Mina barndoms somrar hade sina sidor.

Efter kriget fick många barn med fattiga föräldrar åka till landet under sommarlovet. Till någon mer välbärgad familj och kanske någon som behövde hjälp. Jag tillbringade nästan fem somrar i en professorsfamilj som lekkamrat till deras adoptivbarn i samma ålder. Hon var ett hittebarn, ställd på trappan till ett hus. Hon får heta Ella. Den första sommaren var vi 7 år.

Hon var redan då ett barn med uppenbara problem. Låt oss säga att hennes beteende avvek från  andra barn. Jag skulle hålla henne hemma så hon inte försvann och lära henne att leka. Hon ville inte leka.  Hon ville gå till byn och sno saker. Jag ville inte heller leka. Jag önskade att få läsa och rita. I huset fanns ett stort bibliotek. Även om böckerna var mestadels vuxenböcker och med alla möjliga språk var det helt enkelt underbart att sitta där bland böcker vilka för mig representerade all världens visdom.

Jag kände mig som gisslan men med god mat. Trots ransonering var skafferiet välförsett, bullarna alltid varma och saftglasen fyllda. Söndagsfrukostarna klockan 10.00 med fläsk och ägg, stekta potatisar, sill, korv, varma bröd, smör och ost, marmelad, plättar, sylt, varm choklad, riktigt kaffe och som kronan på verket paj eller bakelser fyllda med bär och vispad grädde var ett himmelrike omöjlig att ens försöka förstå. Så mycket mat och man behövde inte dela allt i rättvisa delar, bara ta och äta för det fanns alltid mer. Ovan allt gjorde pigan ibland riktig glass med glassmaskinen i källaren. Jag gick upp i vikt tack vare överflöd av mat.

Ja, de hade en piga och även annan hjälp. Pigan var omkring 60, snäll men fast, rolig men även med stark gudstro. Hon nattade oss med en psalm och aftonbön. Hon var mer som en mamma till Ella än professorskan. Det var pigan som hade hittat det nyfödda barnet på en trappa virad i en trasa och med namnlapp: Ella.

Professorerna höll små föreläsningar under frukosten om något de tyckte barnen borde veta mer om som planeterna från Merkurius till Pluto, om de sju haven, länder i Afrika som behövde de vitas hjälp för att ta sig ur fattigdomen, Columbus resa till Amerika, pyramiderna i Egypten, om Edisons uppfinning glödlampan eller hur isbjörnar levde och jagade på den än ohotade isen på Arktis. De infogade små berättelser om sina många resor. Hur de red på en kamel i öken, gick på Inkaleden, seglade längs Nilen, sov i en igloo, klättrade berg på Alperna eller dök efter koraller i havet.

Jag lyssnade, det var fantastiskt. Det var som om hela världen kom till frukostbordet. Ella skruvade på sig och ville ut. Det sista, femte året, kunde jag inte längre hålla henne hemma och bad lov att åka därifrån efter halva sommaren. Jag var lättad. Mina föräldrar var inte glada. Året efter började jag arbeta.

Det var dock somrar med allt barn kunde önska sig. Parets äldsta dotter var redan vuxen. Hon var daghemsföreståndare och ledig en stor del av sommaren. Hon tog hand om oss.  Vi var rena och håret i flätor med stora rosetter. Vi gjorde båtturer till fiskestugan. Det ordnades en lekstuga och gunga. Jordgubbsland. Utflykter i det gröna. Simskola. Bollspel. Blomsterängar. Katt, som ibland lät oss att leka med.  Saft och kakor eller tårta varje eftermiddag i bersån eller på verandan då professorerna umgicks med oss och vi spelade något spel. De var aldrig lediga utan hade sommarelever vars cyklar vi lånade i smyg.

Det slutade inte bra för Ella, inte med någonting. När jag läste till socionom tänkte jag mycket på henne men hon passade inte in i några teorier. Det kanske var arvet som formade henne mer än miljön?

Dock är det närapå otillåtet att tänka oss med ett biologiskt arv från föräldrar och släktled som skulle påverka vår förmåga och varande. I ett socialistisk samhälle är det bara miljön som bär skuld för våra usla val i livet.

Står vi i skuld till framtiden och lugnet på landet.

Svaret borde vara så enkelt, så utan tvivel. Så klart har vi en skuld till framtiden. I framtiden lever våra barn, barnbarn och fler generationer om inte världen går under genom att någon främmande föremål av större mått träffar oss. En atomvinter över jordklotet som följ.

Jag tror inte att en pandemi utplånar oss helt. Vetenskapen utvecklar lösningar. Men låt oss anta att denna pandemi, eller någon annan, blir ständig besökare hos oss. Att behöva vaccinera sig regelbundet för att kanske få leva ett år till tar död på oss. Att alltid undvika vara nära varandra, umgås, göra saker ihop förintar oss sakteligen som mänskliga varelser.

Vem vill leva i en så osäker framtid? De som lever för dagen? De med livsfilosofi ”allt nu och genast”. Ett slags missbrukarbeteende med omedelbar behovstillfredsställelse. Mörda, stjäla, råna, roffa åt sig, utplåna varje uns av humanism finns i dag och skulle breda ut sig i rasande fart. När människor redan rånar varandra och plundrar skattemedel eller vad de nu kommer åt skulle stående dödläge väcka det värsta fram.

Och det bästa. Många skulle uppoffra sig för varandra men de är aldrig dessa som styr världen. De goda ser på sidan om.

De barnlösa som regerar har sällan morgondagen i sikte. Det finns många politiker idag som bara behöver planera fram till sin egen död eller ännu kortare, till nästa val. Hur ser det ut ens om tio år är sällan i tankegångarna.

Att klimatet skulle ta död på mänskligheten är jag tveksam till. Klimatet har alltid varierat. Jag är dock för lite utbildad i Universums fysik, solens perioder och jordens läge mot solen för att yttra mig om saken. Vi har redan självutnämnda experter som kan allt från klimat till Corona och ekonomi. Klimatet kan göra vårt liv besvärligt och fattigt. Miljön är jag mer orolig för. Vår utbredning på bekostnad av naturen. De mängder av skräp vi lämnar efter oss. Kemikalier, oförstörbara saker… Sverige är ganska bra på att ta hand om skräpet. Ändå ser jag lämningar efter människor varje dag.

Det är väldigt länge sedan jag var med andra oroliga och krävde att Kommunen ordnade återvinningsstation för glas och papper. Inte är det någon framgångssaga om jag ser på Världen.

Att olika krig, inbördes eller över gränser bryter ut är däremot säkert. Krig pågår, ett ständigt resursslöseri på människor och material. Hur ett krig definieras är oklart. Det finns förslag att  väpnade konflikter med  1 000 döda under ett år dör ska anses som krig.  Men krig förstör så mycket annat, hela ens livsmiljö och möjligheter. Även mindre händelser kan upplevas som krigsliknande. Att behöva vara rädd för överfall när man går från jobbet på kvällen eller hem från skolan är ett slags krigstillstånd mot den enskilde. Att få sitt hem sprängt eller bilen bränt i någon uppgörelse borde räknas som terrorism i alla fall. Allt är markering: övermakten styr dig. Våldsmonopolet har flyttats delvis bort från polisen. Klaner gör upp med varandra.

Likväl har mänskligheten alltid överlevt krig – hittills – bara gränser och kulturer har förändrats. Nya härskare uppstår och  faller. Folket böjer sig. Ingenting håller för evigt.

Dock finns möjlighet att undvika kaos men många politiker – som de i Sverige – arbetar aktivt för att göra landet så dysfunktionellt att samhällssystemet kollapsar. Det multikulturella experimentet är ett haveri. Skälet till att vi har olika länder i världen är många men ett är att olika kulturer då får leva i sitt eget revir och utveckla landet enligt egen smak. Ofta finns även någon typ av tro majoriteten instämmer i. De som inte kan anpassa sig klagar eller flyttar. Ja, ekonomin kan göra så att större skaror rör på sig mot någon annans pengar. De broar som skulle byggas mellan helt olika kulturer har aldrig fungerat i större skala. Integration fungerar inte åt något håll. Vi turistar gärna, men få önskar stanna kvar i en helt främmande kulturkrets.

Vi får inse att vår tid är utmätt, så även vår  kulturs. När och hur vet vi inte än. EU politiker med de svenska i spetsen har bidragit till – beslutat – om vår civilisations död.

Här ute på landet, i en avkrok vid havet känns allt långt borta. De grannar man stöter på  pratar om senaste fisket, fast oftast blir det bara hej. Det är fridfullt. De som stör lugnet är fågelskrik och glassbilen. Oavsett vart du gömmer dig i Sverige hörs glassbilens välkända pling och vi skyndar oss för att förse oss med glass. Bär och glass är sommarens mellanmål.

Undviker man Internet kan man tro att fred och lugn råder i landet och i Världen, utan några som helst problem. En del lever året runt så skyddade av omgivningen och skygglappar att de inte märker något av oron även om det står på dörren.

Snart hem igen. Där råder annan ordning än i ett havsvik.

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare