No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

https://www.gatestoneinstitute.org/10306/childless-europe

http://www.population-europe.eu/pop-digest/no-kids-no-problem

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

http://everykindapeople.blogspot.se/2017/04/marknadsforingen-av-chelsea-clinton-har.html

https://www.chathamhouse.org/expert/comment/what-do-Europeans-think-about-Muslim-immigration

12-14 % av kvinnor och ca 22 av män i Sverige är barnlösa, men detta är inte exakta nulägessiffror på grund av invandring.

Bild: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

 

 

 

 

Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum.

Salvador Sobral, 27år, representant för Portugal, vann melodifestivalen med balladen Amar Pelos Dois, som var skriven av hans syster Luisa. Han sa när trofen gavs till honom: ”We live in a world of fast food music. This is a victory for music… music isn’t fireworks, music is feeling.”

Har melodifestivalen med detta gått tillbaka ursprunget där tävlingsbidraget sjöngs och bara musiken spelade? Där scenen var utan apor, brudar, gymnastiserande hunkar, diverse attiraljer som tog  blicken från sångaren och öronen från musik? Där fyrverkerier dödade sången och kanske var rekvisitan en räddningsplanka för den medelmåttiga musiken? Det vet vi nästa år.

Salvador gick genom TV rutan till våra vardagsrum sjungande av kärlekens smärta, med bön att få älska igen. My heart can love for the both of us.

If one day someone asks about me
Tell them I lived to love you
Before you, I only existed
Tired and with nothing to give

My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again

My dear, listen to my prayers
I beg you to return, to want me again
I know that one can’t love alone
Maybe slowly you might learn again

If your heart doesn’t wish to give in
Not to feel passion, not to suffer
Without making plans of what will come after
My heart can love for the both of us

Inte kompatibel med kulturellt arv.

Kulturellt arv? Får man säga så om mat? Ja, flera turiststäder i Italien börjar tröttna på utländska snabbmatsställen och  pratar i stället om att prioritera sin egen matkultur och begränsa det utländska. Turister skall inte bjudas på kebab utan lokala matvaror. Inhemsk produktion bör gynnas.  Så är det inte i Sverige. På mitt centrum öppnades nyss pizzeria och pastahak nummer två och vi har också två sushirestauranger på en yta som man kan passera på fem minuter. Par andra utländska kedjor har också sina ställen. Inte kan vi leva utan pizza!

Mat som kulturell arv? Är det inte att sätta värdehierarkier som MP säger om svenska kulturella yttringar? Vem försvarar köttbullen och strömmingsflundran framför pizza? Någon?

Venedig är en härlig stad att turista i om man slapp turisterna. 2014 besökte jag Venedig med ett barnbarn och  året efter Florens och Pisa med ett annat barn. Venedig hade då kampanjer om självstyre. Rika Venedig var trött på att skicka skattepengar till fattigare syd. Jag pratade med vår gondoljär om vad han tyckte om det. Han var för självstyre och trodde att staden kunde leva av turistinkomster.

Det fanns gott om turister. De smala gränderna var fulla av kamerabärande människor. Det fanns gott om turister i Florens och Pisa också. Flotta internationella affärer fanns på huvudgatan i Florens. Tiggare hade också hittat till Florens medan Venedig var utan.

Idag är tonen mot turister betydligt svalare. De sliter ut städerna. Ingredienser som kebabställen tränger sig mellan italienska specialiteter.

Florens och Verona har tidigare begränsat etableringen av utländska snabbmatställen. Nu gör Venedig detsamma.  Lokala produkter skall prioriteras. Venedig anser att utländsk snabbmat inte är kompatibel ”med stadens arv”.

Paola Mar, Venedigs turistchef säger: “We want to put the brakes on types of activities which are not compatible with the preservation and development of Venice’s cultural heritage.”

Inte kompatibel med stadens arv. Säg det i Sverige. Kanske kunde vi tänka i Stockholm:  Inte kompatibel med gamla stans arv. Det finns nog flera alternativ att tillägga. Flera kulturella yttringar man borde bevara utan att bli kallad med fula namn.

Venedig funderar på att sätta ett tak på besökare och låta dem betala mer. 70 000 besökare om dagen, 13 – 15 miljoner i året sliter på stan. Befolkningen är inte längre glada över alla turister. Även skyltar “Tourists go away!!! You are destroying this area!” har hängts på vissa områden. Det är svårt för de fast boende att ha turisterna ständigt inpå sina liv.

Det är bra att någon försvarar det ursprungliga, nationella, det speciella på en plats.  Annas är allt bara en multikulturell soppa, inget att resa till. Heja Venedig. Eller ska man säga pepp pepp nu mera?

Om Venedigresan: http://blogg.iniskogen.se/2014/06/20/venedi-turism-och-separatister/

https://www.theguardian.com/world/2017/may/05/venice-bans-kebab-shops-preserve-decorum-traditions-city

http://www.telegraph.co.uk/travel/destinations/europe/italy/veneto/venice/articles/venice-considers-capping-tourist-numbers-to-stop-overcrowding/

http://www.telegraph.co.uk/travel/news/venice-to-charge-tourists-ticket-enter-st-marks-square/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6669759

De glömda människorna som byggde Sverige.

Hur tänker de äldre om politik och politiker?  Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.

DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)

Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.

Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.

Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.

Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och  en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det?  Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.

Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.

Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.

Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.

  • Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?

Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.

Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.

Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar.  I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är mest unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.

Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.

Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.

Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden  då vi byggde folkhemmet. Dessa  nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död.  Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.

Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.

Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?

Hur känner du dig i det nya Sverige?

Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.

PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?

Fjällbild: Utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

http://www.dn.se/nyheter/politik/varannan-valjare-i-sverige-utvecklingen-gar-at-fel-hall/

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fler-svenskar-positiva-till-landets-utveckling

Marknadsundersökningsföretaget Sifo har frågat omkring 1.000 personer ifall Sverige på det hela taget är på rätt väg eller fel väg. I undersökningen som gjordes före terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm svarade 43 procent att Sverige är på väg åt fel håll, medan 32 procent var positiva.

Efter attentatet är 41 procent fortfarande negativa, medan andelen som anser att Sverige är på rätt väg ökat till 37 procent. 22 procent är osäkra.

http://www.friatider.se/professor-i-mangkultur-bra-att-fordomsfulla-aldre-dor

http://www.klarvaken.se/2016/11/09/zara-larsson-onskar-livet-ur-aldre-manniskor/