Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen

Har Internet stulit våra barn?

Kan jag gå nu, sa barnet när vi bakade kakor till Julen. Kakorna var i ugnen.  Okej då, sa jag fast jag ville säga nej, du gör färdigt. Internet drog. Det spel hon spelade innan baket var mer spännande än att baka kakor.

Baka kakor har vi gjort så många gånger. Den fantasivärlden hon byggde på Internet var en nyare upplevelse. När kakorna var färdiga satt jag mig med henne för att se vad var så spännande att det gick före julbaket.

Hon hade byggt ett hus med en katt som gick omkring, en kvinna bodde i huset, barn kom från skolan, trädgård… det var ett fint bygge.  Nu styrde hon händelserna i huset. Inget julbak dock. Det var ett fantastisk bygge.

Som mormor blir man tämligen obehövlig i att sysselsätta barn som hunnit bli över tio år. Någonstans där ökar användningen av digitala medier. Internet fixar innehållet. Man blir snabbt en som ser till att hemmet fungerar, tvätten fixas, huset dammsugs, mat lagas, i tid till skolan, ett slags ”ha koll” person. Tiden då man gjorde roliga saker som julpyssel tillsammans med barnbarnen försvann ungefär efter tioårsåldern. Lägg till  läxor och aktiviteter flera kvällar i veckan utanför hemmet så blir det inte mycket tid över, varken för kakor eller Internet.

Man är inte så rolig längre. Internet har slagit ut oss gamla.

Kanske har flytten från mormor till Internet skett  ännu tidigare för andra? Nu under jultiden ser man flera äldre gå ut med barn som ser ut att vara barnbarn. Barnet håller i en mobil och stirrar i rutan medan den medföljande äldre försöker säga något. Bäst att bli intresserad i vad som händer i mobilen? Annars är man väl ute?

Jag är inte riktigt förtjust i barndomsupplevelser som sker per Internet. Den magiska rutan stjäl våra barn. När man väl släpper in barnen i Internetvärlden blir det som en drog, svår att avbryta. Forskare säger att Internet stimulerar samma punkter i vår hjärna som droger. Inte märkligt att vissa inte kan avbryta spelandet. Internetmissbruk är nu mera klassad som vårdbehov.

Vi outsourcar vårt minne till en hårddisk. Hur påverkar det vår förmåga att minnas och sortera information? Blir vi dummare fast informationsmängden borde spå annat?

Det finns en massa kunskap på nätet, inte bara skräp. Det är som en jättestor uppslagsbok. Frågan är vad och hur barnen väljer? Youtube med kändisar? Till min glädje insåg jag att mina barnbarn är som svampar. De suger åt sig information. Frågan är om de i den åldern kan sortera ut det falska, de för dagen ”rätta åsikterna”, utsagor avsedd att påverka? Snopet var de i alla fall att få veta vissa saker som i svensk press presenterades som sanning medan de inte stämde med verkligheten, alls. Inte när man började vidga sina vyer med utländsk press.

Va?! Median ljuger!

Ja, massmedian har sin agenda. Det har också mormödrar.

Sedan bakade vi mera kakor.

————————————————————————————–

Om påverkan av skärm/Internet:

Förmågan till empati har försämrats de senaste 30 åren, enligt en studie som omfattade 14 000 collegestudenter. Det kan bero på att förmågan att lära sig det sociala samspelet avtrubbas. Människan är särskilt utrustad med spegelneuron, som gör att vi kan härma våra föräldrars och lärares beteende. Det kan knappast ersättas av en skärm.

Fler röstade i Big Brother än i EU-valet  i England. Samma här?

3-åringar som tittat mer än 3 timmar per dag på tv blev mer ouppmärksamma och okoncentrerade när de sedan började skolan än de som tittat mindre på tv . Man kunde se en direkt dos–respons effekt.

Språkutvecklingen försenas av för mycket tv-tittande. Kroppsvikten ökar med dagligt tv-tittande hos barn.  Det beror inte bara på att barnen rör sig mindre, utan också på att barnet framför en tv-skärm inte känner någon naturlig mättnad, utan fortsätter att småäta.

Frankrike förbjuder mobil i grundskolan. Barn skall inte stirra på en skärm på rasterna. Det kan också hindra trakasserier genom Internet. Att använda Internet i skolarbete sker dock som förut. Det finns barn som är 13 år och i behandling för Internetmissbruk.

The positive feelings gained from social media approval are said to work on the same neurological basis as drugs do; providing rewards via the dopamine system. Thus, social network addiction is slowly becoming an issue. By creating a situation where we’re constantly trying to impress and being judged by others, perhaps the internet isn’t doing our brains much good after all.

https://www.ama.org/publications/MarketingNews/Pages/feeding-the-addiction.aspx

https://news.sky.com/story/france-to-ban-mobile-phones-from-schools-11167297

http://www.lakartidningen.se/Functions/OldArticleView.aspx?articleId=19078

https://www.theguardian.com/education/2016/oct/08/is-the-internet-killing-our-brains

http://www.soi2016.se/barn-och-internet/barns-tillgang-till-och-anvandning-av-internet/

 

 

Värdegrunder och verklighet.

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte av personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som släppte in oss.

Jag skulle hämta min gubbe från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar.  Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en sjuk anhörig.

Gubben satt ensam vid matbordet med torkad mat och smält glass framför sig. Klockan var 13.35. Det var lunchen.

Jag matade honom med den smälta glassen så han skulle få något i sig. Sedan gick vi för att packa hans saker. Han höll på att tappa byxorna. De var hans nästan nya som hade suttit bra tolv dagar sedan.  Hade han tappat vikt?

Gubben äter uselt. De senaste månaderna hade jag hållit en minutiös matordning med hjälp av en dietist (äntligen fick jag hjälp av en dietist!) och han gick till och med upp 800 gram. Nu var det tydligt förlorat. Demens och mat är en svår kombination som kräver omsorg och tålamod. Någon måste orka uppmuntra den ovillige att äta. Eller mata som man gör med små barn. Och hålla koll vad som verkligen äts upp. Om det är för lite räddar näringsdryck eller proteinpudding dagen.

Socialstyrelsen kom just med nya förslag till att förbättra de hemmaboende dementa personers mathållning. Hemtjänsten skall vara hos den dementa och skapa en bra matsituation i dennes hem.

Det innebär att när hemtjänstpersonalen kommer på besök så ska en så ordinär, trygg och lugn måltidssituation som möjligt skapas – vilket kräver mer tid. Det innebär att personalen får möjlighet att hinna sitta ner och samtala vilket skapar en socialt lustfylld situation men det ger också möjlighet för personalen att ha bättre koll på om personerna verkligen äter ordentligt. http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2017/allameddemensborfasallskapvidmaltidenenligtnyariktlinjer

Vart tar man den personalen? Med vilka pengar? Äldreomsorg osthyvlas ju i varje kommun. Nyss la man ner servicehusen här och omvandlade de till något annat enklare. Bara ett exempel. Gäller matordningen på boenden också? Var hans matsituation undantagsfall? Såg inte ut så när han höll i sina för stora byxor.

Som tur hade han hängslen i skåpet.

Jag tog honom i handen och huden kändes som papper. Uttorkad? Det räcker inte att tro den demente dricker, man måste ge ett glas i handen. Jag ville tömma hans kateter innan vi gick så jag tog honom till toaletten. Kateterpåsen gick inte att tömma, det rann inte ut något för pisset var som geléklumpar.  Jag kastade påsen och tog en ny. Hur katetern var fastsatt såg märkligt ut. Någon hade inte bytt en trasig hållare utan tejpat den över med en lager tejp. (Det var plågsamt att ta bort allt.) Nya hållare låg väl synligt i toaletten. Jag brukade  ju lämna allt som behövdes om jag lämnade honom till tillfällig boende. Det händer inte ofta att jag anlitar korttidsvård.

Nu fattades ordet vård. Jag började bli grinig. Det fanns ingen att prata med och vad skulle det hjälpa? När anhöriga klagar är det ju gnäll.

Mailade dotterdoktorn och hon föreslog att vi skulle åka till Akuten för att få en dokumentation. Det med urinklumpar var katastrofalt.  Jag funderade en sekund att faktiskt åka till Akuten för att få hans kondition bekräftad men han var så orkeslös att vi åkte bara hem. Väntetiderna avskräckte. Fel av mig?

Jag har ångest. Jag har ju sökt heltidsvård för honom från mars. Efter nära sju år som anhörigvårdare vill jag ha lite eget liv också. De 20 timmar i månaden jag kan ha för egen del är inget liv. De räcker bara till träning och promenad eller för att handla.

Kommunen har nekat honom den platsen vi anhöriga vill ha. Det boendet ligger i en annan kommun. De skriver att hans behov fylls av de egna kommunala boendena. Jag tvivlar  starkt på det.  Min erfarenhet säger att det är oftast förvaring.

Men ingen skugga må falla på personalen. Man kan inte göra mer än man hinner och är kunnig till.

http://www.socialstyrelsen.se/aldre/nationellvardegrund

Det kvinnliga befälet och anfall mot Sylarna – om trakasserier i det militära.

I vågen av metoo kampanjerna kom jag tänka på en obehaglig och men dock lite skrattretande upplevelse. En kvinna och ca 15 män är personerna i den historien, plus vi, min son och jag. Det hände rätt många år sedan men skulle vara toppaktuell just nu när anklagelserna från kvinnliga militärer haglar mot män.

Sonen och jag var på en fjällvandring. Det var i månadsskiftet september / oktober. Ja, vi var sent ute men ibland faller inte två personers tider ihop. Vi hade planer att göra Syltraversen men hastigt ymnigt  snöfall så där en halv meter under natten grusade det. Vi gick dock tappert till Syltoppen och gjorde en kortare kamvandring. Sonen är bergsklättrare så jag litade på att det skulle gå bra. Kämpigt värre i snön. På natten snöade det mer. Det var tungt att gå tillbaka till Storulvån och sedan till tåget. Eftersom stigen inte syntes gick vi enligt vintermarkering. Man sjönk ibland till knäna. Det blev en ordentlig träningsrunda.

Att trampa i djupsnön är bra motion. Prova!

Vi stannade i ett vindskydd för att laga mat. Stugan var full av soldater ca 15 män samt ett kvinnligt befäl.

Vi såg direkt att de inte var utrustade för vädret på något sätt. De hade svårigheter med sina spritkök kylan medan vi fick maten att koka på ett nafs. Någon undrade tyst vad vi hade  för kök. Det kvinnliga befälet skrek år soldaterna att skynda på. Hon skrek, det var ingen uppmaning. Hon skrek nedsättande kommentarer. Slöa…mesar… mera. Hon angrep deras  manlighet grovt.

Var det den jargongen man har i det militära?

Vi frågade killarna vad de skulle göra.
Bestiga Syltoppen, svarade de.

Vi undrade om de hade lov att göra det. Toppen låg i Norge. Kunde det uppfattas som en fientlig handling med en massa svenska soldater som gick över gränsen till toppen?

Ridå. Det kvinnliga befälet blev alldeles förstummat. Sedan började hon ryta igen att hon skulle hitta på annat så… när de väl kom fram.

Soldaterna tackade oss tyst. De var tydligen inga bergsexperter.

Jag har ingen aning om det skulle vara förbjudet eller olämpligt att bestiga Syltoppen av svensk militär. Däremot var Syltoppen i tjock lössnö inte lämpligt för folk utan erfarenhet och utrustning. Knappt för dem. Nu snöade det åter i stora tjocka flingor och temperaturen sjönk.

Vi hade nog inte sagt något angående Norge om kvinnan inte hade varit så olämplig som befäl. Man skriker inte åt någon på det sättet. Inte alls. Som befäl är man ett gott exempel och skapar förtroende, inte att alla ser spyfärdiga ut av undertryck ilska.

Hon var någon vi idag skulle hänga ut på metoo. Även kvinnor kan. De är inte alltid offer, utan översittare. Mobbare. Jag har känt några obehagliga kvinnliga chefer i mitt liv men har inte råkat ut för en manlig sådan. Slumpen?

Gruppen började gå. Vi såg att hon försökte leda männen rakt ut i stället att följa våra spår på vinterled. Snart hamnar väl hela gänget i ett vattendrag, antog vi. Vi ropade, men hon brydde sig inte om det. Lycka till, tänkte vi lite spydigt men tyckte synd om soldaterna. OK, soldater skall väl kämpa men inte på grund av dumhet och usel planering.

Vi vandrare vidare i snömodden. Det var trots snön en härlig vandring.

Om de aktuella kränkningarna inom militären, från Cornucopia:

Kränkningar i olika former har historiskt varit ett mycket vanligt inslag i den sk värnpliktsutbildningen och kulturen har ärvts vidare och upphörde inte med värnpliktsutbildningens avskaffande. Kvinnor är inte undantagna från dessa kränkningar, som snarare får en sexuell natur.

1 730 kvinnor har skrivit under ett upprop, publicerat bakom en låst betalvägg hos Dagens Nyheter, så allmänheten inte kan läsa uppropet, om dessa kränkningar och övergrepp inom Försvaret.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/11/overbefalhavare-micael-byden-ryter.html