Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.


Jag var extra orolig för en gammal man som söp och hade inte setts till på en vecka. Han brukade ju finnas på torget, men icke nu. Jag hade förberett ett LVM ifall han inte skulle åka frivilligt till ”torken”. Vi skickade de gamla missbrukarna till en tork över semestertiden. God mat, fiske, drogfrihet gjorde underverk och vi socialarbetare kunde ha själva en semester utan att belasta de som var kvar i arbetet. Ja, på den tiden höll vi reda på gamla alkoholister och hade fullmakt på pension för hyran så ingen söp sig ur lägenheten. Idag är fullmakter kränkande så en del kan ju supa sig till gatan. Ingen skickas väl till en tork över semestern heller?

Jag hade övermåttan av arbete så min arbetskamrat och handläggaren från Länsstyrelsen gick för att knacka på dörren hos honom.

Efter ett tag kom de tillbaka utan gubben.

  • Han sköt mot oss, sa min arbetskamrat. Vi måste få polishjälp.

Jag blev förbannad. Polis? Skjuta mot mina arbetskamrater! Nu går vi tillbaka, sa jag. Jag ryckte upp hans dörr, skrek åt honom: vad i h…

Han stod halvnaken vid sängen i en fylleröra och jaktvapnet låg på golvet.

Processen blev kort. Han fick klä på sig, packa ihop lite saker, ta med fiskeutrustning och hamna i bilen med de två ganska så sura handläggare för direkt transport till torken. Jag skrev färdig LVM men han hade blivit så medgörlig när sjön  syntes vid behandlingshemmet så jag la ner det. Jag besökte honom senare och han hade inget minne av händelsen. Åtal? Nej, men vapnet togs hand av polisen.

Det var den enda skjutningen jag var med om. Ja, jag blev hotad en gång men det var tomt prat.

Några dagar efter smällde det i huset. Det blev något fel på grannens lilla spritfabrik. Ett hål i väggen och krossade fönster samt en plats på fängelse blev resultat.

  • Vi som just skulle börja sälja, klagade han.

Jag tänkte på skillnaden med socialtjänsten idag och då. En stor del av arbetet var att träffa samhällets olycksbarn, de som söp eller var i dålig psykisk skick. Kanske familjeproblem, arbetslöshet eller svårt att få ekonomin gå ihop. Idag är det nya grupper, ofta försörjning av de som knappt platsar i svenskt arbetsliv. Det är hot mot handläggare när lagar, regler och önskemål inte går ihop. På många ställen pratar du med handläggaren genom en lucka. Flyktvägarna är ordnade. Ingen skulle gå hem till ett fyllo för att rädda honom, inte till en som sköt.

Att det smäller är idag vardag. Nära mig skjuts det nästan varje dag. Folk dör, skadas eller bara försvinner från platsen. Ingen vill vittna. Att vara polis, räddningspersonal eller socialarbetare är tungt arbete. Att arbeta med korrigering av den förda politiken är ett nästan omöjligt uppdrag. Att vara en socionom hos socialtjänsten är nog helt annorlunda än på min tid.

Ibland gick min arbetskamrat och jag ut på en promenad på vårt område. Vi tog en fika. Folk kunde komma och hälsa på oss, helt öppet. Områdesstudier kallade vi det. Kanske var 80-talet den gyllene tiden för Socialtjänsten, med ny lag och positiv inställning? Än fanns pengar, än hade vi tid och ibland kunde vi säga adjö till en person eller familj som aldrig mer behövde våra tjänster. När jag slutade 1989 började ekonomin stramas åt och med det socionomers möjligheter att arbeta. Budget eller vård är en svår fråga.

Jag bytte till ett stort sjukhus och som kurator träffade jag ofta de som behövde hjälp från Socialtjänsten. Tiderna hade blivit annorlunda, liksom kallare och garanterat mer budgetfrågor.

  • Kan ni verkligen begära att vi betalar xx kronor för vård till er när Kommunen har andra viktiga åtaganden, sa en chef till familjen jag hjälpte med att ansöka plats i en familjebehandling.

Grupp mot grupp? Jag hotade till sist att anmäla henne så frågan löste sig.

PS. Gubben i bilden är inte den gubben som sköt utan min nu döde sambo i en norsk filminspelning.

Tills döden skiljer oss åt…

Jag läste om en engelsk 84 år gammal man som slog ihjäl sin dementa hustru. Det gick inte längre utan han skulle bli tvingad att lämna henne till ett vårdhem fast hon inte ville. Han slog ihjäl henne och ringde sedan 999. Jag kan förstå hans förtvivlan. Mord är dock ingen lösning.

När jag läste om denna tragiska händelse tänkte jag på det enda anhörigmötet jag besökte. Det gav en verklighetsbild om att vara anhörigvårdare fast det skulle ge oss en trevlig stund bland våra likar.

Jag deltog således endast en gång på dagcentralens anhörigmöte, där min sambo var fyra timmar i veckan. Jag klarade inte av att gå dit flera gånger. Nej, det var inget fel på hur mötet var ordnat. Kaffe och fina smörgåsar, all personal närvarande. Sysselsättning och fika till våra dementa anhöriga i ett annat rum. Vi tog våra vårdtagare med oss eftersom vi inte hade någon som kunde passa dem.

Jag blev deprimerad av mötet.

Av alla 25 tal besökare var tre omkring 60 – 70, varav en man. Resten var kvinnor 80+. Flera av de äldre kvinnorna hade själv hjälpbehov från hemtjänst och sjukvård. Några gick med rollator och flera klarade inte trapporna till mötesrummet utan tog varuhissen. En och annan hade missat hjälp som de var berättigade till från Kommunen. Flera av deras män hade svår demens, likaså min sambo.

De alla var gamla kvinnor som tog tappert hand om sina makar vilka var drabbade av demens/alzheimer och även andra sjukdomar. De var 30 – talister, de som hade byggt det här samhället. Nu tog de hand om Kommunens ansvar över äldreomsorgen, ändå till döden.

Tills döden skiljer oss åt…

Det var egentligen förfärligt.

Jag tänkte på varför slet dessa kvinnor så hårt som sjukvårdare och dygnet runt personlig assistent i 80+ ålder? Var det ekonomin? Om maken fick plats i ett boende, kunde kvinnan då betala sin hyra? Troligen inte utan hjälp från barnen och bidragssystemet. Några kunde riskera att hamna på gatan. Ekonomin slutar innehålla nyinköp, som kläder. Två pensioner räckte, men inte en. Det kanske var behovet av samhörighet, löften av kärlek man höll fast vid även när kärlek hade bytts mot omsorg? De kunde vara känslan att man inte ger upp och blir beroende av Samhället? Den gamla stammen som gjorde sitt. Det kunde vara Kommunen som gjorde ett besök per år och snabbt bedömde läget utan att se verkligheten? Kanske kunde den handläggaren inget om demens heller? Av de 6 som besökte oss, ett besök i året alltså, var en kunnig i demens, de andra hade knappt erfarenhet av omsorg.

Om den gamla typen av äldreboenden än hade funnits skulle en stor del av dessa kvinnor få en plats där med sin make. Om…

Deras slit är förstås helt galet. Finns god omsorg i ett demensboende att tillgå – god, inte något sparmål – är det att föredra när demens har utvecklats till svår nivå. En maka kan förbli en maka lite grann, inte en dygnet runt assistent och vårdare. Bryr sig Kommunen om de äldre låter de ingen gammal kvinna slita med sin demente svårskötta make utan erbjuder mer än två timmar avlösning i veckan.

Till sist hamnar man i ett läge där den demente har förlorat sitt minne till obefintlig grad. Då han inte alltid känner igen den han bor med, inte sina barn och absolut inte den hemtjänst som ofta är olika personer. Då den enklaste göromål blir omöjligt att genomföra. Då språket försvinner. Insikten saknas. Ilska kan tillkomma även hos den fredligaste personen. Den partnern som fanns länge sedan är borta. Kanske finns ett igenkännbart skal – utseendet  – kvar.

Ändå kämpar många kvinnor – kanske även män – i den oöverkomliga situationen 24 timmar i dygnet med några timmars avlösning i veckan.

Så gjorde även jag länge. Flera vistelser i ett korttidsboende orsakade besök på VC eller Akuten omgående. Han var smutsig och hade tappat vikt. Hur skulle jag kunna lämna honom permanent i ett sådant boende? Jag kunde inte göra det fast jag borde för min egen hälsas skull. Till sist var det frågan om liv och död, min alltså. Han överlevde inte i det permanenta boendet mer än några veckor. OK, han var sjuk men den likgiltighet för hans behov som personalen visade lämnar mig aldrig.

Jag kan förstå mannens förtvivlan när han slog ihjäl sin fru, fast mord inte är en lösning. Eller var det för henne?

https://www.dailymail.co.uk/news/article-7014309/The-moment-pensioner-tells-999-call-handler-killed-wife.htm

Världshälsoorganisationen (WHO) har lanserat sina första riktlinjer för hur människor kan minska risken att få demens. Det är det gamla vanliga sluta kröka, sluta röka, lev hälsosamt med bra mat samt motionera. Samt fixa goda gener hur det nu går till.

Barn, katter och Valkompass

Jag är barnvakt och kattvakt medan dotterläkare är på utbildning. Vad än händer i världen går mig nästan förbi. Politikernas idéer och dumheter rör mig inte denna vecka. EU snacket likaså. Ja, jag har ansträngt mig och gjort  en valkompass tidigare och hittat en person som tänker nästan lik mig. Jag blev rejält förvånad och gjorde en annan valkompass. Samma person dök upp.  Jag gjorde om. Sak samma. Så det finns en politiker som ser på EU med ”håll er till ursprunget och lägg er inte i allt” och intresserar sig på mina frågor.

EU har svällt till en dyr mastodont. Jag vill inte att EU detaljstyr mitt liv utan håller sig till fredsfrågor, fri rörlighet för EU medborgare i arbetssyfte och att värnar om den europeiska kulturen vilket förmodligen innebär begränsning av invandring i nuläge.

Nog om allt nu. In med alla katter. Väntar på tonåringen. Jag som knappt använder min mobil är glad nu att få meddelanden som ”på väg hem”. Vad skulle vi barnvakter göra utan Internet?

Kattbilder från Aurora.