Om katter och människor.

Buse och Busan

Jag har haft sällskap av en katt under sommaren. Ja, det var fem katter i huset som jag skulle ge mat åt, släppa ut och släppa in men en av dem blev mer sällskaplig än de andra. Den hette Buse, var tvillingbror till Busan som betedde sig på ett helt annat sätt.

Buse väckte mig klockan sju på morgonen genom att säga först ett litet mjau och sedan spatsera jamande framför sängen tills jag gick upp och släppte ut den. De andra katterna rusade efter och försvann snabbt ur sikte. Buse stannade gärna kvar på gården. Om en stund kom den in genom att visa sig i fönstret vid altanen. Öppna! Han åt en stadig frukost. De andra hade tömt kattskålarna under natten. Buse åt dock ständigt. Han använde energin till kortare tripper ute och för att sova. Han gick gärna efter mig både inne och på promenad. Ibland bar jag honom tillbaka till huset när jag skulle gå till skogen. Kanske kunde han irra bort sig om jag gick långt?

På kvällen la han sig i min säng. Han spann som en liten motor, jämt. Där sov vi båda tills Buse tyckte att jag var nog för stökig och hittade en bättre plats under sängen.

Systern Busan var helt annorlunda. Hon tillbringade den mesta tiden ute och jagade. Möss, ödlor, flygfän. Även någon fågel. Man kunde följa hennes turer ute förbi de nu döda mössen. Hon åt vanligen inte upp dem. Hon var inte någon gullig, murrig fröken utan en jägare. Även om Busan aldrig kommer att ha ungar bar hon sig åt som en ensam mamma. Maten måste in, oavsett mödan.

Busan var inte lika kelig som Buse och att spinna ständigt tyckte hon nog var slöseri med energin. Hon sparade sina gos stunder tills hon inget viktigare hade för sig. Hon var säkert en feminist, misstänker jag.

Man kan dock säga att Buse var en feminin katt efter de gammaldags definitionerna. Jag tänkte på lilla Buse när jag såg  mode för män på Internet. Spinkiga, feminina pojkar klädda i klänning eller i annat typiskt kvinnoplagg. Unisex? Inte riktigt. De såg undergivna ut. Inte som män utan som ynglingar med försök att passa in och bli accepterade av kvinnor som ofarliga varelser.

Tyck om oss! Vi är ju som ni. Inget hotfullt. Inget sex?

Det pågår ständiga angrepp mot män, vita män. De är all ondskans moder. En svart man, med knarkande och kriminellt liv som dör orsakar demonstrationer i halva världen medan ett skjutet vitt barn ger en axelryckning. (Inget försvar för poliserna, bara proportioner.) Vita män får ingen kredit idag för att ha fostrat sina, nu så griniga döttrarna, betalt deras liv, studier, kläder och boende, mobiler och nöjen. För – traditionellt har ju männen tjänat mer än kvinnorna. Inte jag förstås som aldrig lät facket förhandla utan gjorde det själv. Men socionomer hade låga löner i jämförelse med studielängden så lönen var skit ändå och orsakade extrajobb. Uselt yrkesval om man tänkte på pengar. Det är så kvinnor tjänar mindre än män, de väljer yrken som är inom vården av människor med ”kvinnliga” löner och samt de arbetar ofta inte full tid. Samhället är bara glad åt att de nöjer sig.

Politiker i Kommunen tänker aldrig ge dig bra lön som undersköterska – lär vara ett av Sveriges vanligaste yrken – utan de dumpar både värdet och lönen genom att anställa outbildad folk som inte ens kan svenska. Tji fick du! Varför blev du inte sopåkare eller elektriker?

De feministiska kvinnorna använder glatt de manliga uppfinningarna. Inte tackar de nej till antibiotika. Inte Alva John Fishers elektriska tvättmaskin. De unga kvinnorna hatar män som gav dem preventivmedel så de kunde göra egna val. Kvinnor  flyger gärna, influenser befolkar Dubai där landets kvinnor än går i svarta kåpor. Eller Bali, de yngres ”Gambia” med toyboys. Kosmetika har strålande framgång. Även om det marknadsförs av kvinnor finns det många män som kammar hem pengarna. Mobiltelefonen uppfanns av Martin Cooper för Motorola men den manliga uppfinningen är i varje kvinnas händer samtidigt som de skriver hatinlägg mot män på Twitter. Det finns oändligt med manliga innovationer från tiden nyss bakom oss som  kvinnor gärna använder. (De kvinnliga uppfinnarna bryr jag mig inte om just nu.)

Nu kommer dessa mäns döttrar, har valmöjligheter och de gnäller.

Jag tror att de feministiska missnöjda är en liten minoritet i Sverige, men de syns. De befolkar massmedian. Vi andra kan inte ödsla tid för att hata vita män. Många av oss älskar våra fäder, vår make och söner, bröder och andra män vi har en relation till. Vi hatar  brott, vi hatar oron i Samhället, vi hatar risker för våra barn, vi hatar extrajobbet som är tvingande tack vare usel lön trots utbildning. Och – vi hatar alltid höga skatter även om de kommer tillbaka som sökbara  bidrag. Att behöva söka bidrag när man arbetar är förnedrande. Annat, som kaotiska skolor, bostadsköer som tvingar oss att sova på soffan så barnen får egna rum.

Att hata män allmänt ger inga lösningar. Det finns objekt bland dem vi nog kan starkt ogilla. Och går vi utanför vår egen ruta, till andra kulturer, borde vi genast känna djup medlidande för våra systrar i världen. Det brukar dock feministerna aldrig hinna med.

Kanske har piplisorna sett för många svarta katter? Om man ser en svart katt gå över vägen, så betyder det otur. Det är särskilt illa om katten kommer från vänster. Vänster har ju alltid klämt in människor i en ideologiskt styrt fattigdom både män och kvinnor. Ändå röstar kvinnor mer åt vänster än män.

Man kan avvärja oturen med en svart katt genom att spotta tre gånger, helst över axeln, direkt efter att katten passerat, alternativt säga: tvi, tvi, tvi. Jag misstänker dock att det inte hjälper, varken för katter, otur eller ideologier. Vänstern och feministerna lever sitt eget liv. Långt från världens reella brister och behov.

https://www.americanthinker.com/blog/2020/10/the_gucci_fashion_brand_embraces_transgenderism_comments.html#comments-container

Livets höst eller skördetid

Enligt SMHI:s definition är det inte än höst här i Stockholmstrakten. Men det känns så.

Jag tycker om hösten, min favoritårstid. Löven som faller. Naturen som blir stillsam efter sommaren som var  nästan för mycket. Kanske beror det på barndomen? Vid huslängan vi bodde i växte fem jättestora lönnar. Vi barn lekte i lövhögar. Jag tyckte om att gå genom löven som prasslade under fötterna. Trädens form visade sig när löven hade fallit. Och det magiska som  gav ett slags hopp. De kala träden hade inom sig redan början till våren och ny sommargrönska.

När jag besökte  platsen 40 år senare var träden fällda. Vägen hade breddats i stället. Huset vi bodde i var borta och på platsen fanns ett höghus med kontor och restauranger. Ingen magi fanns kvar.

I litteratur låter man ofta hösten symbolisera annalkande slut, ålderdom och död. Hur ofta har vi hört uttrycket ”på sin ålders höst” om personen är gammal och detta inte i positiv bemärkelse. Hösten är dock en skördetid. Det är inte bara potatisen som kommer från jorden till våra tallrikar utan den visdom, kunskap och erfarenhet som finns samlad till ålderns höst. Förmågan att dra en slutsats kan inte ske innan man ser resultatet av en åtgärd på längre sikt. Nu ser vi till exempel början till facit av 2015 års invandringskaos. Ingen drog slutsatser från världen när gränsen öppnades.

Själv undersökte jag resultat av min missbruksterapi tre år efter avslut. Det var en för kort tid att påstå något säkert, fast allt såg då bra ut.

Ofta låter det som alla äldre vore vårdtagare och dementa med ingenting att tillföra. Flera av oss äldre är i bättre kondition åldersmässigt mätt än de unga vars motion utanför skolans gymnastik är fingrarna på mobilen och köandet till skolbussen.

De äldre har livets kunskap sparad, vilket dock sällan efterfrågas. I Riksdagen är sex (6) ledamöter 65-plussare av totalt 349.

Moderaterna har två ledamöter, Sverigedemokraterna har också två, Kristdemokraterna har en och Liberalerna har en alltså över 65 år. S vill inte se de gamla i Riksdagen och nu har de ju sluppit att se flera av dem på gatorna eftersom 70+ har råtts att hålla sig borta.

Av ålder 18-29 år återfinns 25 ledamöter, i gruppen 30-49 år finns 201 och i gruppen 50-64 år finns 117 ledamöter.

De unga som hörs räknar ofta även medelåldern som överåldrigt. Kan det bero på  att  idag finns en  röra över ålder och  utseende? Vuxna män kan ses som barn och unga flickor som kvinnor.  De äldre, pensionärerna, är inte heller så närvarande i de ungas liv nu vid Corona. Vissa har hållits inlåsta ett halvt år. Bara döden har släppt ut de. Minns ni ”Kan de gamla inte bara dö” eller hur det nu var en rollmodell gapade? Vi gamla är utan värde för Samhället, en kostnad som vore fint att slippa när de unga männen köar på våra gränser för bidrag.

Nu föreslås från Regeringen att sjukdom skall ger rätt till asyl. Var inte sjukvården redan överbelastad? Det gäller för oss gamla svenskar att inte bli sjuka och avpolletterade av sjukvården.

Men hösten är än vacker.

https://ekuriren.se/artikel/pr5ne5nr

Lite kvotering skadar väl inte?

I år var jag extra glad åt Nobelpriset i Medicin.  Men först om kvinnor som borde hjälpas till priset. Och kanske till mycket mer i livet och speciellt i Sverige, ett av världens mest jämlika länder.

Jag hoppas på en kvinna, säger reportern i TV när han väntar på resultatet av Nobelpriset i Fysik.

En vuxen man i TV 1, en som skulle  kommentera Nobelpriset. Han som hellre såg en kvinna få priset än en man med de mest betydelsefulla forskningsresultat. Hade han fattat vad priset handlar om eller skulle han bara visa sin feministiska rätta sida? Jämlikhet är variabelt i den feministiska världen.

Ganska få kvinnor har fått Nobelpriset i kemi, fysik och medicin, borträknad litteratur, så nu tänker Nobelkommittén ge kvinnor större chanser. De som nominerar kan göra tre nomineringar i stället bara en och på så sätt uppmanas kvinnor att dominera kvinnor. För, även kvinnor har oftast nominerat män. Fy på dem. Vilket uselt systerskap.

Kan nomineringar bero på forskningsresultaten och inte på könet?

Jämlikhet uppnått med nya metoder. Det ligger verkligen i tiden att kvotera in de underprivilegierade grupperna som alltid är kvinnor.

I verkligheten tar det åratals av arbete innan någon kommer ens i närheten av Nobelpriset. De som har vunnit har ägnat sitt liv åt forskning och närapå bott i labbet. Ihärdighet belönas med resultat. Inte kön. Hittills.

Jag var speciellt glad för  priset i medicin.

C – hepatit upptäckt belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Det kändes extra roligt på grund av ett patientärende på sjukhuset som tog mig några år. En av mina patienter hade smittats av sjukvården per blodtransfusion som barn. Det var då när anemiska barn gavs blod. Hon hade ingen aning om C-hepatit. Det upptäcktes under graviditeten. Barnet smittades. Nu följe en lång kamp med sjukvården för att få ersättning. Alla dessa papper vi fyllde i, läkarna fyllde i och sedan väntan. Det tog några år. Jag hade redan slutat arbeta när jag läste att patienten och hennes barn hade erhållit ersättning. Hon kunde sedan få behandling när det i sin tur hade utvecklats.

Det är alltid roligt när man begriper vad priset är till för.

Belöna det som är värt att belönas. Det är ändå en kamp mellan flera stora uppfinningar och utveckling av något som  är betydelsefullt för det mänskliga livet. Devalvera inte priset. Nobelpriset är en av de få saker i Sverige som än uppskattas i världen.

En kvinna, Andrea Ghes, USA, är bland de tre som får Nobelpriset i fysik i år, helt utan några som helst stödåtgärder. Det handlar om upptäckten av ett svart hål i Vintergatan. Som vanligt ligger USA i täten bland pristagarna.

Nobelpriset i fysiologi eller medicin för år 2020 delas lika mellan Harvey J. Alter, Michael Houghton och Charles M. Rice för deras upptäckt av hepatit C-virus.

PS. Idag delades kemipriset och det gick till två kvinnor. Kvinnor kan om de vill och anstränger sig. Jag hoppas att det inte var en prioritering bland pristagarkandidater.

Bild: Electron micrographs of hepatitis C virus purified from cell culture. Scale bar is 50 nanometers. Courtesy of the Center for the Study of Hepatitis C, The Rockefeller University.

Från Wikipedia

PS. Läs Rikards kommentar, den säger allt och är dessutom kul.

Hitta en perfekt tältplats?

Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse  och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.

Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.

En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?

Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.

Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.

Så, hur hittar man en perfekt tältplats?

Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.

Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.

Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.

Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.

Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.

Eller, nästan vad som helst  duger när det blir mörkt och  trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.

Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.

Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?

Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?

Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?

Vandring i september 2020: Sörmlandsleden  etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.

Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.