Visdomens brunn har torkat ut …

Sälja vapen till Syrien? Är det inte mera mat och mindre vapen de behöver? Stäng gränsen för vapentransporter och stäng luftrummet.  Låt dem köra slut på det de har så kanske kan det bli lugnt igen – drömma kan man – och de kan ta sitt förnuft till fånga, börja prata och städa upp sin katastrof. Att regeringen är körd är solklart men att rebellerna är inga goda gossar är också uppenbart. Den som inte ser bakom deras agenda är blind, döv och dum.

Kan inte spåren från Afghanistan, Irak, Libyen… påminna oss om att mera vapen sällan leder till demokrati när islam är inblandad. Det är djupare tankar som styr.

Sarah Palin, vars vicepresidentkarriär blev bara en dröm, tycker att Allah får lösa Syriens problem. Detta kan anses som hån och snart borde hon stå på fatwalistan.  Kan detta anses lite som sunt förnuft också?  Eftersom religion är inblandad i Syriens krig råder det ett krig med Gud inblandad. Ropar inte krigarna efter Allah? Det såg vi nyss i TV på ett reportage som försökte visa båda sidors inställning.

Religionen är inte död. Medan västvärlden byter ut tro mot vetenskap eller inget alls, är islam den snabbaste ökande religionen. Den vite mannens värld krymper bokstavligen. Är kännetecken för vår tid frågan vilken ras vi tillhör och vilken är den rätta tron? Är krigen i de muslimska länderna ett slags korståg framburen av män som har vigt sitt liv för ett heligt krig? Skall vi blanda i oss mer än vi redan gör med resolutioner utan kraft, insläpp av flyktingar och plats i vårt samhälle och frisinnat stöd till främmande religiösa seder i Sverige och byggandet av moskéer, vilket orsakar skriet från ursvenskarna. Skall vi lägga i oss mer? Bör inte de muslimska länderna kämpa sin egen religionskris, precis som vi har gjort så väl att religionen har blivit en dekoration för bröllop och stöd vid begravning och partiet som har en liten gnutta tro på sitt program andas som en fisk på torra land?

Det sägs att rebellerna kämpar för demokrati. Jag tror inte att de vet var det ordet innebär när även vi svenskar har problem med innehållet. Demokrati finns inte i länder där vapnen talar. Inte heller där sista ordet ägs av en präst/mulla, oavsett hur folk röstar. Radikal islamism hörs – inte den moderata – och ger ingen plats åt andra än de rätt troende. Det fick en hel buss kvinnliga studenter nyligen uppleva i Pakistan. I vissa länder värderas religionen högre än medborgarnas liv och vilja.

Vi har haft det så även i Sverige. Kungen – vårt statsöverhuvud –måste än erkänna sig till evangelisk-luthersk tro, enligt vår grundlag. Detta kommer ur vår historia och den väg vi har valt för vårt samhällsbygge. Vi valde kristendomen och vi slogs för den rätta riktningen bland andra likartade, fast något lugnare än i nuvarande religionskrig. Det var inte valfritt att utebli från Guds hus. Prästen i församlingen kunde läxa upp folk när de inte kom till kyrkan. Min mor fick besök av församlingsprästen när min lillasyster inte döptes snabbt nog och det var nästan igår. Ännu längre bak brände vi de som trilskades på bål.  Några korståg mot Baltikum skedde på 12 – 1300 talen men de var snarare vanliga erövringståg än bara för Gud.

Men sedan krympte det religiösa tänkandet, tron försvagades och annat tog över. Vad är det som ersätter religionen idag? Pengar? Olika idoler? De hysteriska massorna när en popidol kommer eller när en fotbollsmatch sker liknar massan vid Petersplatsen när Påven välsignar folket. Facebook? Tror vi på något? Tror vi ens på oss själva? Vem styr?

Ska man ta Palin på allvar, en politiker som är förlöjligad av oss och viss USA – ok, även uppskattad – vars tunga slank innan hjärnan var inkopplad. Men – jag håller med Sarah Palin i detta, även om jag ser det orimliga i hennes resonemang:

Militarily, where is our commander in chief? We’re talking now more new interventions. I say until we know what we’re doing, until we have a commander in chief who knows what he’s doing, well, let these radical Islamic countries who aren’t even respecting basic human rights, where both sides are slaughtering each other as they scream over an arbitrary red line, ‘Allah Akbar,’ I say until we have someone who knows what they’re doing, I say let Allah sort it out.

Så klart vill alla lösa Syriens problem med mera vapen, försäljningen måste gynnas: Är det inte vapen som inför demokrati? Makten utgör från gevärspipan , sa Mao. Diskussioner  kan ske när allt är raserat. Då kommer Syrien säkert att få hjälp för återuppbyggnad och försvar. Världen är galen. Vi?

 

Barnarbete, rymdfärder och den blomstertid som kommer…

Det finns skillnader på barnens liv i världen. Jag tänkte på det när jag såg bilder på nordkoreanska barn. I Nordkorea formas barnen utifrån Statens principer och ideologi. I Sverige är det friare, även om en mall finns för våra barn också. Det formas ett bestämt sätt att tänka och vissa gemensamma värderingar eftersom våra barn tillbringar en stor del av sitt liv i kollektiv omsorg. Det är dock långt från den ideologiska fostran som sker i några andra länder genom politiska eller religiösa ställningstaganden. Hur man påverkar barnen mentalt är inte ens en fråga i vissa kulturer, det är självklart och enda accepterade modellen.

I dagarna har skolavslutningarna avlöst varandra.  Nu väntar ett sommarlov. För en del barn är det inte så mycket annorlunda än på skoltiden. De går till fritidshemmet på morgonen och hämtas hem på kvällen. Några veckor tillbringas med föräldrarna och släkten. För alla väntar inte en paradisstrand eller ens Liseberg. Det blir kalla svenska bad, grillkorv och en film på kvällen. Barnens villkor är inte lika men det är inte alltid pengar som talar utan familjens prioriteringar.

Men, Sverige är ett bra land för barnen. Eller är det för föräldrarna?  Vi ligger högt i många mätningar om föräldraskap och barn. Ja, om vi inte räknar skolresultaten förstås. Barnadödligheten är låg. Alla får barnbidrag. Alla har tak över huvudet. Barn har rätt till en kommunal omsorg, kallad förskolan. Alla barn får gå i skolan, även de som inte borde vara i Sverige. Sjukvård är i stort gratis för barn och socialtjänsten har ett ansvar om livet krisar. Ingen sjuåring behöver arbeta och inga barn säljs till äktenskap. Nu sa jag för mycket. Tyvärr finns det sistnämnda även här, dold men ändå verklighet för vissa flickor.

Nästan dagligen kommer det dock larmrapporter om barnens vardag. Daghem som är usla baracker med få toaletter. Ungar som letar efter nya skolplatser när riskkapitalister lägger ner den vinstlösa skolan. Psykiska problem lär vara utbredda bland tonåringar. Vi har arbetslösa, yrkeslösa ungdomar som får hitta vägen till socialbyrån i ställer arbetsplatsen. Brottslighet … Jakt efter det senaste… Och har föräldrarna inte en miljon i fickan får den unga bo i barnkammaren i många år. I den svenska välfärden finns några stora maskor och en del faller genom. Staten tar inte hand om oss oändligt även om det ser ut så för ett otränat öga. Var och en måste själv anstränga sig.

Barn i andra länder kan ha det väldigt annorlunda. En stor del av våren har vi väntat om Nord Korea är kapabel till att hota os. Så blev det inte men tanken fortsätter. De nordkoreanska barnen lärs in i katastroftänkandet, i hotet från oss och USA. På barnens dag får man skjuta en amerikan, leka med militärutrustning och lära sig hylla landsfadern. Det är indoktrinering från födseln. Och här oroar vi oss om skolavslutning sker i kyrkan, påverkar och kränker någon! Vi är absurda i våra försök att vara PK.

Idag är den internationella dagen mot barnarbete. Ibland är barnarbete på tapeten men glöms snabbt när vi köper nya kläder, plastleksaker, mattor, fotbollar eller annat till billigt pris. Och det är ett dilemma. Köper jag kläder bidrar jag kanske till barnarbete och usla arbetsförhållanden. Köper jag inte får familjen ingen mat. Jag skulle önska att varje plagg hade en märkning som talar om att varan är tillverkad av folk över 15 år och med skälig lön. Vi borde kunna betala det. Men då kunde ju vinsterna krympa. En stor företagsledare kan inte leva utan att bada i pengar.

Barn är utnyttjad arbetskraft. De arbetar i fabriker, restauranger, med prostitution, knarklangning, som hembiträden och fruar. Barn är lydiga och flinka, orkar de inte finns det alltid nya. Idag arbetar ca 10,5 miljoner barn, de flesta minderåriga, som tjänstefolk i andras hem, ofta under slavlika förhållanden. 6,5 miljoner är mellan 5 och 14 år gamla, alltså i åldern de borde gå i skolan. Mer än 71 % är flickor. Deras barndom tillbringas inte i skolan och lekparken. De längtar inte efter en surfplatta. De längtar efter ett hem, riktiga föräldrar och en plats i skolan.

Samhällets moral mäts mycket  i barnens villkor. I Sverige är den måttstocken inte i första hand de materiella villkoren utan den tiden vi ger till våra barn, tryggheten att vi finns för dem, ledningen inför livet och vetskapen att ansvaret sakta förflyttas till dem själva när tiden är mogen – inte förr.  I många andra länder är det än totalt annorlunda.

Idag är det FN s internationella dagen mot barnarbete men det är också internationella dagen för bemannande rymdfärder. Känns det inte som de bådas syften och förverkligande är något avlägsna?

 

 

 

Att rubba en sten och sätta den i rullning…

När larmet går om att vi alla är avlyssnade, registrerade och övervakade genom NSA/ Internet känns Salman Rushdie så aktuell. När nyheten om avlyssningen kom läste jag hans memoarer: Joseph Anton. Boken har stått på att läsa listan sedan hösten. Jag minns väl den Alla Hjärtans Dag -89 då Ayatolla Khomeini i Iran bestämde vad är acceptabelt litteratur och vem som får skriva den.

Salman Rushdie skriver i Joseph Anton:

I kärnan av dispyten om Satansverserna bakom alla anklagelser och glåpord fanns en fråga av djup betydelse: Vem ska ha makten över berättelsen? Alla och envar har och ska ha den makten. Men i slutet samhälle försöker de som äger den ideologiska eller politiska makten strypa debatten och bestämma hur historien skall berättas. Gillar du inte det är du statsfiende.  sida 363 – 4

Ingen ville försvara Rushdie högt i Sverige. Akademiledamöter Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick när Akademien valde att knipa käft ett bra tag. Ingen ville ställa upp ens för ett radioprogram om yttrandefrihet, utom jag, vilket föranledde snart dödshot,  taggtråd runt gården och dubbelt låst port. Polis i huset och civil bil utanför. Det var ingenting i jämförelse med hans liv. Rushdie levde under jorden i flera år, flyttande runt beroende på hotnivån. Sedan börjar han sakta erövra sitt livsrum tillbaka. Inte tack vare minskande hot utan att han inte längre orkade leva bakom murar. Hotet har sedan förnyats och prissumman höjts. En fatwa blir man aldrig av med.

Assia Djebar har sagt om Salman Rushdie: Han är den förste man som har levt under en muslimsk kvinnas villkor (s 414). Det är en kommentar att fundera över även i Sverige.

Jag hade inte förstått helt hur han tvingades leva. Svensk media var inte så intresserad av honom och yttrandefrihet. Han uppfattades av många som besvärlig. Hans memoarer, Joseph Anton, är otroliga. Vi är i närkamp med honom, med livet, kärleken, rätten att yttra sig,  berätta en historia – även om muslimskt liv. Det som är problemet med boken är de oändliga mängder namn han presenterar till oss, vartenda som gav stöd eller lät bli. Många av dem är kända, vi känner dem till namnet eller har läst deras böcker, men en del får man slå upp – eller låta bli. Jag lät bli för det mesta. Det är hans värld. I min fanns bara en polisinspektör som sa lugnt: Du kan välja att bli en känd person och kanske dö eller vara tyst, ge fan att reagera och fortsätta som nu. Men vi gör en del för säkerheten i tysthet. Jag ignorerade hoten, vi höll tyst, men en tid kände jag ångest om någon gick bakom mig eller barnen var sena från skolan. Sedan flyttade jag. Och flyttade igen.

Det finns en likhet med Salman Rushdie och whistleblowers. De avslöjar det dolda,  står för sitt ord, frihet eller sakläge. Hur blir det med Edward Snowden som läckt ut USA s övervakning av vårt heliga Internet? Vi minns Wikileaks. Manning och Assange sitter inne på var sitt håll, den ena av eget val – eller kanske inte. Att reta upp USA är inte billigt. (Det är inte billigt heller att reta upp Sovjet eller Kina, eller visa andra  länder heller.) Att publicera mörka statshemligheter kan kosta, om inte livet, så friheten. Manning var mitt Nobelpriskandidat, men priset har tidigare delats ut till en man som börjar likna Storebror som ser dig, inte dig som person men vad du företar. För han, den så av vänstern hyllade Obama, är ytterst ansvarig.

Hur bevakas vi i Sverige? Av oss valda politiker? Genom Internet? Lagar och regler från EU?  Ser Storebror oss? Vad finns registrerad? Är vi fria att tänka? Även här kan du bli portad om du inte tänker rätt.

 

Bara Sverige svenska blåbär har …

Snart reser många av oss till främmande länder på semester. Vi drömmer om nya platser, sol och värme, kanske en drink vi poolen och helst skall det kännas exotiskt. Några veckor i året är vi gärna internationella, multikulturella – men med god och billig service förstås. Ja, sen finns de som har sin stugdröm och några åker till fjällen eller fiskar, andra reser runt i hemlandet, men främmande länder med badstrand har den största dragningskraften.

Så, vi reser gärna till andra länder men att ha det främmande landet nästgårds som om man ständigt skulle bo utomlands är mer än de flesta vill ha. Några invandrare är lite pittoreska men att sitta i en buss och alltid vara den enda vithyade känns märkligt, nästan hotfullt. Trygghet är att leva bland sina meningsfränder, det finns liksom en kod hur en svensk ser ut, och det är inte en beslöjad svartklädd kvinna. Det är naturligt att även invandrare tyr sig till sina landsmän, eller … Nej, då pratar vi om bristande integrering.

När jag bodde utomlands avvek jag och människorna ropade efter mig, drog mig i håret och skrattade åt mig. Jag bröt normen. Jag tyckte det var ok, jag var ju den som inte hörde till och försökte anpassa mig. Vi som var svenskar bodde tillsammans och var väldigt svenska. Vi höll noga efter svenska helgdagar och idrottshändelser. Vissa grät när plastjulgranarna utdelades och nationaldagen firades med allsång.

Men vad är svenskt? Gustav Vasa? Men det är så länge sedan att ingen vet annat än skrönor och Vasaloppet. Nu har vi en fransk ättling till kung. (Obs, jag gillar Kungahuset, de har en funktion.) Världen fyller våra butikshyllor. Bilmärken och tekniken har vandrat ut ur landet. In har vi fått arbetssökande när arbete inte längre finns. Vi har onekligen fått roligare mat. Jag minns än dagen då jag åt pizza för första gången. Invandring och utvandring, både folk och varor, har förändrat Sverige. När jag har frågat folk utomlands vad de vet om Sverige och de blandar oss ihop med Schweiz säger man bara landet med Nobelpriset, då vet de flesta. Det är kanske vårt ryktbaraste kännemärke idag?

Firandet av nationaldagen sker med multikulturella fester – nära mig en kurdisk fest och något som liknar en karneval. Det gör mig fundersam. Jag undrar varför inte ens nationaldagen får vara svensk? Kanske finns det inget som är svenskt längre? Vad skulle det vara? Flaggan? Men vissa har uttryckt att den är rasistisk eftersom det är en kors, symbol för kristen religion. Nationalsången? Hörs inte det röster om att den borde skrivas om, den är för nationalistisk, nationalsången alltså. Musik? Det är internationellt idag när rappare trängs även på Luciafirandet. Filmstjärnor? De försvinner ju till Hollywood. Naturen är dock multikulturell nog, det finns allemansrätt. Fråga bara skogsägare hur glada de är efter tältläger med bärplockare. Bara Sverige svenska blåbär har, men vi ids inte plocka de själva.

Demokratin då? Den är väl väldigt svenskt eftersom vi har fria val även om viss ringaktning mot oliktänkande partier förekommer. Vi har varit fredliga och inte haft krig på hundratals år om man borträknar Husby, Göteborg, Malmö, Ådalen, Almarna och andra mindre kravaller. Svenskar, speciellt politikerna, har orubblig tro om att ingenting kan hota demokratin och vårt svenska statsbygge. Det spelar ingen roll hur många oliktänkande som flyttar till Sverige, med helt andra föreställningar om vem som har makten i samhället. För alla är det inte Regeringen och landets lagar som styr, utan Gud, fadern, familjen, klanen och hedern. Den demokratiskt valda Regeringen står långt efter. Det ser vi i många länder där det inte finns skillnad mellan Stat och religion utan det stavas Koran. Vi själva har förpassat religion till den privata sfären oftast manifesterad med festliga händelser som dop eller vigsel, eller sorg som begravning. Andra tar religionen på allvar, det är livets orubbliga rättesnöre. Hur detta på längre sikt förvandlar landet har vi inte tänkt på. Vi tror på vår godhet och välvilja. Det är gott så, men eftertanken borde också existera. Vilken rätt finns det för behållandet av en svensk nation med gränser i en värld med 43 miljoner flyktingar?

Demokratin hölls uppe av konsensus, ett slags oskrivet avtal mellan oss – folket – och de som har den styrande makten. Är det så i dag på nationaldagen, i Sverige? Vi går inte till torget och skriker mot regeringen, men nog muttras det i stugorna.

Vi är kanske inte längre en nation med medborgare utan en befolkning som bor här, flyttar in och ut och nationalstaten är något förgånget? Är det inte så  i EU – ja i många länder? Stater spritter i dödsryckningar. Det maktlösa arbetslösa folket rör på sig och letar efter förmåner någonstans. Vad kommer därefter om samhällen kollapsar? Kan vi förvandlas till en stat för alla? Vad är starkt nog att hålla ihop oss som en nation eller bildar vi våra egna enklaver och reser staket runt om?

Ha en bra dag, Nationaldag eller bara en röd torsdag!