Bota livskriser?

En del PCT vandrare var sökare. De sökte efter ett nytt liv, lösningar för sin tillvaro som inte längre fungerade. Arbetslösa, bostadslösa nu, i livets vägskäl, hoppfulla om att vandringen gav dem en ny start. Ett slags flykt från tillvaron i fem månader. Flera studerande hade tagit paus från studier. Man ska hinna så mycket innan verklighet med examen och arbete ramlar på en. Det finns också en tendens i USA att inte bilda familj före 35 år.  Att gifta sig och köpa bostad skjuts upp eller ges upp. Det finns så mycket annat intressant i livet. Det är också en fråga om ekonomi.

De flesta vandrare var omkring 25 – 35, men några välutbildade män omkring 40 års ålder stack ut.

Jag vet inte hur de samtalen började. Hastigt hade jag fått höra en livshistoria och sökandet efter något nytt. De kanske såg mig som mor? Levnadsvis på grund av åldern? Hm.

Dessa män  var mitt i en livskris. De hade gett upp sitt lönsamma arbete eller var på väg att byta. En av dem sa: Jag gjorde massor med pengar varje dag på mitt investerarjobb. Jag kände mig mer och mer död. Åren gick. Pengar var nästan det enda jag hade kontakt med. Jag var succéfull, andra såg upp till mig men allt kändes meningslöst. En dag gick jag från jobbet och gick inte tillbaka. Jag var rädd att dö. Det var som om alarmklockan hade ringt i flera år. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas få några svar under min vandring.

Han var inte den enda som berättade en liknande historia. Män som stod i ett vägskäl och vägen var dolt i dimma. Någon visste vad han ville göra men inte hur. De ville ha råd eller i alla fall någon som lyssnade och inte dömde dem. Som om det vore skamligt att erkänna  ”jag står inte ut med mitt toppjobb”. Eller stå ut mot föräldratryck: ”Mina föräldrar väntar att jag ska gifta mig nu när jag tjänar så bra. De vill få barnbarn.”

Vad skulle jag säga? Jag hade varit terapeut för familjer, de med riskgraviditeter och spädbarn, inte den här typen av livskriser. Eller – det kanske är av samma art? Att bli gravid, vara rädd att allt är förgäves, hoppfull, förlöst och börja nytt liv med nya utmaningar?

Tänk mindre och njut av vandringen mer, sa jag. Att älta saker och känna skuld ger inga lösningar. Låt hjärnan bli tom av all skit och få  lugn och ro. Det klarnar upp och en dag vet du bättre.

Är 40 det nya 50 för män? Förr krisade många män vid femtio. Var det här hela livet, undrade de? Samma varje dag?  Skilsmässor, ny ung fru, nya barn, andra mer överraskande val.  Är vi där nu men vid fyrtio? Tiden då hälften av ens liv har gått och  man börjar väga sin tillvaro och innehållet vägde för lite? Det var inte så jag hade planerat mitt liv!

Går livet fortare nu?

Jag mötte ett par av männen senare på leden. Saker och ting hade börjat klarna upp. Vandringsterapi? Ja. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man ingenting. Bara går. Lugnet infinner sig. Man insuper naturen. Det finns inget annat än det och fötterna som förflyttar sig. All tyng lyfts från ens axlar som Linné sa när han kom till fjällen.

Tja, det kan komma ångest med natten men oftast är man så trött att sömnen räddar en.

Kvinnor då? Fråga inte mig. Jag pratade med en (1) kvinna i 40 års ålder lite mer personligt under vandringen. De flesta kvinnor var unga från 19 år till strax före 30. Det har aldrig funnits så många unga kvinnor på PCT innan filmen och boken ”Wild”, sa ett par som bodde nära leden. Före det fanns knappt en enda ung kvinna. Nu ser det ut som om ensamma kvinnor vore fler än ensamma män.

Dessutom är jag usel på att prata med kvinnor om vanliga saker.

                        

Jag läste också boken ”Wild” av Cheryl Strayed och såg filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen (Oscarsnominering) med  men det påverkade inte mitt val av led. Jag hade valt det år innan men satt fast i hemmet med mina andra val. Livet valde för mig. Jag kunde inte säga nej. (De som har läst min blogg vet att jag tog hand om min sjuka dementa sambo i sju år.) I boken berättar Cheryl Strayed hur hon försökte hitta sig själv, från kaos med sorg och droger, under sin 100 dagar långa vandring på PCT. Jag gissar att många var ute efter samma effekt, medvetet eller inte.

Jag då? Jag ville resa till U.S.A. Jag gillar att gå. Jag ville se annan natur än här hemma. Jag ville också prova hur länge jag orkade gå. Det kändes att det sistnämnda inte var ett problem. Visst, det fanns dagar då jag skrev i dagboken: en riktig skitdag. Men de var inte många. Det var nästan som en drömvandring.

Vad förväntar vi av livet? Hur skulle våra drömmar uppfyllas? Bara så där som av någon kosmisk magisk kraft? Genom andras agerande? Under? Arv? Lottovinst? Den allenarådande slumpen? Med eget arbete och egna fria val?

Finns det fria val? Jag tror inte det. Vi är alltid knutna till våra närmaste, vår begåvning och vår förmåga. Samt pengar och omständigheter vi lever i. Det finns inga fria val. Något måste offras.

Bilder: Överst slätt före Warner Springs dag 13, nästa bild. led förbi Old Snowy Mountain dag 142.

 

5 reaktion på “Bota livskriser?

  1. Hej.

    Jag som gjort resan i motsatt riktning de män du mötte kan ärligt säga att jag varken begriper mig på dem, eller tror att de förstår hur värdefullt det de hade (och har) är. Deras arbete och förmögenhet är frihet. Inget gör en så fången och så mycket en slav som fattigdom.

    Att sakna körkort, och bil, och att inte äga sin bostad (eller att leva i en låda under en bro), och sakna förmågan att omsätta sitt liv till arbete och pengar är den ultimata fångenskapen.

    Man blir till något lägre än ett djur.

    Att det finns människor som är så rika att de kan välja bort en ansträngande men lönsam livsstil för en i ett valbart tempo… Det låter som en dröm.

    Kanske krävs det materiellt välstånd för att kunna ha råd med livskriser?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Jag tror inte det handlar om pengar. Alla jag pratade med var inte rika utan hade hyrt ut sin bostad som jag för att kunna vandra och försöka byta bana. Det handlar om att livet saknar mänskligt innehåll, att vara värt något för någon, göra något som har mening. Har träffat några i Sverige med, som utbildat om sig från ett yrke med fiktiva värden till annat som har att göra med människor.
      Men jag håller med dig att pengar gör alltid livet enklare. Även vid livskriser.

      • Hej.

        Krita upp det till min cynism, för att använda en amerikansk formulering. Ibland är bitterheten det enda skyddet, trots att den fräter själen till slagg.

        Bah, väck med sånt! Tror jag skall låta din anekdot om byte av inriktning vara inspirerande istället.

        Ser fram emot nästa anekdot!

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • Jag vill tacka för dina kommentarer. Jag började fundera om livskriser. Måste man ha råd att ha en kris? Bra fråga. Men nej, av egen erfarenhet. Uttrycket kan dock vara olika. Ska nog skriva om det mer när jag får slut på PCT historier och min Trumpartikel. La ”livskris” på min bloggämnessida. Samlar idéer, de flesta hamnar dock i papperskorgen. Kriser är också något jag har arbetat med, så…

          • Hej.

            Tack själv! Bloggar som din är precis vad som behövs som exempel på och föredöme för det vuxna samtalet, istället för dagens skolgårdsmässiga effektsökeri i samtliga gammelmedia.

            Mer rännstensfilosofi:

            Det är ju inte orimligt att vi kallar något en kris utifrån vår egen situation. Hög lön, 80-timmarsvecka, fringisar och förmåner, och superbt kontaktnät – och familjen blir lidande. Således en kris.

            Eller ensam med tre barn med tre olika fäder, inget jobb, skottlossning och knarkhandel i porten, hot om våldtäkt när man går och handlar för den lilla allmosa man får, och ständig skräck för att en anonym tjänsteman skall dra in bidraget för en teknikalitet man själv inte förstår. Även det en kris.

            Problemet är inte att vi ser kriser subjektivt, utan att vårt samhällssystem gör det. Det finns absoluta kristillstånd. Det var meningen, såväl i USA som i Sverige, att vi inte skulle behöva frukta att stå ensamma i ett sådant läge.

            Resten är historia: hur många gånger har jag inte hört om vårt svenska Moment 22: ingen bostad utan bidrag – inget bidrag utan bostad. Inget härbärge förrän du är drogfri. Ingen övernattning om du är luffare med hund.

            Däremot ges pension utan prestation. Identitet utan kontroll. Bostad utan krav. Körkort på förtroende. Stöd, bidrag, och undantag från lag. Men bara till den som av samhällssystemet designerats med rätt offerprofil – inte till den med bevisade behov.

            Det är i sig en rejäl kris, och när både mamma (samhället) och (staten) pappa krisar och krigar med varandra – tja, du vet ju hur ett barn i en sådan familj reagerar.

            Kamratliga hälsningar,
            Rikard, fd lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *