De glömda människorna som byggde Sverige.

Hur tänker de äldre om politik och politiker?  Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.

DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)

Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.

Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.

Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.

Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och  en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det?  Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.

Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.

Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.

Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.

  • Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?

Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.

Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.

Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar.  I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är mest unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.

Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.

Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.

Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden  då vi byggde folkhemmet. Dessa  nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död.  Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.

Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.

Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?

Hur känner du dig i det nya Sverige?

Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.

PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?

Fjällbild: Utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

http://www.dn.se/nyheter/politik/varannan-valjare-i-sverige-utvecklingen-gar-at-fel-hall/

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fler-svenskar-positiva-till-landets-utveckling

Marknadsundersökningsföretaget Sifo har frågat omkring 1.000 personer ifall Sverige på det hela taget är på rätt väg eller fel väg. I undersökningen som gjordes före terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm svarade 43 procent att Sverige är på väg åt fel håll, medan 32 procent var positiva.

Efter attentatet är 41 procent fortfarande negativa, medan andelen som anser att Sverige är på rätt väg ökat till 37 procent. 22 procent är osäkra.

http://www.friatider.se/professor-i-mangkultur-bra-att-fordomsfulla-aldre-dor

http://www.klarvaken.se/2016/11/09/zara-larsson-onskar-livet-ur-aldre-manniskor/

 

 

Stockholmspolitikernas tävling i att vara oförskämd eller naiv?

– När det gäller människor som är på flykt undan krig, struntar jag i vad det kostar. Jag tycker att det är totalt ointressant i det sammanhanget, sade Cecilia Brink (M).

Jessica Jormtun (MP) menade att det var en ”total ickefråga” och man skulle ”välja kärleken istället”.

– Ni har en människosyn som jag tycker är fullständigt vidrig, sa Karin Gustavsson (S).

Nej, vi ska inte räkna ett enda öre på vad folk kostar, kommenterade Ann-Margarethe Liv (V).

Vad var det som pågick? SD la fram en motion om att tillsätta en utredning om  och  redovisa Stockholms kommuns kostnader för flyktinginvandring och illegala invandrare. Det blev avslag men diskussionen om ärendet lär gå till historien. Politiker? Diskussion? Nej, en skrikande skara ohövliga vi – vet – bäst – människor.

Se gärna det på:  https://www.youtube.com/watch?v=amr-7rzf2Z8

Är dessa politiker som styr Rikets största stad, huvudstaden? Om du föraktar politiker eller bara skrattar efter detta är det helt naturligt. Blir du arg är också det en sund reaktion. Politiker? Skall vi verkligen lägga Stockholms budget i händerna på skrikande, nästan gråtande kvinnor som ropar kärlek till invandring, legal eller inte.

I Italien kom man just underfund med att endast 3 % av asylsökanden var flyktingar, resten var lyckosökare.
Det är inget fel i sig att vara lyckosökare men det skall inte vara skäl till budgetpengar och kärlek från politiker.

Men varför skulle just invandringens kostnader slippa räknas och budgeteras? Varför  vore de befriade från redovisning? Vartenda politiskt område är budgeterat. Vartenda bidrag till den enskilde som bostadsbidrag, sjukpenning, assistansersättning med mera är noga beräknad. Har du någon egendom som en fallfärdig bil skall den säljas innan du får socialbidrag. Får man för mycket av transfereringar skall det betalas tillbaka. Man kan bli åtalad för fusk. Betalar den enskilde inte sina skulder till Samhället går de till kronofogden.

Varje myndighet har budgetramar. Många av dem ber om mer pengar, som polisen eller militären men det beviljas sällan större summor utan man får osthyvla sina utgifter. Kanske får man sparka folk helt enkelt.

Utredningar om kostnader och inkomster är det normala på varje bransch och varje hem. Vartenda politiskt område är beräknad och skulle inte pengarna räcka till får man krympa något för idag finns inga tilläggsmedel att få i någon kommun. Just i min kommun stängde man ett äldreboende. Sedan sänktes bemanning och  man minskade antalet sjuksköterskor! i kommunala äldreboenden. Man sparkade också de två personer vilka gick runt och spelade dansmusik för de gamla i alla boenden. Som vanligt filar man på sämre schema för hemtjänsten. Alltid kan man spara några ören.

Kan det vara de så kallade ”ensamkommande” som orsakar budgethål? Eller socialbidrag till de arbetslösa invandrare som inte kommer i arbete hur vackra tal det än hålls om instegsjobb, lägre löner och skapa enkla arbeten? Vet ej, det redovisas inte.

Varför får invandring kosta vad som helst? Varför skall det inte budgeteras och ramarna hållas som alla de andra samhälleliga områdena? Vi är inte i krig?

Ingen säger: när det gäller gamla sjuka människor som behöver vård struntar jag i vad det kostar.

Eller: nej, vi ska inte räkna ett enda öre på vad äldreboenden för gamla kostar.

Vad är det för mekanismer som får politiker  att prioritera t. ex yngre afghanska och somaliska män före sina gamla fäder och mödrar? Vad är det för processer som får speciellt kvinnor att skrika kärlek så fort det pratas om att utvisa illegala invandrare eller så kallade ensamkommande barn vilka sällan är barn eller ensamma på flykt? När andra områden saknar medel hörs inga kärleksskrik.

Vilka områden till ska vi välja kärlek? Hur yttrar den politiska kärleken sig? I naivitet?

Invandring är mycket en fråga om män. Kvinnor som lever under usla förhållanden får aldrig  det stödet politiker vill ge till ensamma män som lyckas ta sig hit. Inte heller kvinnorna som islamska män håller lik husslavar. Inte barnäktenskap, könsstympning, flickornas avbrutna skolgång. Inte hjälp på plats som skulle kunna ge så många mer drägligt liv. Vi ger ju redan motsvarande hela den afghanska budgeten till ensamma unga män här. Prata om lyxliv! Räkna ut vad man kunde få för det på plats. Varför är det så spännande och behjärtansvärt att stötta illegala invandrare? Varför är det så lätt att glömma de som betalar fiolerna genom skatten?  Varför är det så enkelt för politiker att besluta hur budget och planering är förkastligt när det gäller samhällets insatser för invandring medan andra områden får osthyvla?

Varför inte säga  rent ut: invandrare får kosta vad de vill. De är vår prioritet. Vi kan dra in sjukvården och gröten från de gamla. Det är den moderna feministiska humanismen. Det är så samhället skall se ut tills det slutligen krackelerar.

Jag önskad att de röstberättigade kommer ihåg detta på valdagen. Kommunpolitik skall bygga på noggranna bedömningar och aktsamhet med folkets medel, inte hysteriska kärleksrop.

http://erixon.com/blogg/2017/04/kanslosvall-utan-tanke-och-analys-ar-farligt/

http://www.friatider.se/m-politiker-nar-det-galler-manniskor-som-ar-pa-flykt-undan-krig-struntar-jag-i-vad-det-kostar

https://www.youtube.com/watch?v=lZmTM2jWnfM

https://twitter.com/daccraft/status/857209100094099456

Invandring och kostnader

PS. När jag hade skrivit detta läste jag Ledarsidorna. Jag tänkte på mina hemlösa patienter vilka alla hade en bostad i lämplig form när de lämnade mottagningen. Jag tänkte hur PK det är att älska de illegala invandrarna, även de kriminella,  medan ingen skulle offra kärleksrop på Lars som Ledarsidorna skriver om. Och sedan gafflar vi om att inte lägga grupper mot varandra.

Måttet på ett samhälle – hur bra det tar hand om sina minsta

Det gör ont att städa bort en del av livet.

Jag kastar diabilder. Jag sorterar de tusentals bilder min sambo har tagit under vår tid, den tiden vi var aktiva fotografer. Inga stora proffs men en del såldes och ställdes ut. Han medverkade i en trädgårdsbok, gjorde tidningsomslag, flera utställningar,  diverse reklambroschyrer och lite annat som krävde en bild. Han var självlärd medan jag hade gått hos Strömholm. Sambon var den bästa av oss två. Han var en konstnär.  Jag var bara en socionom med fotointresse.

Vatten var hans bästa motiv och små detaljer i naturen som höstlöv eller blommor. Nu ser han inte ens åt sina bilder. Demensen tog inte bara hans minne, det tog hans konstnärliga ådra.

Det gör så ont. Det gör ont att  kasta hans bilder men ingen kommer att titta på dem efter hans död och efter mig. Jag försöker sortera bort de sämsta och behålla de bästa, lägga undan de bilder jag har gemensam minnen av för att titta på dessa någon gång. Våra resor, våra vandringar , våra eviga stunder i naturen konkande på våra trästativ, flera kameror, objektiv, filter och kaffetermos.

Nu dricker han knappt kaffe. Kamerorna har också gått ur modet. Idag är det inte diabilder utan digitala. Mobiltelefoners kameror är av bra bildkvalité. Ingen står i timmar, mäter ljus, justerar och tar tre bilder, en exakt de andra med lite över och underexponering. Kanske ett gråfilter. Lämnar in i framkallning och studerar med lupp för att kanske göra en förstoring för en utställning eller sälja den beställda bilden.

Tekniken förändras till det bättre. Själva fotograferandet har dock förlorat hantverket och sökandet efter det perfekta ögonblicket. Allting går snabbare nu. Det digitala misslyckandet kastar man effektivt medan diorna studerades noga vad gick fel, vad inte. Varje bild var en lärdom.  Varje filmrulle var en investering för att bli bättre. Varje rulle är nu bara en förlust och sopor.

Även förvaring av bilder är effektivare. Dialådor och hängmappar har bytts ut mot en  mapp i datorn.

Sambon började med foto på allvar vid 62 års ålder Då gick han ner i halvtid, investerade  i utrustning och satsade.  Inom ett år hade den investeringen lönat sig, kanske inte i pengar men i efterfrågan. Han höll på aktivt knappa 15 år. Vi deltog i några kurser och fotodagar. Vid 76 började han stå framför kameran som statist och reklammodell. Under några år var han efterfrågad. Det har hänt att folk känner igen honom på gatan. Var inte du i reklamen för… I TV… Han minns knappt den tiden. Ibland spelar vi några musikvideos han har varit med i eller ser på filmer på Youtube. Han visar inget större intresse. Det är närmast mina barnbarn som tycker det är häftigt att han har spelat in reklam och varit i TV.

Nu sorterar jag, kastar och mår uselt. Ibland tar jag en paus och lägger alla lådorna på hyllan igen. Det är som om jag förbereder döden. Men någon måste göra det. Ingenting säger att jag överlever honom. Jag vill inte lämna arbetet till andra efter mig.

Sopnedkast tar hans produktion. Och han bryr sig inte. Bilderna är borta ur hans minne och liv. Någon kamera tar han inte i sin hand

Jag skulle vilja gråta men jag har gråtit färdig över våra förluster.