Rom – som att promenera i en historiebok med en glass i handen.

Barnbarnet och jag har gjort en resa till Rom. Det var hennes första och min tredje. Jag ville gärna ge henne en bit av Europas historia – kanske av världens – eftersom kejsartidens Rom var ett imperium innefattande en stor del av den kända världen. Men det viktigaste var att tillbringa lite kvalitetstid med bara ett av barnbarnen, få del i hennes liv som redan nu härskas av Internet, blogg, media i alla former och även framtidsdrömmar. Då är det perfekt att bringa lite hårda ruiner, otroliga konstverk, historiska händelser och kyrkans stillhet i livet. Det sistnämnda var svårt. Turisterna uppför sig som om de vore på ishockeymatch mellan Finland och Sverige. Även i Sixtinska kapellet kunde folk inte vara tysta, inte låta sina kameror vara, trots massor med information utanför och vakter vilka desperata ropade silencio på 5 språk.

I Rom trängs historien på överallt. De stora sevärdheterna som Colosseum tävlar med de mindre lik några pelare som skymtar i nyare husvägg. Kejsarnas tid är överallt närvarande som Largo di Torre Argentina med rester av tempel och teater där Julius Caesar mördades 44 f.kr och där hemlösa katter nu härskar. Eller den stora sevärdheten Colosseum, påbörjad av Vespasianus 72 e.kr och invigd med 100 festdagar år 80 av hans som Titus. Arenan hade plats för 70 000 människor vilka förlustade sig med att titta på gladiatorer och 5000 djur som dödades i festspelen. Ingen naturvård där inte. Inte heller jämlikhet var uppfunnet utan de vanliga kvinnorna fick sitta längst upp för sig. Colosseum står kvar, dock tufsad av åren, bränder och jordbävning. Hur många av våra byggnader står kvar om 2000 år?

Innesluten av Rom finns världens minsta stat Vatikanen med katolska kyrkans maktcentrum där en viss lutning för enklare liv och anpassning till världens ekonomiska tillstånd kan kanske skönjas med en jesuit på påvestolen. Där finns gräddan av världens konst med Sixtinska kapellet som höjdpunkt. Michelangelo Buonarroti arbetade i fyra år med själva taket som invigdes 1512. Sedan återstod altarväggen med domedagen med de nakna kropparna vilka senare fick ”byxor” när den moraliska paniken slog till.

Peterskyrkan anses vara som en konstens fulländning, även där hade Michelangelo sin del i kyrkans utformning. Byggarbetena pågick från1506 till 1626, då kyrkan invigdes men även efteråt skedde förändringar och tillbyggen. Vår drottning Kristina har sin grav i kyrkan. Så det var en liten lektion av svensk historia. Den är den mest besökta kyrkan i världen. Köerna ringlar runt piazzan som i sig är ett mästerverk. Vi stod bara en timme och femton minuter i kön!

Att få en uppfattning om Roms rikedomar på några få dagar är omöjligt. Man måste välja. Vad vill en 11 åring se och göra i Rom? Colosseum, Largo di Torre Argentina med katterna, lite ruiner, Pantheon, St Peterskyrkan, del av Vatikan- museet med Sixtinska kapellet, fontäner med Trevi, broar, Spanska trappan och bara man går på gatorna stöter man ju på vyer av maffiga hus och rester av historiens gång. Det gäller att bo strategiskt. Vi bodde vid Piazza Navona, där restaurangerna står i rad omkring det som var en sportarena under kejsartiden.

Vi glömde inte pizzan, pastan och glassen! Inte heller några böcker till bokslukaren och ett Colosseum – fast mindre – till akvariet. Ville hon återvända? Barnbarnet slängde tre slantar i Fontana di Trevi för säkerhets skull.

Bilder: Staty på hotellet, utsikt från hotellets terrass och lite glass.

Fjärde budordet?

Har du besökt dina gamla föräldrar nyligen? Inte? Om du hade bott i Kina hade föräldrarna kunnat stämma dig för bristande omsorg. En kinesisk kvinna har av en domstol blivit beordrad att besöka sin 77-åriga mor minst en gång varannan månad och på lägst två nationella helgdagar om året. Man kan läsa mycket tragik i det utslaget. Detta är det första fallet enligt den nya äldres rättighetslag som har avgjorts i domstol.  Följer man inte lagen kan man dömas till fängelse. Kinas yngre har fått en varning.

Befolkningen blir äldre i flera länder, inte bara i Kina. Kvinnor väljer att föda färre barn och satsa också på en yrkeskarriär. Andelen äldre växer i Kina som ett resultat av landets ettbarnspolitik sedan -78, även om det inte har varit konsekvent genomfört. Det har minskat världens överbefolkning. Det har lagt en stor börda på det enda barnet. Han skall lyckas. Han skall fylla sina föräldrars drömmar. Han ska ta hand om dem på ålderns höst. Jag skriver han eftersom det fattas flickor om man jämför med den av naturen ordnad befolkning. Manliga överskottet är stort både i Kina och i Indien. Kanske märks obalansen snart även här, om bara i mindre grad? Statistiken visar det redan.

Inflyttningen till städerna har förändrat befolkningsstrukturen. När industrialisering tog fart, utarmades landsbygden. Städerna fylldes av unga och de gamla blev kvar. Den utvecklingen ser vi över hela världen. Ibland lämnade föräldrar över sina barn till sina föräldrar för att själv göra sin lycka i stan. Några år sedan visade TV tragiska scener i Kina när snöstorm hindrade människor att åka iväg på sin årliga ledighet. Det var den enda gången de träffade sina anhöriga, kanske även sina barn. Många stod och grät på tågstationen med sina presenter. Någon snyftade med en stor leksak i handen: ”Jag får väl vänta att se min son till nästa år.” Livet är grymt i världens fabrik. Hur skall människor med begränsade resurser och ledighet en gång i året kunna besöka sina föräldrar flitigt i någon avlägsen landsända?

I Kina är ålderdomshem lite av en nyhet och de har blivit ett snabbt växande industri. Äldreboenden poppar upp som en lösning för dem som har råd. Det är svårt att täcka behoven för 178 miljoner gamla och beräknad fördubbling inom 20 år, då måste barn rycka in eller den allmänna omsorgen utvecklas. De gamla konfucianska reglerna dammas nu av i Kina, det är regeringens åtgärd. De gamla råden säger att ett barn skall ära och ta hand om sina föräldrar för livet. Lagen idag kräver att de vuxna barnen bör sörja för sina föräldrars behov och aldrig försumma deras anspråk. Den kinesiska regeringen uppfostrar alltid sitt folk, inte bara i detta fall. Livet är reglerat. Ord tas på allvar. Att överskrida gränser straffas.

När de gamla börjar kosta pengar stiger paniken hos dem som styr.  Världen över funderar politikerna olika sätt att skjuta undan pensionärerna och bekymren med dem. Så även här. Pensionsålder höjs. Det förväntas att vi arbetar längre, helst livet ut. Pensionssystem görs om så det blir billigare för Staten, alltså pensionen blir sämre. Äldreboenden har lagts ner så de gamla får bo hemma, vill de eller inte. Ett par förväntas att ta hand om varandra, hur skruttiga de än är. Hemtjänsten räknar minuter, varje åtgärd har sin godkända tid. Sjukvården särbehandlar de gamla. ”Han är för gammal för oss” sa tre läkare när min gubbe blev så sjuk för första gången i sitt liv att han passerade akutens dörr, i åldern 81. Det finns ett slags förakt i att bli gammal. Är du över 35 hör du redan till den kategorin i vissa avseenden. Ålder är bara några siffror, sa någon, men nog har de siffrorna betydelse.

Här hemma i Sverige då? Besöker vi våra äldre anhöriga? Det är semestertider och många styr bilen hemåt till sina föräldrar. Att träffa släkten är viktigt. Så är det inte för alla. En del är faktiskt ensamma och med åldern glesnar bekantskapen. Hemtjänsten blir ens krets. Vissa är så ensamma att ingen saknar dem när de dör. Många dementa åldringar i sina boenden är tämligen glömda. Besök sker nära mors dag och kanske två veckor före julen, eller inga alls. Kanske kommer det telefonsamtal till personalen före semestern bara för att meddela att nu reser vi bort en månad så några problem (= död) kan vi inte ta hand om. Det var lätt att läsa av familjehistorier i sådana fall. Så kärleken till de äldre har sina brister även här fast avstånden, trafiken, medlen och semesterns längd knappast kan hindra någon att besöka sina föräldrar.

Barn är som en känslomässig pensionsförsäkring. Ibland har förbindelsen kraschat och inga medel delas ut. Kärlek går inte att lags tifta om, det måste förtjänas. Hur vi än organiserar relationer juridiskt kan ingen tvinga fram känslor, vad det än står i ett domstolsbeslut.