Ett glas till – demens nästa?

Studier visar att alkoholmissbruk ökar risken för tidig demens. Lägger därför ut ett inlägg publicerad tidigare.

Så kan det se ut när alkohol tog över både livet och hjärnan och till sist hamnar man på ett demensboende – om man har tur och inte i diket med flaskan och döden..

De nya boendena kommer in något motvilligt ledsagade av en trött anhörig. Vissa kommer med en sjuktransport som lämpar av dem vid dörren. Det första de gör är att be om eld. Tändaren har de tappat. Lite ilskna blir de när de hör att rökning inne är förbjudet.

Sedan vill de ha kaffe och gå hem. De är inte alls tacksamma för en ren säng, mat och en garderob de får hänga kläderna i. Inte har de mycket att hänga i heller. Kläderna stinker av rök. Lunch? De vill ha kaffe och en macka. Matlagning är ett glömt kapitel.

Ur väskan trillar det ut pillerburkar, några rör Treo och mera cigaretter.

-Och – finns det något att dricka? Nej, inte saft precis. En öl kan man väl få.

Sina anhöriga har de förlorat. Deras män har tagit ut skilsmässa länge sedan. Eller, de hivade själv ut maken som ansågs vara  förtryckare och gnällspik. Jag dricker inte för mycket! Barnen har de oftast ingen kontakt med. Det kan finnas en make eller  en skara medberoende som har skyddat kvinnan från att bli upptäckt, betalt skulder, hållit henne under armarna och de skäms nu så förfärligt. Samtidigt har de oändliga krav på vården. Anhörigas ilska och sorg över situationen blir lätt klagomål på personalen.

Bostaden är vräkningshotad. Kanske har de redan förlorat den och valsat runt i olika tillfälliga boenden. ”Utskriven p g a rökning inne vid flertal tillfällen orsakande brandfara” kan det stå i journalen.”

Jobb är något de knappt minns.  Sjukbidrag och förtidspension har försörjt dem länge. Visst, de har jobbat och kanske bränt ut sig, men det är länge sedan. Var det i skolköket eller hotellet eller kontoret ..? Minnet är försvagad och inte bara om jobbet. Livet är som en smal remsa mellan Systemet, läkaren, Apoteket och kiosken.

De är vanliga kvinnor. De rökte och tog ett glas. En dag tog spriten över. En dag larmade någon och de hamnade på avgiftning, sedan geriatriken och kom ut med diagnosen alkoholdemens.

Nu står de i hallen på ett demensboende utan insikt om sin situation och de vill ut och ta ett glas.

De är 40-talister. Några är 50-talister och snart kommer 60 och 70-talisterna. Det finns även de som är ännu yngre, både män och kvinnor.

Det finns få män med demens orsakad av alkohol. Männen är döda. Vid 72 har  redan 1 av 3 män gått ur livet, med eller utan alkoholproblem. Kvinnorna är segare.  Kanske det jämnas ut med den nya generationen av tjejer som börjar dricka som män tidigare än 40- och 50-talisterna?

Jag tror vi har  bara en föraning om framtida vårdbehov. Jag tror också att den här gruppen kommer att bli i strykklass. Ointressant grupp. Det är redan för dyrt.

The Lancet Public Health har publicerat en studie om alkohol och demens. Alkoholmissbruk ökar risken, speciellt det som kallas tidig demens, före 65 år.

Forskare studerade 57 000 fall av tidig demens i Frankrike fann att över hälften var alkoholrelaterade eller kombinerade med en alkoholismdiagnos. Alkoholmissbruk trefaldigar risken att drabbas av någon form av demens.

– Sambandet mellan demens och alkoholmissbruk beror förmodligen på att alkohol leder till permanenta skador på hjärnans struktur och funktion, säger studiens huvudförfattare Michael Schwarzinger som forskar vid Translational Health Economics Network i Paris.

https://www.theguardian.com/society/2018/feb/20/chronic-heavy-drinking-leads-to-serious-risk-of-dementia-study-warns

http://www.thelancet.com/journals/lanpub/article/PIIS2468-2667(18)30031-8/fulltext

 

 

 

 

5 reaktion på “Ett glas till – demens nästa?

  1. Hej.

    Som själv alkoholist (nykter sedan snart tjugo år) och till det ibland-missbrukare i ungdomen har jag en sur insikt, som jag tror delas innerst inne av oss alla som sökt boten utanför det egna sinnet.

    Ingen tvingade mig. Jag valde.

    Väl jag accepterade den insikten gick det som från en dag till nästa. Från att vakna och svänga benen över kanten samtidigt som högernäven trycker in dagens första cigg i flabben och vänsternäven knäcker första bärsen… allt i en flytande rörelse –

    – till att sluta helt med allt sådant från en dag till nästa.

    Mitt val. Inte för att det inte går en dag utan att törsten finns där, men jag gör mitt val varje dag.

    Jag tror det är så, och jag tror att en missbrukarvård som för all del skall förhindra dödsfall även måste bygga på den insikten och det ansvaret för att vara framgångsrik.

    De jag känner och känt som lämnat missbruket säger detsamma: en dag valde de, och sedan fortsatte de att välja något annat än missbruk. Jag undrar om du inte sätter fingret i ögat på problemet ovan: en välmenande och välvillig omgivning har menat väl men endast hjälpt kvinnan (då det handlar om kvinnor i det här fallet) att gräva ner sig allt djupare i att hennes ångest är alla andras fel och att hennes tröst är en rättighet hon unnar sig.

    Lägg till det en välfärdsstat som hjälper dig fortsätta se dig själv som ett offer (och du kan mycket väl vara det! SVBK, kronisk migrän, reumatism, stress, trauman, emotionell isolering, och så vidare) och som säger att den skall lösa dina problem – ända tills du frågar varför den inte gör det då, och får till slut svar att det är ditt fel att hjälpen inte fungerat.

    Generationerna från -70 och framåt lär inte bli ett problem. De kommer inte att tas om hand a en välfärdsstat, och inte heller av anhöriga. De kommer snabbt att dö av – och från politikerhåll ses det då inte som ett problem. Jämför med hur man hanterar situationen med att (gravt) förståndshandikappade blir föräldrar – eftersom det är en rättighet och eftersom vandringssägner och minnen av fosterhem och Barnavårdsnämnd ännu finns så är det ett getingbo ingen politiker vill ens titta åt. De barnen lämnas åt sitt öde istället.

    Det tar ett par år att få upp problemet på partiernas och medias radar, därefter följer mellan tre och fem år av utredningar, och sedan tar det ett par år av omorganisation innan man ‘kör igång’, och då är problemet borta av sig självt.

    Cyniskt? Måhända, men det har sina fördelar att ha jobbat som städare bland högdjuren i Stockholm en gång i tiden – att tjänstefolket har öron och ögon minns bara den gamla överklassen, inte dagens politiker.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Avdelningen för gravida missbrukare/familjer jag arbetade i var extremt framgångsrik. Nästan 100% av mina patienter valde drogfrihet och var än så efter 3 år, egen bostad och arbete medräknat, längre räckte inte pengarna till uppföljning. Det kan man kalla succé men det las ner sedan. För dyrt. Varken sjukvård eller socialtjänst har medel till förebyggande, knappt till behandling. Jag brukare säga att medberoende och haschmissbrukare var de värsta. Jag skrev en handbok om vår metod men fick den inte publicerad eftersom det finns inga pengar till sådant. Erfarenhet är värdelöst. Alla börjar på ruta ett. Så även på ditt område, skolan.
      Missbruk är ett val som du säger men så mycket mothugg fick jag ständigt under föreläsningarna.
      Tack för kommentaren! Det uppskattas!

      • Hej.

        Tack själv.

        Hur många vänner från förr som lever idag tack vare människor som du får jag aldrig veta. Fler än utan er, men färre än om ni med praktisk kunskap fått råda istället för politiker.

        Skolan? Ju mindre jag säger desto bättre för min mage!

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

  2. Politikerna tror att medellivslängden kommer att fortsätta öka så att vi snart blir 100 år. Jag tror dom har helt fel. För varje generation blir det onyttigare leverne och mer missbruk. Vänta och se.

Kommentarer inaktiverade.