Tiden har sprungit ifrån oss.

Jag fortsätter att städa sambons lådor med bilder och urklipp. Tidningsurklipp från tiden då han var en känd trädgårdsmästare och byggde upp trädgården på Tallmogården. Urklipp från fotoutställningarna. Andra minnen jag inte var delaktig i.

Bilder, många av  den första frun. De ler mot varandra så förälskade. Men det tog slut fort. Hans bästa vän gifte sig sedan med henne och de har hållit ihop. Nu tampas paret med samma typ av problem som jag har dagligen. Minnessvårigheter. Sjukdomar. Minskade intressen. Hon är dock en tuff kvinna som har lyckats behålla livet utanför, fast i minskad form.

Hon är poet och skribent. Hittade en liten lapp med en fundering från 2006.

De digitala analfabeterna.

Tiden sprang ifrån oss…

DVD –  va´ är de?

Men en ”hemsida” har jag –

 gaveln där jag bor.

”Fildelning” gör vi – och det helt lagligt –

när vi är två

vid frukostbordet.

För mig betyder ju ”SMS”

Sänd mig svar

med brevbärarpost. (Eleonora Dittmer)

Tiden har sprungit ifrån oss. Sänd mig svar. Vilka svar kommer livet som vi inte kan påverka ge oss det närmaste året?

I en låda finns kärleksbrev mest i form av vykort från mig. Han har sparat varenda kort, brev, lapp som jag lämnat på bordet när jag går. De är inga avancerade texter. Kort, koncist. Det svider att kasta de. Som om jag skulle kasta bort tiden vi hade tillsammans. Jag trycker ihop allt i en påse men låter det vara kvar en stund. Det finns ingen mening i att spara det nu. Förgången tid. Så förgången tid.

Jag ger några till honom att läsa, några brev från barnbarnen också då de önskar att han mår bra med vingliga stora bokstäver. Men han tittar på breven som om de vore från en annan värld och lägger de på sidan.

Så är det nog. Den världen då han fick små brev från mina barnbarn och kärleksbrev från mig har slutat existera.

Har det då funnits alls eller är det bara en hägring som ligger i en låda?

Lämna inte till andra att städa upp dit liv. Men att göra det är plågsamt – eller befriande.

5 reaktion på “Tiden har sprungit ifrån oss.

  1. Nackdelen med ett stort hus är att det är så lätt att inte se allt som borde sorteras, rensas ut och slängas. Min svärmor slängde ingenting, bokstavligt talat. Teaterprogram, julkort och brev, otaliga foton… Nu är hon död. Allt ligger i stora flyttkartonger undanstuvade i garaget. Vi väntade för länge. Nu är maken, hennes son, inte klar nog i huvudet för att orka med detta. Han hade ju ändå chansen att känna igen folket på fotografierna.
    Tänker att barnen kanske har lättare att bara slänga, men det är kanske fel att lämna det till dem.

    • Min kära mor bodde i en trerummare men hon slängde inte heller någonting. Att sortera efter henne tog tid. Det är också svårt att bli av med en del, få vill ha porslin som inte går i diskmaskin eller lakan som måste manglas eller tunga mörka möbler.

  2. Vad fint du skriver. Det måste göra ont ibland. Min mamma har också demens. Hälsningar från Anna

  3. Låter ledsamt att slänga… det är ju trots allt dina minnen också.
    Jag blir nostalgisk av sådant jag hittar och många gånger vill jag
    spara det mesta trots att jag har kommit in i och varit i en mycket
    lång slängperiod, rensa upp period.
    Om jag hade hittat liknande saker hade jag nog gjort en tavla av
    de texter, lappar jag tyckte mest om. Och ursäkten hade varit att:
    nu är de i alla fall nästan samlade på samma plats.
    Behåll påsen ett tag till….

Kommentarer inaktiverade.