Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501

9 reaktion på “Tidsbilder från ett kafé.

  1. Känner igen mig i det du skriver – sista veckan har jag gått och tänkt på filmen ”No country for old men”, känns passande.

  2. Demografin talar sitt tydliga språk,37% utlänningar i barnaskaffande ålder,vad kan gå fel med 7 klöverpolitik.Vad blir kvar att lära utlänningarna,när dagens duktiga ingeniörer läkare forskare hantverkare jordbrukare osv går bort?Tror någon att importen från våra vanligaste migrantländer fyller tomrummet? Vilka bevis på framgång kan de visa från dessa länder? Sverige gick från att på 1860 talet vara Europas fattigaste land,1,5 miljoner av 6 miljoner? emigrerade till Amerika,ändå var landet ett av de rikaste hundra år senare.Kan samma utveckling ses i tex de länder som Sverige givit hundratals miljarder i bistånd till under nästan 70 år?Det ser mörkt ut på den svenska folkliga avbytarbänken,vi går mot 1860 talets misär med ett annat juridiskt system som grädde på moset, när dagens ingenjörer forskare hantverkare jordbrukare,de 80% av svenska kvinnor som arbetar betalar skatt går bort?

  3. Jag hade nyss en diskussion med bekanta där jag sa att jag inte tänker rösta. Då sa de att jag inte brydde mig om demokratin om jag inte åtminstone röstade blankt.

    Jag sa att en blankröst räknas men den räknas inte med i mandatfördelningen, därför är det samma sak som sofflocket. Om 10% av de röstande röstade blankt och det resulterade i 35 tomma stolar den mandatperioden skulle jag definitivt rösta blankt.

    Då sa en, ”Det är tydligt att du vill leva i en demokrati men inte fullgöra dina demokratiska skyldigheter.”

    Jag frågade varför jag skall lägga en röst på ett parti vars ideologi jag inte sympatiserar med. Varför skall jag rösta på klimatalarmister, förbudsivrare och de som vill ha oreglerad invandring men själva har frikort från konsekvenserna av de beslut som blir felaktiga, bara för att nämna ett fåtal frågor.

    Du bryr dig inte om demokratin sa de.

    Vid det laget hade jag tappat tålamodet. Jag sa att jag har en blogg som ingen läser, jag diskuterar med er, jag diskuterar med folk på facebook nästan dagligen. Jag har förbanne mig brytt mig mer om demokratin än ni som tror att ni gjort något bra genom att offra 20 minuter vart 4:e år för att sen sitta och diskutera melodifestivalen eller vem som ska vinna årets idol i 3 år 364 dagar 23 timmar och 40 minuter till nästa gång.

    Nu har jag nog färre vänner…

    • Hej.

      Amen till det – att rösta utan kunskap är värre än att inte rösta alls!

      Kan bara erbjuda en elektronisk axelklapp från en som har samma erfarenheter vad gäller fokus, kunskap och insikt.

      Att demokrati och rösträtt var tänkt för insatta, kunniga, pålästa och ansvarskännande svenska män och kvinnor är närmast synonymt med diktatur för detta land av mä-hen.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

  4. Kunde inte släppa detta ”Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne?”
    Här i Uppsala händer mycket men det konstiga är att ingen på min arbetsplats talar om det. För några dagar sedan, då en kvinna blev insläpad i ett skogsområde vid sjutiden på morgonen, samma dag som ett flertal av mina kollegor gått samma väg till arbetet vid ungefär samma tid tänkte jag att nu, nu måste det väl ändå vara temat vid fikabordet. Icke!
    Är det alla lugnade preparat och lyckopiller vi proppar i oss som gör oss helt avtrubbade?

    • Jag tror att det är rädslan att avvika. Många är så beroende av vad andra tänker. Hur vet vi vad de andra tänker när vi inte vågar säga något? Så länge det inte drabbar oss… De yngre – många av dem – är fostrade i grupp från späd ålder och har svårt att vara ”jag”.

Kommentarer inaktiverade.