Tiggarnas marknad

Jag har tröttnat på att sortera sopor. Så nu lägger jag av med det projektet – nästan. Varför då undrar ni och de som vet min långa sopsorteringshistoria.

Efter kriget tog man vara på allting i Finland, ingenting gick till spillo. Man fick till och med betalt för pappersåtervinning. Det var mitt jobb att bära pappret till insamlingen och jag fick ibland behålla de penni inlämningen gav. På 60talet i Sverige fick mitt bostadsområde pappers – och glasinsamling. Vi var några aktiva där, lite pionjärer vad gällde sopor. GW Persson har beskrivit bra hur de blivande sopbergen, nutida skidbackar, såg ut på den tiden i sin bok ”Gustavs grabb”.

Vi ofredade kommunen och fick pappers- och glasinsamling, två stora containrar på parkeringsplatsen.

Vi hade inte så mycket att kasta, prylsamhället hade inte än nått människorna. Vi försökte vara miljövänliga, enkla, sparsamma och byta saker. Många familjer hade bara en som tjänade pengar, kvinnorna med småbarn var hemma på den tiden. Det fanns inte utrymme för utsvävningar. En lön räckte dock att försörja en familj. Nu behövs det två om inte tre löner och bidragssystemet är mer omfattande.

Så till nutida sopor. Några år sedan ordnade hyresvärden ett återvinningsrum. De bjöd korv och kaffe och en representant från sopföretaget informerade om återvinning. Miljöfrågorna hade blivit mer aktuella. Den globala uppvärmningens vara eller icke vara syntes på dagstidningar. Vi ville också göra något. Att åka till återvinningscentralen var inte tänkbart för många, det krävde bil. Det fanns pappersinsamling och glasigloo längre bort men där var det ständigt överfullt. En sopstation snarare vid vägen.

Återvinningsrummet fungerade bra några år men nu är det en daglig katastrof.

En orsak är att folk som inte bor i  våra hus lämnar sina sopor dit. De slänger soporna, även möbler, utanför om dörren inte är öppen. Kapaciteten på rummet räcker inte till. Det finns en stor återvinningscentral – gratis – några kilometer härifrån men det tycks vara för omständligt att åka till. Folk åker och handlar och blir av med soporna samtidigt. Villafolk?

Även vårt centrum har fått en del tiggare. En person har funnits här länge, kanske fyra år, men nu är de många till. Det känns nästan som en invasion för vårt centrum är litet, det tar två – tre minuter att gå genom. Dessa människor söker användbara saker i soprummet oftast genom att välta sopvagnarna omkull eller ösa allt till golvet. Nu har de ingen nyckel dit men snälla, godhjärtade människor släpper in dem. Allt hamnar på golvet. Några  försökte stävja röran genom att lägga användbart i ett hörn med en skylt men det fungerar inte. En annan mera nattlig kategori är missbrukare, det märks av ölburkar och även kanyler. Det känns obehagligt att gå in där.

Jag släppte inte in häromdagen tiggaren som stod och väntade. Då blev hon rejält aggressiv, ryckte i mina kläder och skrek. Jag gick. Kastade i sopnedkastet i stället.

Var jag elak? Många kan nog tycka så.

När jag lägger något till soprummet är det menat att förbli där (rent juridiskt är det nu sopföretagets egendom) inte att jag träffar det på gatan. Ifall jag har användbara saker lämnar jag det till second hand som säljer för u-landsbistånd. Det tycker jag är en bra sak.

Sedan hände det något som fick mig att undra vad som sker med de sopor vi så sorterar. Vi var på väg hem och sopbilen stod framför återvinningsrummet. Sopgubbarna slängde ihop grovsoporna, plast, förpackningar och större saker. En cykelkärra, liten byrå, mjölkkartonger, plastflaskor, kläder, böcker…. Krasch, krasch tuggade bilens käftar ihop allt.

Jag var förbryllad. Varför sorterade vi? Jag tänkte fråga sopgubbarna men de klev in i bilen innan jag kom så långt.

För det mesta ser soprummet ut som soptipp fast en städare försöker hyfsa till det varje dag. De bilder jag tog idag var en osedvanligt fin ordning. Så länge, för dörren var uppbruten och två tiggare (jag kände igen dem eftersom de sitter på var sin ända av mataffären sedan nyår)  gick in när jag hade lämnat platsen med min kamera. Jag såg att dörren hade fått en metallist som skydd men den var ändå uppbruten och låset var sönder.

Du sköna nya Sverige. Nu sorterar jag inga sopor utöver glas. Det finns en glasigloo längre bort utomhus. Jag kommer att gå dit. Resten får sopnedkastet ta.

Är jag miljömarodör nu? Det får väl vara så. Sopor  ger värme, jag får bidra till det. Tiggarfrågan är utanför min kontroll, det är en sak för politiker men de är rädda att ta tag i frågan med de länder som behandlar sina fattiga medborgare som skit.

Jag antar att dessa länder tycker: skönt, nu behöver vi inte göra något. Svensk slant i pappersmuggen och deras överblivna saker löser frågan.

http://www.fokus.se/2016/12/tiggarens-marknad/

3 reaktion på “Tiggarnas marknad

  1. Ja du, det finns mycket att säga om den saken.
    Jag bor själv i ett flerbostadshus där vi till inte så länge sedan hade sopnedkast och ett grovsoprum. Styrelsen kapitulerade för några år sedan inför allt högre strafftaxor från kommunen, låste sopnedkasten och införde den påbjudna sopsorteringen. Kanske hoppades man också att denna nya ordning, förutom lägre kostnader, skulle civilisera de galningar som slängde de mest otänkbara saker i enda röra i grovsoprummet – soffgrupper, kompletta kasserade köksinredningar, toalettstolar, nedrivet kakel, trasiga cyklar, gigantiska tjockteveapparater, högar av kläder etc etc.
    Så blev det förstås inte. Varje dag bjuder på överraskningar när jag går in i det ny utrymmet där det är tänkt att man ska slänga glas, plast, tidningar, kartonger, glödlampor och batterier. Någon tycker att en stor spegel i alla fall har en avlägsen gemensam nämnare med glasflaskor och glasburkar. En annan tycker att en hatthylla i alla fall har det gemensamt med plåtburkar att den är av metall. En tredje tycker att det går bra att slänga det han eller hon inte kunde finna någon vettig plats för i behållaren för elektronikavfall. Jättelika kartonger tog det mesta av utrymmet mellan containrarna häromdagen. De fick inte plats i den avsedda containern och den som ställde in kartongerna tycket uppenbarligen att någon annan, kanske den som skulle försöka ta sig in i rummet, i stället kunde skära upp tejpen och förpassa dem ned i containern.
    Det är mycket jag inte förstår i den nuvarande hanteringen av vårt avfall. Min stad har ett kraftvärmeverk. Till detta har man under åren importerat sopor från Italien, Holland och Norge. Samtidigt är det tydligen oerhört angeläget att vi återbrukar tidningspapper, kartonger och plast. Varför? När jag ser den oaptitliga kökkenmödding av plast med olika garneringar som dväljs i vår container tänker jag den hädiska tanken att den borde förpassas till förbränningsugnen i stället för att bli en ny illaluktande plastprodukt (jag minns stanken från de plastkassar som KF med stolthet uppgav vara gjorda av 100% återvunnen plast för många herrans år sedan).
    Alla dessa pizzakartonger med vidhäftande rester av pizza – blir de bra kartongmaterial? Vad är vinsten när man hämtar hit sopor från Holland för att bränna dem i stället för det brännbara vi redan har här?
    Naturvårdsverkets gamle generaldirektör Valfrid Paulsson sa så här:
    ”Det finns ingen anledning att sortera och återvinna hushållsavfall när vi faktiskt behöver värme och el” och drog därmed igång en storm av indignation.
    En tidig promenad en söndagmorgon avslöjar en annan sida av myntet: Skator, kajor och kråkor tävlar i uppfinningsrikedom för att öppna en hopknycklad macdonaldspåse för att utvinna innehållet. När det blåser seglar pappersmuggar i olika format runt över gator och trottoarer. Krossade flaskor, hela och tillplattade ölburkar ses överallt. Pizzakartonger och allskönt annat avfall kompletterar bilden.
    Trist, väldigt trist.

    • Tack för helt underbart gräslig beskrivning som kunde också gälla vårt återvinningsrum, eller parken i närheten speciellt på varma dagar,

  2. Hej.

    Sopsortering sker numera ofta på stationer för detta; efter att soporna hämtats där vi lämnat dem så sker en andra sortering, oftast av personer på lönebidragsanställning eller via Samhall, i syfte att återvinningsbart material skall kunna säljas som råvara.

    Väldiga mängder bränns dock, eller går på export.

    Där jag lever har vi sopsortering i olika kärl på gården – vilka sedan hämtas av samma sopbil som tömmer allt i samma fack, undantaget matrester som hämtas separat.

    Djurlivets anpassning till soporna är fascinerande. Man kan se råttor ila i skytteltrafik mellan sina utgångar (vilka är uppenbara då gatorna här i staden inte längre underhålls korrekt) och de olika falafel & snabbmatshaken; man kan se igelkottar slåss om gamla hamburgare; man kan se kaniner äta pommes frites, och man kan se zigenare stövla in på den amerikanska hamburgerrestaurangen och skrikande kräva gratis mat samt vara helt oförstående för sådant som köer.

    Sannerligen, världen är en mångfald av natur & kultur.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer inaktiverade.