Om inte ens jag kommer ihåg…

Idag, ett år sedan, dog min sambo. Han hade nyligen flyttat till ett demensboende och blev vad man kallar med nyspråk: ”korttidsdöd”. Ja, han var inte kroppsligt frisk längre, ett blödande magsår tillkom på den sista tiden. Döden var väntad men ändå chockartad. Han gick totalt ner sig i boendet på tio dagar. Personalen slutade att ge honom mat och vätska, näringen byttes mot morfin, de döendes vän.

Nej, ingen larmade oss anhöriga, personalen gav sig själv makten att bestämma över hans tillvaro. Själv var jag hos mina barnbarn vilka jag inte hade sett på fem månader. En vettig person ringde mig till sist. Det som fanns kvar var att sitta dödsvaka i några dagar.

Jag åker inte till graven, det känns meningslöst. Minneslunden, som finns i en annan kommun, är bara en ganska kal plätt med en stor kors på. Inga namnskyltar. En katt brukar tassa runt bland de döda vars aska har försvunnit i jorden. Platsen väcker ingenting, varken minnen eller sorg, bara tomhet.

Jag tar en promenad till en plats i skogen där vi ofta satt tillsammans. Flera av hans födelsedagar firade vi där. Den sista tiden orkade han inte gå dit men den klippan över sjön är mer minnesplats för mig än den plätt som kallas minneslund. Död och begravning är så organiserat. Jag tror att han hade velat ha sin aska strött hellre på trädgården han var med att bygga upp, men det är inte tillåtet.

De sju åren som jag var ansvarig för hans vård utplånade mycket av vårt liv tillsammans. Vi var ju inget par längre, bara en vårdare och vårdtagare.  De tre/sex månader sjukvården gissade som kvarvarande livstid för honom efter en lång sjukhusvistelse, blev sju år. Jag borde kanske inte tagit på mig de åren? Vet inte. I backspegeln tänker jag annorlunda än i början av den resan. Jag försökte göra då vad jag trodde var det bästa för honom.

Demens utplånar människan. För, när man blir dement försvinner också minnena av det liv man har haft. Bara spillror av händelser kommer fram ibland. Han såg en bild av Matterhorn och kom ihåg studierna i Tyskland. Han tittade på bilden av sin första fru men kunde inte placera henne i sitt liv. Vi såg bilder från våra vandringar och han tyckte jag var duktig men kunde inte se sig själv där i ödemarken. Våra resor var glömda.

Vår första fotoutställning kom han dock på. Jag har än affischen på badrumsdörren. Han kom ihåg att en känd konstnär höll tal för oss och att en kunglig person skrev i gästboken. Kanske var det hans konstnärliga livs höjdpunkt, större än våra gemensamma resor?

Han sa ibland ja, jag minns men kom han verkligen ihåg eller var det mitt minne han samtyckte till? Fanns då det upplevda på riktigt? Var mitt minne verklig eller bara en fantasibild av det som hade hänt? Om inte ens jag kom ihåg… Det var plågsamt. Som om ens liv hade blivit gungfly.

Han var en godhjärtad person. Hans kärlek till mig var större än min till honom, om vi borträknar de sjuka åren. Kanske var mitt omhändertagande av honom ett slags återbäring?  Han var min sanna vän och vänskap har jag alltid värderat högre än det som kallas kärlek. Kärlek är så flyktigt. Känslobetonat. Vänskap är mer solid. Att stå vid någons sida, ändå till döden.

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/

PS. Molnet i bilden heter Kelvin-Hemholtz som vi såg under en resa till Norrland.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget?

När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom  på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.

Jag tog mig  högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.

Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.

Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.

Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.

Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor”  när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.

Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen.

Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.

Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.

Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i  många fall.

Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.

Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?

Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?

Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet.  Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt  alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice.  Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!

Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp –  till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.

Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är  inte jag också beroende?

Sjukhusbild:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Huddinge_sjukhus_mellanbyggnad_2013_08.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/User:Holger.Ellgaard

 

Tänkare med rockstarstatus med 12 regler för livet.

Måste man tycka något om Jordan B. Peterson och hans 12 livsregler? Kan man inte bara njuta, förvånas, bli road, få en aha känsla om hans sätt att spalta upp livet och få – kanske – smarta regler att följa?

Han är redan omskriven, älskad och hatad tillräckligt. Man analyserar och försöker hacka honom till värdelösa småbitar, speciellt i Sverige eftersom han nämner Sverige i mindre glada ordalag på något ställe. Så klart skriker man i Sveriges media eftersom han tror att även män har gjort massor med goda saker som även har gynnat kvinnorna. Han berör tydligen lite överallt och överraskande. Man förbjöd boken på en bokhandel i Nya Zeeland efter terrorattacken (kan inte hitta något ont om muslimer i den) men bokhandeln säljer Hitlers Mein Kampf.  Man är vad man väljer att censurera? Det måste ligga någonting i boken som avslöjar något om samhällsutvecklingen utan PK stämpel? Eller råkade han säga något som inte passar tidsandan som pådyvlas oss?

Kunskap är inte alltid kunskap utan ett massmediedrev eller politikerfantasi.

När kritiker gå i spinn i sina försök att vara intelligenta och förklara varför någon bok – i detta fall de 12 reglerna – är skit brukar jag låna boken.

Han är djup och rolig, tankeväckande och bred. Det var roligt att läsa. Roligt är ordet som jag först tänkte på när jag läste hans 12 regler. Han lämnar ut sig och även bekanta uppriktigt som exempel. Han spinner runt sina regler med verklighet, historia, Bibeln och andra böcker tills de sist står självklara i slutet  av varje kapitel. Ibland undrar man vad sjutton han vill! Varenda regel är värt att tänka till. Hur han utvecklar var och en är, ja, ett annorlunda sätt att tackla problem. Hans kunskap i historia, psykologi, böcker och Bibeln är omfattande. Jag fick flera aha upplevelser.

Tycker du illa om psykologi och självhjälpsböcker? Då är detta ett lysande undantag som får dig att tänka till. Om du inte är en manshatande feminist förstås.

Jag lånar ett påståenden.

Om man inte spelar huvudrollen i sitt eget liv spelar man bara en biroll i någon annans liv och den rollen kan vara en olycklig roll.

Och en väldigt aktuell:

Om du tror att starka män är farliga, vänta och se vad svaga män är kapabla till.

Det kan finnas många bra regler för livet. Tio Guds bud till exempel är något att följa. Att behandla andra som man vill bli behandlad är ett av de bästa råden jag vet. Eller Dalai Lamas ”Om man vill bli lycklig, måste man också hjälpa andra, eftersom ens egen lycka är beroende av andra. Det är inte konstigare än så.”

Har du några bra råd? Följer du livsregler? Kanske gör du det utan att ens tänka?

Vad är då Jordan B Petersons 12 regler mot kaos?

  1. Stå rak i ryggen och skjut bak axlarna.
  2. Behandla dig själv som en person du är ansvarig för att hjälpa.
  3. Bli god vän med människor som vill ditt bästa.
  4. Jämför dig själv med den du var igår, inte med hur någon annan är idag.
  5. Låt inte dina barn göra något som får dig att tycka illa om dem.
  6. Sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra.
  7. Ägna dig åt det som är meningsfullt, inte åt det som är egennyttigt.
  8. Tala sanning – eller låt åtminstone bli att ljuga .
  9. Förutsätt att den du lyssnar på kanske vet något som du själv inte vet.
  10. Uttryck dig med precision.
  11. Stör inte barn som åker skateboard.
  12. När du möter en katt på gatan, klappa den.

https://www.thepostmillennial.com/major-new-zealand-book-store-bans-jordan-petersons-book-in-shocking-act-of-censorship/

Terrorister och sugrör.

Nej, terrorister och sugrör hör inte ihop men lagstiftning för den ena och inte för det andra är något vi borde fundera över. EU förbjuder engångsartiklar i plats. En majoritet av EU-parlamentarikerna sa ja till förbud. Ett sådant förbud ska bland annat gälla sugrör, drinkpinnar, ballongpinnar, bestick och tallrikar… Jag har lite tallrikar, muggar och bestick i prepperförråd ifall strömmen och vattnet försvinner en lång tid. Är jag kriminell om jag använder de? Kommer plastpolisen och kontrollerar soporna? Kanske en miljöaktivist från Socialtjänsten skall tala mig till rätta? Var jag spydig nu?

Fiskare är slarviga och lämnar skräp efter sig. För fiskeutrustning av plast ska producenterna åläggas att stå för kostnaderna för soptransporter och återvinning – hur det nu ska gå till.

Lagtexten har redan fått grönt ljus av medlemsstaterna och kan därför bli till lag skyndsamt, eventuellt kan förbudet börja gälla 2021. Det var snabbt.

Jag har älskat sugrör! De årså användbara för den som har svårt att dricka, som min sambo hade. Pipmugg var inte alls lika bra. Jag antar att det kommer engångsrör av annat material?  Vetestrå finns redan.  Kanske av majs som i kassar och påsar? Odla mat och gör engångsartiklar av det. Bra? De ruttnar dock och är inte farliga för djur att äta. Sjukvårdens sugrör då, är de förbjudna? De som används att suga ut allt möjligt. Där duger inte vetestrån.

Plast är fantastisk material men människor är klantar som inte kan använda plastprodukter utan att förstöra havet och djurlivet. Så vi förbjuder.

Det gick smidigt med plastförbud. Grattis. Men terrorister lyckas EU och speciellt Sverige inte få klassad som kriminella eller ens lagföra. Alla är hastigt yrvakna som om IS vore en nyhet. Lagförslaget om att göra det kriminellt att vara med i en terrororganisation har utretts i två år men dras tillbaka efter att Lagrådet uppger att det strider mot den grundlagsskyddade föreningsrätten.

Att förbjuda terrorister kan störa föreningsfrihet! Att bränna människor levande, ha sexslavar, förstöra städer och hjärntvätta barn med mera är inte så farligt. IS har och kommer att ha starkt fäste i Sverige, vi är helt regellösa. Vi lyckas ju inte någonting för att stävja terrorism. Socialbidrag och besök av socialtanter är rent av löjligt. Vissa Kommuner försöker sätta ner foten men lagstiftningen tillåter inte att skilja människor som terrorist – inte terrorist när de söker försörjningsstöd. Avskräckande effekt kan dock finnas, de kommuner som inte gör klart vad de tycker får ta mer än sin del.

Kan hända att radikala islamister får föreningsbidrag, eller bidrag till trossamfund. På olika sätt betalar vi dem som har raserande av samhället som mål. Men skriv något olämpligt på Internet, då händer det massor.

Vart slängde du dina använda plastsugrör? I hushållssopor? Hur känner du för att bo vägg i vägg med en IS terrorist och ha hans barn i samma dagis som dina ungar?

Läs mer om skräp  på:

https://everykindapeople.blogspot.com/2018/07/mer-om-meningslosa-forbud.html