Att gå och något om datorer och elapparater.

Så sitter jag hemma igen vid datorn och det blir ingenting vettigt skrivet. Jag börjar något och slutar igen. Det känns som dödläge på flera sätt, både hemma och ute. Världen ser inte säker och lovande ut, tvärtom. Terror tar plats. Folk försöker bota det med handhjärtan. Politik i Sverige hör närmast till soptunnan. Den feministiska massmedian förstå jag mig inte på. Oavsett vilken nyhetskanal eller tidning man läser lyser det negativa med terror, kriminalitet och lyckosökare som den största nyheten. Dagligen. Mer…

Jag känner mig gammal och pessimistisk.

Jag vill packa ryggsäcken igen och bara gå, länge, men det är inte möjligt nu.

Årets vandring var toppen men så kort att det inte ens känns i kroppen och någon ny chans kommer inte i år. Gubben min går saktare och saktare samt är så trött att det inte blir någon motion av det. Vi går tappert ut varje dag, oavsett vädret.  Avlösningen, 20 timmar i månaden skall räcka till så mycket, inte bara att motionera. Nu läste jag en rapport igen hur viktigt det är att gå och raskt. När ska jag få till det?

Hur går du? Helst inte alls? Är du en soffpotatis som stirrar på en fyrkantig ruta?

Vi håller på att tappa konditionen i tidigt i ålder.  Är du i medelåldern? Då kan du redan ligga illa till eller kanske var det så i ungdomen. Nu jagar experterna även de medelålders ut för att gå. De vanliga råden som att hoppa av bussen en hållplats före. Ta trapporna. Gå i stället bil. Gå ut på helgen till naturen. Gå snabbt!

Redan tio minuters daglig rask promenad har påverkan, 15 % minskning av tidig död. Skall vi tro på det?

Om det vore så enkelt. Alltid när dessa hurrarop för en metod kommer blir jag misstänksam. Hade de hela bilden för sig? Borträknar de allt annat som krymper vår hälsa och tillvaro? Om vi inte raskar på tio minuter om dan hur fort dör vi då?

Är gå snabbt en mirakelmedicin för våra krämpor? Hur snabbt ska jag gå då?

Visst, vi är mindre aktiva nu än 20 år sedan, före Internet. Barnen stirrar mer på en fyrkantig ruta än på klätterträden ute. Familjer samlas kring TV eller med sina mobiler. Vi är garanterat mindre aktiva än på den tiden både arbete och  hushållsarbete saknade underlättande maskiner och Internet var inte ens uppfunnen.

Att tekniken hjälper  våra liv är så självklart idag. Snart finns inga som kan förklara hur man sköter ett hem, disk, tvätt, städning, matlagning och våra personliga kontakter utan en maskin kopplad till elnätet.

Det är en otrolig förändring i vårt vardagsliv när jag tänker på min mor och min tidiga barndom. Tvättmaskin, kylskåp, frys, dammsugare, elspis, gräsklippare, alla möjliga hushållsmaskiner jag inte ens vet namnet på är nu allmängods. Men det som satt oss på soffan var TV, sedan dator samt mobiltelefon.

I Sverige ägde 11 procent av befolkningen en persondator 1990. År 2010 var denna siffra 91 procent. Jag hörde till de första, inte på grund av mitt kunnande utan sonens, vars gamla dator hamnade hos mig. Jag tog också det europeiska datakörkortet. Det var inte så avancerat. När datorn infördes på arbetet på det stora sjukhuset under  andra halvan 90-talet fick vi frågan på ett informationsmöte: vem har en dator hemma och kan använda den. Jag lyfte inte upp handen, men en man gjorde det och han uppgraderades till datoransvarig. Han kunde inte så mycket men lönen från en mentalskötare till datoransvarig var ett rejält uppköp.

Det blev jag skötte den mesta patientregistreringen på min avdelning. Lösenorden hade vi under musmattan, som alla andra hade. Någon Internetanvändning var det inte frågan om. Det kunde ge virus till systemet. Vi var lite misstänksamma och producerade statistiken också på vårt gamla sätt: ett streck på vita tavlan för varje patient och åtgärd.

Systemet kunde inte registrera rätt. Vi blev de enda med  statistik över patienterna, det som skulle ge pengarna till verksamheten. Även idag har olika registrerings system sina brister. När strömmen går står allt stilla. När lagring är billigare någon annanstans kan uppgifter flyga över världen utan kontroll som i Transportstyrelsen. En stor inkompetens- skandal som bara blev skvalp i vattenglas. Landets säkerhet väger inte mycket.

Idag sker väldigt många jobb per dator. Vi är ständigt uppkopplade.  Många blir orörliga för en stor del av dagen. Att gå raskt tio minuter och vara stilla resten räddar garanterat inte hälsan. Men, det kan vara start till mer.  Att gå är vi födda till. Dator och Internet är bara ett lyckosamt  påhitt. En väldigt trevlig sådan. Utan den hade vi föga koll över vad som händer i världen och vad våra politiker hittar på.

Det kan bli för mycket. Världens elände tränger sig snabbt in i varje hem. Att gå är ett bra sätt att tömma sin egen dator: hjärnan. Tio minuter? Det känns  dock som en rea på rörelse.

http://www.bbc.com/news/health-41030630

Bild överst: översvämning i Sarek, nederst skogsutflykt.

4 reaktion på “Att gå och något om datorer och elapparater.

  1. Hej.

    Det löser sig. Vi går mot kris och samhällskollaps och vi lär behöva gå långt politiskt för att återskapa Sverige. Stora delar av de senaste femtio årens politik skall varken återvinnas eller komposteras; de skall på deponi för slutförvaring.

    Jag promenerar med mina hundar som är till åren komna, så det går sakta men säkert. En sisådär fem kilometer per dag blir det. Tyvärr orkar de inte längre med fjällmarscher (även om de inte tycks begripa eller acceptera det själva; sådan herre sådan hund…).

    Kanske en vandring i Skåne skulle vara något, givet tid och hälsa? Visserligen kryller landskapet av folk men det finns flera mindre leder som man kan klara som en dagsutflykt. Väljer man en vanlig arbetsdag under skoltid är där oftast inte så mycket folk heller.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  2. Det var riktigt härligt att bo i stuga utan wifi in en vecka och inte komma åt sin email! Skall göra det oftare.

    Dave Rubin berättar ibland att han tar ledigt från allt – internet, mobil … – i flera veckor, och påpekar att för tio år sedan var detta normen.

    Simon Sinek har ett par klipp på youtube där han talar om millenniegenerationen och vad de växt upp med.
    (Följande vet du redan med din bakgrund inom medicin, och jag förenklar ganska ordentligt gissar jag.) Droger, sprit och hazardspel ger en kick i form av dopamin. Detta verkar lugnande. Alkoholister har i allmänhet blivit beroende under pubertet och tonår, när det snurrar som värst i skallen av hormoner och annat. De har blivit vana vid att flaskan och inte vänner och familj är stödet när man mår dåligt.
    Sociala medier och smartphone ger tillgång till samma dopaminkick.
    Vi har åldersgränser för sprit och spel. Inte för mobiler.

    Scott Adams: ”A kid with a smartphone has access to any illegal drug in the world, as well as all the peer pressure in the world.
    Pills are small, cheap, odorless, widely available, and nearly impossible for a parent to find in a bedroom search. When you have this situation, the next generation is lost.”

    Jag har inte läst Jaron Laniers bok, men titeln är bra: ”You Are Not a Gadget”

    (Sinek: https://www.youtube.com/watch?v=hER0Qp6QJNU
    Det låter som om Sinek säger att de bör få allt gratis, men han förtydligar i andra sammanhang att så menade han inte. Varje generation har sina problem.
    Adams: http://blog.dilbert.com/post/158630186091/i-declare-mobile-phone-carriers-to-be-enemies-of)

    • Varje generation har sina problem. Javisst. Och vissa har även ett stort lager kvarlämnade att lösa, eller låta bli.

Kommentarer inaktiverade.