra på grund av övningen att handla med min dementa sambo? Vet ej.

Att orka laga mat förfaller sedan. Det är faktiskt tungt att stå vid spisen en längre tid. De gamla skruttiga gör inga trerättersmiddagar. Jag tror ingen, ingen ber om matlådor om de än kan gå till affären och värma något färdiglagat. De äldsta av oss har en ingrodd tanke att man klarar sig själv. Man ligger inte till last. Ofta är det anhöriga som har ordnat matleveranser.

Att slopa varje dags leverans av en varm matlåda har varit på diskussion och sparmål i flera omgångar,  i många kommuner. Nu sist Ystad. Det handlar faktiskt inte bara om en matlåda, det handlar om kort mänsklig kontakt och kontroll om den gamle behöver annan hjälp just idag. Kanske upplyft från golvet? Ringa ambulans? Se att gamlingen kommer upp och börjar äta. Vi alla blir gamla. Det är en naturlag, inget vi – än – kan undvika. Att då få bli omhändertagen på lagom nivå är en fråga om samhällsmoral. Att sluta leverera mat är en väldig stark markering. Det borde vara ett slags mänsklig rättighet att i det land man har levt, arbetat och betalt skatt i har man ett slags humanitär hjälpkonto där man lyfter ut vid behov.

Livsmedelsverket har precis gett matråd för de över 65/75 år och det stämmer inte riktigt med färdiga matlådor från affären. Kanske inte ens maten i äldreboenden?

Sämre mathållning, mer depression och fallolyckor, mera sjukvård, tidigare död i en  skitig lägenhet. Åldringsvård i det nya Sverige?

Ystad säger att invandring inte är skyldig till budgetkrasch. Är det så att de 19 % av befolkningen som är invandrare blev självförsörjande på direkten? 20% av Ystads befolkning är invandrarmän i ålder 15 -44. Enligt statistik tar det i genomsnitt åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete och många arbeten är just betalda av skattemedel. Man skall inte skylla på invandring men att ljuga om dess  ekonomiska förträfflighet är dumt.

7 % av Ystads befolkning  är gamla över 80. En del av dem är ett sparmål.

Vi måste stå ut med livets början och livets slut. Tiden då vi människor behöver hjälp för att ha en rimlig tillvaro. Livet kostar. Det uppstår många frågor.  Vilka utgifter hör till Samhället i första hand? Vem står först i kön för budgetpengar? Vad är en humanitär Stat? Hur skall vi ta hand om våra gamla? Borde man som alternativ helt enkelt sätta en gräns hur mycket omsorg var och en får för pengarna? Därefter skonsam ättestupa? Är det framtiden?

Hur tror politiker det känns att bli gammal i Sverige? Vi gamla skylls ut som propp i samhället. Vi har orsakat klimatets kollaps så snart drunknar vi eller brinner enligt självutnämnda experter. Barn går ut från skolan och skriker på gatorna att vi har raserat deras liv fast vi trodde oss ha gett dem bättre omständigheter än vi själva fick och gratis skola. Ungdomar kastar sten på gamlingar som har spelat bingo. Vi gamla är helt onödiga personer som Samhället helst vill slippa. Det ser jag varje dag i media. Det ser jag i praktiken hos gamla omkring mig. Om inte, skulle ingen hota dra in värme, mat och hjälp från dem som är några år äldre och mer behövande än jag är idag.

Lita inte på Kommunen. De avtal du har kan sägas upp när som helst.

Enligt den svenska statistiska livslängden är det inte så många år kvar för mig. Jag är ärligt sagt rädd att bli ännu äldre, behöva besvära någon för städning och mat. Jag vill inte förnedra mig, tigga efter hjälp och skyllas som orsak till budgetkrasch.

Jag tror att jag hellre vill dö.

Flera andra har reagerat och jämfört med maten i fängelse:

https://samtiden.nu/2019/10/aldre-far-samre-mat-an-intagna-pa-fangelse/

De kan väl ha filtar…

1984 sommarjobbade jag inom hemtjänst. Flera av vårdtagare var närapå 90 år. Jag lyssnade till många fantastiska historier om byns tidigare liv. Det var inte så stressigt på den tiden. Jag började skriva ner historierna hemma. En känd konstnär och jag gick sedan till Kommunen och bad lite pengar för att kunna göra en utställning  med fotografier och text om kommuninnevånare över 85 år som än kunde berätta bygdens historia. Vi bad pengar för film och lite resor, mest cyklade vi,  samt själva utställningen.

Så klart fick vi inga pengar och idén dog. Sossepolitikerna tyckte det var helt enkelt inte intressant.

De gamla människorna är inte intressanta idag heller. Oavsett partibeteckning.

Det fanns en skruttig, ensam gammal gumma som vägrade att flytta till ett äldreboende. Varje morgon var hemtjänsten orolig över att hitta henne död på golvet. Hon var klar i huvudet men benen bar illa. Hon hade redan hela utbudet av hemtjänst så det skulle vara bättre och kanske billigare om hon flyttade till hemmet. Det fanns ju en tom plats också. Tomma platser tickar pengar.

Men icke. Gumman var envis.

Då stänger vi av värmen för henne, sa chefen. Då flyttar hon in. Nej, det är inte påhitt, det skedde på riktigt och efter en vecka packade hon och hemtjänsten ihop hennes saker för flyttning till äldreboendet.

Jag kom att tänka på henne nu när Motala sänker temperaturen på kommunens äldreboenden med tre grader för att spara pengar. Tre grader som skall rädda kommunekonomin.

– Vi vill givetvis värna om de äldre, de ska inte sitta och frysa på sina hem, de kan till exempel ha filtar, säger kommunalrådet Kåre Friberg (M) till Aftonbladet.

Det är den bakvända världen. En ny ”de kan väl äta bakelser”. Fast bakelserna är bara en skröna medan värmesänkning är på riktigt.

Vi kan läsa dagligen om något nytt sparmål i äldreomsorgen. Personalen lider av stress. Många anställda kan inte ens hyfsad svenska. Maten är usel. Ja, äldreomsorgen är inte prioriterad område när alla  andra grupper också kräver sin del. Kommunerna blöder pengar. Flera av de skulle stängas om de vore privata företag. Den iver som vissa kommuner visade för asylsökanden har ändrats till rop på hjälp gentemot Staten. Det var inte lönsamt att få in folk som inte hittar arbete varken nu eller i överskådlig framtid. De miljonvinster man pratade om några år sedan har blivit noll och intet så de gamla får frysa in lite pengar till den tomma kommunkassan.

Måste de gamla finnas kvar? Vad har vi för nytta av dem? När kommer gratis morfindos för de onödigt gamla? Modern ättestupa för att spara pengar?

PS. Kom hem nyss och ser att nu kryper Motala till korset och meddelar att temperaturen i daghem och äldreboenden ska vara 22 grader, den lägsta tillåtna. Blogginlägget får förstås vara kvar och visa hur politiker tänker.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson delade Aftonbladets artikel om Motalas sänkning av temperatur inne på Twitter på onsdagen, och tillade:

”Rekommenderad inomhustemperatur i bostad för känsliga grupper (t ex åldringar) är 22–24 grader, inte 20 grader”.

Ibland lönar det sig att bli upprörd. Undra på vad de drar in nu?

In i fängelse med dem bara!

 ”Är man gammal nog att göra brott då är man gammal nog att sitta inne”, muttrade gubben som blivit nästan rånad. Han hade ett blåmärke över ögat och skrapsår i handen.

Det var torsdag eftermiddag. På fredag kväll träffade jag rånaren i häktet. Att skriva personutredningar var mitt extraknäck. Dörren slog igen bakom mig. Han som satt mittemot var en yngling, fyllde 18 år två dagar sedan och hade tänkt bekosta kalaset med gubbens plånbok. Nu satt han lite leende, i en Petroff skinnjacka, Levisjeans, vita Nikeskor och en Malboroskjorta och guld runt halsen, bakom bordet. Snyggt men det var ju bara stöldgods.

Luntan jag fått från kriminalvården var tjock, några centimeter med 2-4 brott på varje sida. Jag hann inte läsa det helt. Åtgärderna var böter vad han inte betalade, samtal hos socialtjänsten som han skrattade åt, kontaktperson som han aldrig träffade, psykolog dit han inte gick, ungdomsmottagning som han sumpade och familjesamtal vilka hade dött omgående för familjen dög inte upp.

Han var en duktig tjuv som stal först från skolkompisar, avancerade till affärer, sedan kontor, arbetsplatser, bilar, lite misshandel, någon knarkförsäljning men nu hade han klantat till det när han såg den gamla gubben på väg att ta ut pengar från automaten. Gubben ville inte ge plånboken, kortet eller koden till honom. Gubben skrek och försökte slåss. En polisbil råkade passera. Gubben kördes till socialbyrån som låg i nästa kvarter, fick plåster, empati och en kopp kaffe från mig (jag hade jour) och följes till bankomaten och fick sedan skjuts hem medan grabben hamnade bakom galler.

Nu satt han leende framför mig och sa några komplimanger. Jag nästan snäste av honom. Oprofessionellt, ja.

Killen började genast berätta om sitt liv som var orsaken till att han satt bakom lås. Han var född på ett fattigt, oroligt område där stölder var en del av överlevnad. ”Jag var duktig redan vid sex år”, sa han. Familjen flydde och hamnade i Sverige. Han hade gått i den svenska skolan men funnit det som trist och ingen saknade honom när han hoppade av på klass 7 och började med snatterier. Hans svenska var nästan perfekt och han hade tänkt studera men utan nians betyg gick det ju inte. Han klagade över det ena och det andra som tvingade honom att förse sig med andras egendom.

Andras fel, inte hans.

Vid personundersökning skall man ge referenter, de som kan ge en social bild av personen. Han kunde inte ge några. Kanske farbrodern, men de umgicks ju inte.

Jag sökte upp föräldrarna med en tolk. Vi blev inte insläppta, de var rädda och beklagade sig i dörrspringan och ville inte bli inblandade.

Farbrodern, som ägde en liten livsmedelsaffär, som inte var en farbror utan – det var invecklat så jag lämnar det – gav en tragisk bild av familjen där överlevnadsstrategierna levde kvar fast ingen behövde frukta för sitt liv eller sakna mat på bordet. Lite slappa var de också, tyckte han, men de hade ju så lite kontakt så han ville inte baktala dem. De hade förlorat det mesta. Sitt land, sitt liv och sätt att leva. Nu satt de bara hemma och gjorde ingenting.

Över sonen hade de ingen makt. Att söka hjälp gjorde man inte och språket var också ett hinder. De blundade för hans brottslighet. Kanske hade de nytta av det?

Det blev en diger utredning trots saknaden av referenter. Förslaget till påföljd, gjord tillsammans med skyddskonsulenten, blev fängelse i 2 månader och sedan skyddstillsyn. Det var det mesta man kunde ge till en så ung person. Farbrodern lovade honom arbete, psykologen suckade men lovade tider efter utskrivningen. Själv krympte killen i sina flotta, stulna kläder när jag meddelade vårt förslag.

Han dömdes så. Nyss fyllt 18 år och fängelseporten gick igen efter honom. På den tiden fick man dom och plats direkt.

Jag blev boven. I TV nyheter var fängelsestraffet den största nyheten, i tidningen likaså och på gatan tittade folk snett på mig. En socialsekreterare hade dömt ett barn till fängelse! I en liten stad är man känd som ”socialare”. Nästa unga kriminella jag skulle göra utredning om hade skaffat sig ett jobb och kontaktperson innan jag hann träffa honom. Nästa grät och bad för sin frihet. Jag blev illa beryktad på ett effektivt sätt.

Det var inte jag som dömde utan rätten men jag blev skurken i media och den 18 årige kriminella ”stackars barnet”.

Hur gick det för honom? Jag följe upp honom. Efter två år var han fortfarande på den smala vägen. Hans farbror sa: ”Han har inte tagit en femöring och sen läser han in högstadiet också och ska börja i gymnasiet.” Sedan flyttade jag och vet inget mer men råkade inte se hans namn i tidningar i samband med brott den närmaste tiden.

Det var då det, i andra halvan  av – 80 talet. Det var en framgångssaga som inte fungerar idag. Han var en ensamvarg som tyckte att andra var några som kunde prata bredvid mun. Han hade inga vänner som sysslade med brott. Han knarkade inte. Han använde inga vapen för de var än svåra att få tag på. Det fanns få om inga från hans hemland i närheten med samma sätt att fixa livet så han blev inte ett gängmedlem utan körde solo.

Läget är helt annorlunda idag.

Jag tror inte att lösningen är att skicka in alla 18 åriga brottslingar till fängelse. Det kan upplevas idag som steg uppåt i den kriminella karriären. Det är en merit med fängelsestraff. För, läget är helt olik idag. Gängbildning sker redan i barndomen. Även en kriminell bygger upp sin karriär, från hantlangare i 11 – 13 års ålder till tjuv, langare, mördare… Brott är kamratskap, tillhörighet i en grupp. Vi känsla, vår klan, vår grupp som samhället inte rår på och inte bryr sig. Vi äger!

Vart finns föräldrarna i denna kedja? Någon har ju ändå fostrat barnen och det är inte en fritidsgård.

Domar sker inte heller på några dagar. Bara något år efter var jag i Tingsrätten med en person som hade ändrat livet och ville ha mig som stöd. Brottet personen gjort hade hänt tre år innan. Personen sa till Rätten: säger ni att jag har gjort det är det nog samt men jag kommer inte ihåg. Dessutom missbrukade jag på den tiden.

Rätten la ner ärendet.

Men något måste hända och det genast när ett brott har begåtts så de unga inte slutar där och får sin identitet genom att göra andra illa. Ingen borde släppas ut dagen efter gång på gång utan då när ett dom har placerat den kriminelle i vård eller bakom lås. Allmänheten har rätt att känna sig trygga. De är de som betalar Polis och Rättsväsende och även de veliga politiker som har släppt marknaden fri för kriminella.

Att bryta den gängbildning som våra politiker har snällt blundat för behöver radikala insatser, inte snällhet. Vi bör bli lika elaka som kriminella. Jag är säker på att Polisen har bättre förslag än politikerna. Fast då behöver vi fler av dem.

I första hand skall allmänheten skyddas från den kriminelle. Det är inte kvinnorna som ska undvika gatorna på kvällen utan våldtäcksmännen. Det är inte affärsinnehavaren som skall skydda sig mot rån och sprängning utan rånaren skall vara inlåst. Det är inte brottslingar som skall ha vapen och skyddsvästar, det är polisiär utrustning.

Man pratar oftast om män och deras felaktiga könsnormer som skall ändras. Men bakom den kriminelle mannen finns ofta en stöttande kvinna. En mor som inte sätter gränser och blundar och kanske får lite stöldgods som belöning. En fru/fästmö som glatt lever på pengarna  tjuven producerar. En kvinna som tror sig ändra på mannen med tiden. En kvinna som är medhjälpare genom att hålla mun, sälja saker, kanske gifta sig med invandrarmannen så denne kan stanna i Sverige. Sitta i bilen färdig att köra är mer vanligt än ni tror vid inbrott. Också att helt sakna medkänsla med offren av våld, förluster och till och med våldtäkt.

Alla kvinnor är inte så rena.

Eftersom myriader av fattiga människor lever utan brottslig verksamhet är kriminalitet inte en naturlag och offertillstånd utan ett val. Dags att betrakta det som sådan.

Regeringen har nu kommit med en 34 punkts program genom de spruckna förhandlingarna med 7 partier, möten som SD inte har fått delta. I stort heter resultatet utredning, svensk paradgren. Ingenting radikalt som kommer att hända just nu och förbättra situationen den närmaste tiden.

Läs Ann Heberlein i stället: https://annheberlein.com/2019/08/26/tre-forslag-for-att-komma-tillratta-med-ungdomsbrottsligheten/

Den imaginära fotbojan

Det var en mindre ort någonstans i Sverige, länge sedan. Alla kände alla. Byn hade sina anständiga människor, fyllon, få skurkar, några lokalkändisar och en pojke som hade spårat ur gängse liv och skola redan vid 13 år. Nu var han 17 och hade ett register av  småbrott och fylla. Några åtal med noll resultat, bara böter som inte betalades. Socialtjänsten jobbade på men inte blev det någon förändring i pojkens liv. Man hade provat hela registret, ett smörgåsbord av åtgärder. Familjesamtal, hembesök av polis och socialtjänst, psykolog, fritidshem,  belöningar, allvarsprat hos socialtjänst, assistent i skolan, regler, hot, och nu återstod endast placering med tvång någonstans.

Killen hade skippat skolan fast intelligensen var inget fel på. Han snattade, tog en bil, vilken som helst på gatan och for iväg till stan. Vad han gjorde där ville ingen veta. Bröt sig in i mataffären om han saknade något på natten, stal nya kläder och trängde sig in på bio utan biljett och lite då och då låg han asfull på något ställe han inte skulle vara på. Det ryktades om knark också. Knark var inte så vanligt på den tiden. Detta var 1983 när jag var en tillfällig inte ens helt färdig socialsekreterare utan större rutin, speciellt inte på en 17 årig pojke som gjorde samhället osäker.

Modern grät till ingen nytta. Den frånvarande fadern svor.  Skolpsykologen vred sina händer. Socialtjänsten letade efter ett ställe med lås. Killen ville inte flytta, han hade precis hittat en flickvän och tänkte ge henne en fin ring, inte köpt förstås.

Jag stötte på kommunpsykologen av en slump och vi pratade om ärendet. Han arbetade inte i regel med individärenden utan med något mer flummigt som råd för politiker och anställda. Jag presenterade ärendet för honom. Vi började grubbla. Fanns det något som hade fungerat för pojken i tonåren? Ja. När ärendet gick upp i Socialnämnd med förslag till placering i ett familjehem med goda ”normala” hobbyer som hästar och tennis för en fager summa per dag kom vi med ett motförslag. Han skulle ha en imaginär fotboja. Det enda grejen killen hade trivs med och fullföljt de senaste åren var arbete på återvinningsstation där han hade gjort prao och kort kommunalt sommarjobb och inte smitit en enda dag. Chefen tyckte han var duktig och hittade alltid grejer som inte borde ha kastats.

Motförslaget var att pojken skulle få arbete på återvinningsstationen. Han skulle passera vissa platser på vägen dit, en affär där han hade snattat och en bensinmack han stal bensin från. Skulle han inte passera dessa i tid gick larmet till Socialtjänsten och han skulle få åka iväg.  Samma väg hem. En kväll i veckan fick han gå ut med flickvännen. Modern skulle ringa om han inte kom och gick på utsatta tider. Han skulle blåsa alkotest och lämna drogtest när det begärdes. Pojken fick en kontaktperson, en polis som han skulle träffa en gång i veckan. Psykolog och socionom skippade vi, det hade ju inte hjälpt.

Gör inte om det som inte har fungerat!

Om han inte fullföljde detta blev det tvångsomhändertagande och flytt. Handläggare med flyttförslaget letade efter något billigare ställe under tiden. Den tilltänkta placeringen var för dyr.

Ingen trodde på vår idé. Det skulle inte hålla en vecka ens.

Systemet vi snodde ihop var säkert helt utanför lagen. Kolla folk på gatan? Han skrev på, föräldrarna skrev på, de som skulle kolla honom skrev på, flickvännen tyckte det lät bra och måndagen därpå traskade han till sopstationen, ursäkta återvinningscentralen.

Jag stannade inte på den lilla orten där jag gjorde bara ett tillfälligt besök. Sex år senare ringde en vän, en socialsekreterare från byn och bad mig att läsa dagens ortstidning. Jag gick till biblioteket. I tidningen fanns en vigselannons mellan dåvarande flickvännen och nuvarande biträdande chefen för återvinningsstationen, den strulige pojken med en imaginär fotboja.

Kontrollen hade fungerat i sex månader, sedan tog man bort  ”fotbojan” och killen, nu en myndig person, fortsatte att arbeta. Det enkla är ibland det bästa, även det som inte är ”beprövad vetenskap”. Dock skulle det inte fungera idag. Det finns nog ingenting i den här sanna, men något förändrade berättelsen, som skulle få ett förortsgäng i brottsbransch att sluta.

 Läget med struliga pojkar är helt annat år 2019 än då 1983. De är så många fler. De kommer från helt andra förhållanden än en liten svensk by. Idag är de beväpnade med annat än flinka fingrar. Det är nu mer som ett pyramidspel. Gör du rätt på botten kan du hamna på toppen om du inte råkar i vägen för en kula.

Regeringen diskuterar. Det finns dock föga hopp att de kommer på något som stävjar utvecklingen idag. Läs också de som vet bättre:

https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet

Bild på fotboja från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bracelet_%C3%A9lectronique.JPG#/media/Fil:Bracelet_électronique.JPG

Mer om struliga pojkar en annan dag.