Var framtiden bättre förr – något om 30 – talet.

Det påstås att 30 talet är  nära. De som menar detta tänker dock inte på depressionen, Ådalen eller planeten Pluto utan syftar på de nationalistiska rörelserna åt högerhållet och jämför dessa med nazismen. Att vara fosterlandsälskare är olämpligt i globalismens tid. Att bevara något av Europa för européer ses som obefogat. Befolkningsförändringar med syftet att förvandla Europa från den västerländska kristna civilisationen till annat, låt oss kalla det multikulturellt fast vi vet att det handlar mest om islamisk påverkan, slätas över av politiker.

Vi måste leva med Islam som en maktfaktor i Europa ungefär som vi godtog länge nazismen som lämplig förändringsfaktor tills det kostade för mycket. Sker det så med islamismen är än en öppen fråga.

Risken att bli kallar rasist är dock överhängande …. Så, jag lämnar det för tillfället och funderar över 30 – talister allmänt, personer födda under 30 tal.

Är vi på väg till det nya 30 – talet är dock en intressant fråga. Går allt runt bara i nya  putsade varianter?

Hur var livet för dem som föddes på 30 – talet, gruppen vi sällan hör något ifrån? Det är så tyst om människorna födda på 30-talet, nu i åldern 80 – 89. 30- talister kallas inte ens 30 – talister, bara av mig här. De kanske hamnade i skuggan av de många födda på 40 – talet?

De födda på 30 – talet är än ca 423 800 personer, så antalet är inte försumbart bara intresset för dem. Dessa personer som politiker sällan anser vara annat än kostnad. Men majoritet bor än hemma, kanske med insatser som hemtjänst eller hjälp från anhöriga. Ca 35 200 bor i särskilt boende för äldre. De är inte så många, ungefär som de  35 369 ensamkommande som sökte asyl 2015. Attityden är dock skild till dessa två grupper.

Senast sa vår Finansminister de gamla, i pensionsålder, vara orsaken till behovet av högre skatt. Ingen demonstrerar och få skriver ilskna inlägg om gamla människor vars vård är undermålig och pension bara skit. De gamla är ointressanta, tills man själv hamnar i gruppen.

Födda på 30 talet är en förhållandevis liten grupp. Barnafödande nådde låg nivå under 1930-talet. Vissa samhällsgrupper fick fortfarande många barn men medelklassfamiljerna valde att skaffa få barn. Preventivmedel var dock kriminellt. Förbudet gällde fram till 1937–38 då det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel. 1938 blev också abort lagligt men med begränsningar.

Kvinnor födda 1930 – 1939 hade en låg sysselsättningsnivå eftersom många var hemmafruar, främst medan barnen var små. Hemmafrufällan? Det räckte i regel med en lön på den tiden men något lyx var det inte. När barnen klarade sig själva gick kvinnor till arbete. De med högre utbildning kunde ha barnflickor och annan hushållshjälp. Att ta hand om ett hushåll var då så mycket tyngre än idag. Moderniteter som tvättmaskin, elspis eller ens rinnande vatten var inte tillgängligt för alla. Att odla potatis och annat grönt ingick i ”hemmafrusysslorna”.

30 talet började i ekonomisk depression efter börskraschen i USA 24 oktober 1929 som påverkade världens ekonomi, därefter Kreugerkraschen 1932. Arbetslöshet ökade. Socialdemokratiska regeringen satsade på nödhjälpsarbeten. Jordbruk var än en huvudnäring. Flera av bönderna var småbönder. År 1932, då antalet jordbruksföretag var som störst i Sverige, fanns totalt 428 600 stycken jordbruk  i riket varav 121 200 brukade bara 2 hektar åkermark eller mindre. En och annan ko, höns och en gris fanns också. 2 hektar! Idag är det knappt en hobby.

Folk dog ännu i tuberkulos, var sjuka i påssjuka, vattkoppor, mässling och röda hund, de som kallades barnsjukdomar. Det vaccinationsprogram som idag når nästan alla barn fanns inte. Diabetes var som ett dödsbud. Penicillin kom först efter krigsåren. Medellivslängden var 1930 ca 65 år.

30 – talisterna började arbeta tidigt, oftast direkt efter skolgång. Skolbarnen gjorde sitt redan i skolan. ”Potatislov” på hösten innebar att man var behjälplig för ortens bönder i att ta upp potatisen. En del skolor  hade eget potatisland. Inte så dum idé. Barndom var kortare, vuxenlivet började vid skolslut för de flesta. Konfirmation och långbyxor, då var man en man, sa någon.

7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola. Få gick till läroverket och sedan vidare till Universitet. Studenterna arbetade ihop sina studiemedel, fick stipendier eller från föräldrarna. Jag vet ett fall då hela byn samlade pengar så den begåvade fattige pojken vars mor dog i tuberkulos kunde studera i Läroverket. Idag har alla möjlighet till skattefinansierad 12 års skolgång, infört 1971.  

30 talet märktes av krig, Hitler och nazismen.  Först Spanska inbördeskriget 1936 – 1939, där en del svenskar deltog eller bidrog och sedan utbrottet  av andra Världskriget 1 sept. -39. Sovjetunionen anföll Finland -39 och även svenskar reste till broderlandet för att försvara det. Även om Sverige höll sig undan själva andra världskriget genom viss välvilja mot Tyskland påverkade det livet.

Min sambo var född 1930. I hans hem på landet sågs kriget mest på tidningssidor, viss militär aktivitet och av varubrist. Oro över tyskt anfall var dock ständig närvarande trots Regeringens taktik. Barn i hans by var oroliga att Hitler skulle komma och döda dem, berättade min sambo. Barn fantiserade om vilka hjältedåd de skulle göra om tyskarna kom till byn.

Att äga en bil var sällsynt. Bara de rika kunde ha en privatbil. I början av 30 talet räknade man ca 20 500 motorfordon i riket. Först efter -50 blev bilen mer allmän. Bild av en leende ung man lutande mot sin nya bil, gärna en flicka bredvid finns i många gamla fotoalbum. Eller hela familjen på gröngräset på picknick med bilen på bakgrunden. Villa, Volvo, vovve dröm började blomstra.

Socialdemokraterna styr Sverige, tillsammans eller med stöd av Bondeförbundet/Samlingsregering. Det är det socialdemokratiska folkhemmet som 30-talets arbetare byggde upp.

Vad ville 30 – talister? Jag tror att den stora tanken var att få uppleva fred i världen och ge bättre omständigheter till sina barn. Det fanns en bra framtid, bara man arbetade för det.  Än existerade kyrkan och tro, respekt för föräldrar och respekt för de äldre. Ingen ropade att ”kunde de gamla bara dööö” som en känd rollmodell gör nu mera. Ingen hatade män allmänt. Män försörjde än de flesta familjer. Män gjorde de tunga jobben. De gjorde militärtjänst. De besatt en stor del av viktiga poster i samhället och näringslivet. Män och kvinnor var väl så jämställda på papper. Ingen ansåg att kvinnor var sämre än män men de hade andra uppgifter som att vara en mor och hushålla med familjens medel.

Att vara en mor var något hedervärt.

Nu är det ca 400000 av dessa människor kvar. Man hör sällan något om dem. Hatobjekt är de födda under 40 talet. Som en professor sa ungefär: bara de gamla dör så blir den multikulturella världen bättre. De gamla förstår inte… Nej, vi förstår inte. Det kommer aldrig mer finnas strävsamma 30 – talister och deras likar. De som byggde landet, åtfölja av de hatade 40 – tals människor. Vi började arbeta tidigt, vissa som jag vid 12. Vi behövde försörja oss var det viktiga. Många yngre, speciellt kvinnor, klagar idag och hugger till mer patriarkat, ojämlikhet, brister, genus, mest kränkt vinner… Det är en annan värld i tankegångarna.

Den som inte lär sig av historien tvingas att uppleva det åter. Blir de barn som föds nu de nya 30 talisterna, i krigets skugga? Kanske blir de tvingade att skapa sin egen framtid utan att bli serverade allt på en silverbricka bekostade av skattemedel som deras föräldrar och deras föregångare arbetade ihop.

Det finns enormt mycket som är bättre idag än i starten av 30 –  talet. Dock har vi förlorat en del av det som höll samhället ihop. Hembygd, närhet till släkt är på upphällning bland svenskar, medan invandrare bildar egna täta områden där deras kultur gäller. Den goda nationalismen då vi älskar vårt land Sverige och ärar våra förfäder är borta eller räknas som rasism.

Det svenska är bara barbariet…

Att hissa den svenska flaggan, känna respekt för Kung och fosterland försvann  någonstans med god hjälp från Regeringen. Sverige, landet byggd av tidigare generationer, kallad folkhemmet, kommer inte åter. De stolta svenskarna finns kanske bara på idrottsarenor. Om 15 – 20 år är Sverige oigenkännlig, kanske en stor del av Europa också. Dock är vi 30 – 40 talister då döda och slipper skämmas för det. Våra barn och barnbarn få finna sig i den nya världen.

Alla de personer födda på 30– talet som jag har haft i mitt liv är nu döda. Min sambo, min första kärlek (eller någonting liknande), min syskonsjäl, min  arbetskamrat, sekreterare, grannar, fler… Ibland dyker det upp en  minnesruna i pressen för en person jag kände i min ungdom. 

Har du än en så gammal person kvar i närheten ta tid och lyssna på vad som gjorde livet värt för dem. Var framtiden bättre förr?

Har du haft ett Jimmiemoment?

Vad är ett Jimmiemoment? Jag tror att det är när du upptäcker och fattar att något i Samhället har förändrat sig till någonting som du upplever negativt, främmande, bristfälligt  och i nedgång. Det har ingenting att göra med Jimmie, egentligen.

Kanske känner du att tack vare invandring från främmande kulturer är din svenska ort något som inte längre finns utan har helt enkelt blivit multikulturell som det står i Grundlagen. Den lagförändringen du kanske skippade att ta en titt på men nu är du där.

Du var godhjärtad men inte så… Har du gott om pengar känner du dock föga av förändringar. Du köper ett sommarställe för 6 miljoner där inga förändringar syns. Men är du en vanlig jobbare kan det hända att du har haft en stund då du tänker: det här valde jag inte…

Är jimmiemoment då den stunden när du blev SD anhängare? Ögonblicket när man slås av tanken “Nästa gång röstar jag på Jimmie!”. Knappast. Då hade SD väl majoritet i Riksdagen. Jag tror alla har haft moment då de undrar vad politiker gör, varför allt blev så negativt, sämre, galet. En svensk knyter näven i fickan eller klagar på Internet. Kanske tänkte du bara ilsket, nu står jag inte ut, jävla politiker. Det är politiker som bestämmer hur Samhället ska se ut och hur pengarna fördelas. Men, du röstade ju in dem?
Skulden är din om du är missnöjd. Brukar du läsa valmanifesten? Partiprogrammen då? Inte? EUs planer då?

Jag hade ett Jimmiemoment. Jag visste förstås inte då att upplevelsen kommer att kallas så men nu kan jag räkna det till denna kategori. Som ni vet, ni sällsynta varelser som besöker denna blogg, jag tog hand om min sjuka sambo i sju år, nästan till döden. Jimmiemomentet skedde ganska början i mitt anhörigvårdarliv.

Min sambo blev hastigt sjuk i något ingen förstod sig på. Han blev dement på kuppen eller av andra skäl. När han legat på sjukhuset över en hel sommar skrevs han ut i risigt skick. Han fick plats i Kommunens rehabiliteringshem för gamla i två veckor.

Hemmet var helt enkelt fantastiskt. Vilken personal! De slet hårt för personalstyrkan var för liten men andan var att göra de gamlas tid där till något förbättrande och glatt.

Efter de två veckor skrevs han ut i lite bättre skick. Om ett tag stängdes hemmet, kommunens enda rehab. Behövde man rehabilitering skedde det nu med hjälpa av någon i hemtjänst eller i äldreboenden vilket förstås inte skedde. Hemmet ombildades till hem för de ensamkommande pojkarna. Så klart renoverades stället och personalstyrkan blev flerdubbel. De var unga män, inte gamla i behov av allt, från hjälp till toaletten till att äta. Så de nya borde ha klarat av att göra något själv. Städa kanske? Sätta på tvättmaskinen? Fixa mat? Men icke. De omhuldades som spädbarn.

Då fick jag ett jimmiemoment fast jag inte ens visste det. Det var så grupp mot grupp. Många andra fick samma moment fast det var inte uppfunnet än. De såg sina villor sjunka i värde. Tänk på annonsen: villa bredvid flyktinganläggning för yngre män. Villafolkets barn skulle dela skola med de främmande pojkarna. Dessutom försökte Kommunen hemlighålla det hela men misslyckades.  Det blev  protester, kommunen suckade. Men få protesterade mot nedläggandet av själva rehab för de gamla,  utan risken för sin egen tillvaro, sina pengar och den egna tryggheten.

Sanningen är att många omkring boendet fick ett jimmiemoment när jag kollade röstresultat från platsen i nästa val.

Var vi onda människor som reagerade på förändringen? Hatade invandring? Jag tror inte så. Det är mer komplicerat. Personligen ville jag ha bra äldreomsorg för min sambo men tvingades fatta att så var inte fallet. Indragningar var dagens vård.  De andra, som bodde bredvid, ville känna igen sig på sin förort. Att möta 40 tal yngre män från ett annat land kan kännas hotfullt även om inget hot finns. Vi vet inte, den sociala koden är okänd och tilliten är  sprucken. Sedan kommer Kommunens användning av skattemedel. Miljoner till unga som valde Sverige. Nedlagda boenden för de gamla. Kanske försämrades skolan? Det var många som undrade vad får vi för miljonerna.

När jag senare fick plats i ett korttidsboende fick jag en till när jag klagade. Sambon var så skitig när jag hämtade honom efter 11 dagar, utan dusch och samma kläder på. Dessutom hade han fått flytta runt till tre olika avdelningar och tappat sina saker som glasögon, tandborste…. Han grät när han såg mig. Jag fick så oerhört dåligt samvete. Så uselt får det inte vara. Så jag klagade.

Då fräste biträdet år mig. Vad ska du klaga för? Lämna inte honom hit då. Vi lämnar inte våra gamla till främmande människor, vi tar hand om dem själva.

Det sista var lögn för ett helt våningsplan var avsedd för de som kom från en viss annan kultur (inte finsk).

Hon själv var från ett annat land. Jag blev mållös. När jag pratade med Kommunens handläggare tyckte de att jag var kverulant. Så illa var det väl inte? Rasistiskt påhopp av mig.

Nu rasslade ett jimmiemoment till fast jag inte begrep det då.

Så jag tog hand om min sambo med några veckor i korttidsboende per år. Under det sjunde året fick vi besök av en sjukgymnast som skulle rehabilitera och anpassa vårt liv så det fungerar. En underbar dietist dök också upp. Nu var det dock för sent med åtgärder. Jag fick sätta mig i motvärn när de tänkte ta ut badkaret.

Även de hade ofantligt med att göra. Ärenden låg i hög. Nej, det var inget jimmiemoment, bara något som inte fungerade på grund av för stor efterfråga. Inte röstade jag på SD i Riksdagsvalet. Jag röstade inte alls. Var lyckligen långt borta från svensk politik.

Så, har du haft ett jimmiemoment? Vad hände? Vad gjorde du då? Eller, god som du är, gör du än handhjärtan för allting?

Gå eller inte gå, det är frågan?

Dag 46 den 17/6 -18 på Pacific Crest Trail hade jag gått 560 mile, bra bit över en miljon steg och hamnat i ökenstaden Mojave.

Det var varmt och väldigt blåsigt. Det blåste så hårt att jag var tvungen att sätta mig några gånger.

Men innan Mojave kom jag till ”utefik” mitt i öknen. Det fanns dricka, vatten, kokta ägg och kex. Inga människor, men gästboken talade om vandrarnas glädje över platsen. Först efter några till mile såg jag hus nere i en dal. Var det någon där som hade försett oss med så härlig plats?

Dagen före hade jag fått 6 flaskor vatten av några bilister. Jag var nu van att någon obekant förbipasserande försåg mig med något jag behövde eller inte ens behövde utan att jag frågade om det. Frukt, godis, vatten, mat, lift, quarters, råd, bara glada hurrarop…och oftast foton tillsammans med dem jag mötte. Min vandring på PCT var bara underbart – nästan. Det tillkom ett par skitdagar bland mina 160 på leden.

I år är det lugna skogspromenader innan årets fjällvandring. 10 000 steg minst om dagen, oftast mer. Är det inte så man bör gå? Dessa magiska 10 000 steg? WHO har rekommenderat det. Sedan ökade hälsoexperterna antalet till 15 000 steg. Då skulle man inte dö i förtid. 15 000 steg räddade oss från hälsoproblem.

Nu är det andra råd som gäller. Det räcker med 7500 steg för oss äldre kvinnor. I studien deltog 17 000 kvinnor i ålder 62 – 101. Resultat visar antalet steg per dag hade en stark koppling till livslängd. De kvinnor som tog ca 4400 steg om dagen hade lägre för tidigt dödstal än de som gick bara 2000 steg. De som gick 7500 steg hade ytterligare minskat risken för tidig död men resultat bättrade inte på sig med flera fotsteg, efter 7500 steg planade fördelarna ut.

Det låter ju självklart att de människor som än rör sig lever längre än de som orkar bara gå mellan sängen, köket och toan!

Att gå fort en bit var förstås bättre än slö lunk.

En del får alldeles tillräckligt motion på arbetet, till ex inom vården. På  ett demensboende mätte vi ett dagpass. Det blev 11 000 steg. Då behöver man inga flera steg den dagen.

Studier visar också att motion är ojämlikt. Kvinnor rör sig mindre än män, speciellt i en del länder, som Saudiarabien. Räkna ut vad det beror på?

Frågan är om livskvalitén ökar med promenader? Det mättes inte i studien. I mitt fall är svaret ja. Så jag fortsätter att gå 10 000 – 15 000 steg, ibland mer nästan varje dag. Oavsett väder? Hm, viss väderlek ratas nog även av mig så länge det inte gäller fjälltur eller annan vandring. Då är det bara att gå.

Men, vi alla dör ändå, förr eller senare oavsett antal steg. Skall vi gamla tärande grupperna verkligen öka livslängden? Vår finansminister tycker ju att speciellt 40 – talister kraschar hennes budget med skattehöjningar som resultat. Så, ska vi gå eller inte gå? Är för tidig död det som räddar Maggans budget? Ättestupa?

Jag är trött och förbannad på det ständiga gnället som drabbar oss 40 – talister. Var vi så kostsamma under vår livstid hittills?  Vi har inte fått en lång gratis skolgång som finns idag. Vi började arbeta tidigt och  som mödrar blev vi försörjda av våra makar. När barnen utan daghem klarade sig efter skolan började vi arbeta, ofta i dåligt betalda kommunala arbeten just inom vård och omsorg. Jag trodde att vårt arbete byggde upp landet. Många av oss har hunnit betala ansenlig mängd skattekronor. Vad får vi för pengarna nu?

De gamla före oss dör också och lämnar efter sig resurser inom vård och omsorg, ifall det finns något kvar att nyttja. Allt behöver inte uppfinnas på nytt. Men eftersom politikerna har lagt ner mycket av äldreomsorgen som äldreboenden och jobbet inom det är uselt betald, ibland ett slags dumpningsplats för arbetslösa outbildade måste en del till. För vi 40 – talister är nog inte så tystlåtna, inte av den snälla bussiga typen som tackar och niger.

Eller fogar vi också oss i den dåliga vården? Vad säger du som är född på 40 – talet?

Så, budgetbrister och skattehöjningar är vårt fel? Jag undrar, befolkningsökningen då? De människor som kom och  kommer över gränsen till Sverige kostar tydligen ingenting och ökar inte behovet av olika samhällsresurser som vård, skola, bostäder, bidrag, äldreboenden, mat, arbetsplatser, el, vatten, transporter, rättsväsende, sophantering… bara vi gamla födda på 40 – talet? Ingen ny infrastruktur, inga nybyggen… de bara lever av luft? Skall de gamla anhöriginvandrare som kommer också skällas på som kostsamma budgetraserade och orsak till skattehöjning eller bara vi svenskar?

Ljuger politiker? Vad har de för agenda  för vårt Sverige? Hur var det med deras mattekunskaper? Ren vinter?

Maggans budget får du leta efter själv. Du som vill fördjupa dig i studierna om antal steg hittar de på:

https://jamanetwork.com/journals/jamainternalmedicine/article-abstract/2734709

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5774986/

Bild med Maggans bilfärd från Jeanders träffsäkra bilder: http://jeanders-bilder.blogspot.com/2019/06/ebberods-bank.html


Pro Life, men från vilken vecka?

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws