Förlorad religion och vrängd tro

gerard_van_honthorst_001

”The true meaning of Christmas is being drowned out by materialism”, sa påven Franciskus i sitt Jultal. Han påminde också om barnens lidande och om krigen i världen med önskan om frid.
Är tro på en högre makt något vi svenskar behöver? Vi svälter inte, de flesta av oss har mer egendom än nödvändigt. Det finns ett skattefinansierat skyddsnät. Vi har Internet och kan googla allt, tro på vad som helst och finna vår frid utan någon religiös överhöghet.

Behöver vi då tro på Gud?

Jag har funderat varför religionen har förlorat sin betydelse under min livstid. När började den kristna tron och kyrkan minska inflytande och innebörd för folket? Än i min barndom var kyrkan en naturlig ingrediens i livet, så även hos de nästkommande. De flesta döpte sina barn, nästan alla konfirmerade sig, vigslar skedde i kyrkan på grund av tron. Folk gick i kyrkan inte bara på julmorgonen och om någon dog. Bibelns ord var sanning. Prästen och diakonissan hade alltid en öppen dörr. Kyrkan bedrev också en aktiv missionsverksamhet i Afrika och även Kina.

Jag hörde till undantagen, blev i tonåren icke troende, men följe snällt de kristna sederna i familjen. Att avvika öppet var inte ens en fråga. Så, får jag ens undra över kyrkans fall, avfälling som jag är? Men, det är inte bara en religiös fråga utan historisk och kulturell i högsta grad.

När började tron allmänt att krackelera? När majoriteten av kvinnor lämnade hemmafrutillvaron och började arbeta? När TV kom? När tonår som nytt begrepp infann sig? Bio i varje by? När vi blev välmående folk och behövde inte ha trösten och hoppet om bättre liv i himlen? När Kyrkan förlorade statusen som statskyrka?
När Kyrkan började välja världen framför himlen?

Tappade kyrkan bort oss och sig genom att modernisera? Man städade upp Bibeln, Guds ord, till nutida tolkning. Kyrkan införde jämlikhet i prästämbetet, kvinnor skulle inte längre tiga i församlingen. Att vara präst blev mera ett yrke, mindre ett kall. Konfirmation förändrades till ridläger. Vigsel blev tillgänglig för alla par. Inget av detta är fel i sig, eller?
Det kommer mer…

Präster började leva som högt betalda företagsledare med utlandsresor och lyxmiddagar. Ärkebiskop var inte säker på vilken Gud var störst och valde valspråk som uppfattas att hylla islam. Vi blev uppmärksammade i världen och inte med välvilja. Kyrkan har helt enkelt börjat krypa för andra Gudar. I dop tal pratas det om fotboll och inte om att bli en god människa. Stödet för kristna som är förföljda kan ses som obefintligt, det är kanske inte så viktigt med dem? Politiker utan tro styr i Kyrkofullmäktige. Försök bara att börja ett möte med bön, då protesterar både prästen och politikerna.

Tappade Kyrkan sin funktion som tröst, hopp och Guds kärlek och blev ett slags lokal dit man gick för att inrama en fest eller sorg? Inte märkligt i sig. Vetenskapen vinner över obevisbara väsen. När vi ser oss omkring i världen är det svårt att tro på något gudomligt väsen som älskar oss och styr livet. Det är som om Djävulen hade fått övertaget. Att stå för tron i dagens läge kräver just tro.

Ingen kan längre förklara varför vi behöver Gud. Kyrkan är som vilken förening som helst. Många präster är där för sin egen skull, inte för församlingen. Tiden då prästen såg vem som saknades på söndagens gudstjänst har passerat länge sedan. Att vara en familjepräst som har döpt, konfirmerat, vigt och begravt alla medlemmar i en släkt och känt till deras livshistoria, funnits som personlig stöd är inte realistiskt idag, om ens någon präst skulle vilja ägna sig åt det. Vi hade en, trots pension kom han och döpte samt begravde. Vi var hans ansvar.

Varför är vi inte lyckliga nu när vi kan välja bort Guds överhöghet?

Varför mår många så förbaskat dåligt? Varför är Internet full av klagan över tillvaron, hat mot andras åsikter, män – speciellt vita män, invandring? Det är sällan vi hör någon tacka, vara glad eller ens vara uppskattande en stund, en liten stund över något. Eller är bara illamåendet det som vi kastar ut till världen? Det känns att tidsandan och tiden vi lever är på väg att brista. Vi valde bort det trygga. Vi har en värld vi inte behärskar. Vi kan inte längre vända oss till Gud. Vi har inte tid med det – också.

Vi valde bort ett väl så totalitärt system vars lättnader och modernisering föll inte till godo. Ut med religion från skolan, överallt… bara när vi vill inrama våra högtider som vigsel är kyrkan populär.
Och prästerna spelar med i trolöshet. Ändå lämnar folk kyrkan. Det är som att välja mellan olika anbud. Det är jobbigt att vara kristen. Internet vann före Guds ord. Nutida ungdomar letar efter Pokemon, inte Guds frälsning.

Landet är likgiltig för den kristna påverkan som har format vårt samhälle. Barnen vägras julsångerna som påminner om Julens mening, det är lojalt mot världen, de andra troende. Borde det inte vara tvärtemot? Att sjunga om Jesus och Betlehem borde väcka längtan att höra till, inte att alla skall iväg till ingenting. Julens och Jesus budskap går förlorad. Det kallas jämlikhet. Vi tar inte strid för vår Gud och vår stora högtid. Vi har förlorat den kristna tron som grund för våra livsval. Änglarna är bytta mot idoler.

Har vi skippat också tio Guds bud?
Älska din nästa. Slå inte ihjäl någon. Hedra din fader och moder.

Vad har vi fått i stället? Frihet? Förlorad hopp? Makt över vårt öde?
Nej, det sista tycks inte fungera.

Vi lämnade något bakom oss men fick inget nytt att hålla oss till. Vi trycker ner vår egen civilisation, dess grundbult kristna tron och demokratin vi har gett oss medan en annan tro bygger över världen och nöter bort en bit i taget av våra regler och framsteg. Kristendom är hotad. Den kristna civilisationens guldtid är över, kanske åratals sedan. Islam är en framgångssaga fast dess budskap nöts in med vapen eller okrigiskt övertagande av territorium och människors själar.

Är vi utan vilja och förmåga att försvara vår kristna civilisation, med allt vad det innebär?
Vad händer den dagen de kristna är i minoritet? Blir det som i Irak? År 2003 fanns det en och en halv miljon kristna i Irak. I dag återstår kanske 300 000. Är det bättre nu?

Får vi tro på Jesus? Är det tillåtet att fråga inför en svårighet ”Vad skulle Jesus ha gjort?” En dag blir den frågan viktigare än allt annat.

http://www.dagen.se/skola-i-amal-censurerade-delar-av-julsanger-1.904700
http://sv.radiovaticana.va/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article24038031.ab
http://www.friatider.se/islam-snart-v-rldens-st-rsta-religion
http://www.pewforum.org/2015/04/02/religious-projections-2010-2050/
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenska-kyrkan-har-resy-for-tiotals-miljoner
http://www.uvell.se/2016/08/04/sj%C3%A4lvhatarna-i-kyrkan-32873863
Om Antje Jackelén och hennes ledarskap:
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/

Idag 17/1 i Expressen berättar Ann Heberlein varför hon lämnar svenska kyrkan:… Vi lämnar inte kyrkan för att vi inte är kristna – vi lämnar kyrkan för att vi är kristna. Vi delar en djup besvikelse över den utveckling vi ser i Svenska kyrkan, och vi är bestörta över att Svenska kyrkans ärkebiskop inte lyssnar på den kritik som framförs från olika håll.

http://www.expressen.se/debatt/vi-lamnar-kyrkan-for-att-vi-ar-kristna/
År 2003 hade den svenska kyrkan 7 143 292 medlemmar. 2015 hade de krympt till        6 225 091.
Påven är katolska kyrkans högste ledare för 1,2 miljarder katoliker varav 113 000 är medlemmar i Svenska katolska församlingen.

 

 

 

4 reaktion på “Förlorad religion och vrängd tro

  1. Vill man ha en familjepräst i dagens läge skall man vara katolik. Prästerna där har en helt annan uppfattning om att stödja och ledsaga sina församlingsmedlemmar genom glädje och sorg hela livet.

  2. Den svenska kyrkan går mot sin undergång men det började inte med Jackelen även om hon är duktig på att snabba på utvecklingen. Många faktorer har bidragit som du tar upp men också att vår kyrka blev en statlig kyrka där man blev medlem för att man hade föräldrar som var medlemmar inte för att man blev döpt. En kyrka som inte kräver några personliga val, inga ställningstaganden eller medvetenhet kan inte överleva. Har heller inget existensberättigande.
    Jag sörjer inte den svenska kyrkans utveckling trots att jag är troende men jag sörjer att vi inte värderar kristen gemenskap i landet. Den svenska kyrkan är inte längre någon kristen gemenskap.
    Inte heller förstår vi att se skillnad på tro och religion i vårt sekulariserade land. En befogad revolt mot översittarpräster som söker styra genom att sprida rädsla med hjälp av prat om helvete och djävulen har därför blivit att vi inte vill se vårt eget personliga behov av förankring och andligt stöd.
    Tro är ju en personlig relation till det ofattbart stora som många av oss kallar Gud. En religion är en social gemenskap och kan i bästa fall vara hjälp till tro, stöd och trygghet men är det definitivt inte alltid. I sämsta fall blir den en sekt, en ism och/eller politisk styrning, något som vill styra men som föga bryr sig om människornas väl och utveckling.
    Det som nu sker i den svenska kyrkan är därför kanske bra på sikt. Inte för kyrkan men för kristenheten och allt som vi förknippar med den. Jackelen är bra på att visa att hur tom och andefattig kyrkan har blivit, att den är ett skal utan innehåll.
    En utveckling smärtsam och svår för många men kanske nödvändig.

    Gott nytt år och tack för bloggen.

    • Precis så här känner jag också, du lensof uttrycker det så bra – särskilt skillnaden mellan tro och religionsutövning.

      Och Iniskogen, du gör en briljant sammanfattning av ett förfall som är, som du påpekar, inte bara religiöst, utan också kulturellt.

      Sent ska ”syndarna” vakna. TIll vad?

Kommentarer inaktiverade.