Den stora frågan: livet och döden samt lite konst.

Märkligt, jag tänkte på döden när vi tittade på Lars Hillersbergs utställning på Kulturhuset. Han dog 2004. Flera av dem han gjorde satir av är också döda. Vi var inte vänner, bara folk som kände varandra någon gång länge sedan. Många kände honom i alla fall ytligt, de som på något sätt var inblandad i vänsterrörelsen eller Vietnamfrågan. Jag var det genom kameran, inte ideologin. (Min politiska fostran är Stalin och min mors tårar av lättnad när han dog.) Lars var ifrågasatt och censurerad även efter sin död. Vissa bilder visar man inte. Fegheten är uppenbar inom utställarna. Nyss rensade Kulturhuset bort böcker, dock fick de ställa tillbaka de.

Tål vi inte konst när vi får tåla livet och döden?

Med åren blir döden flitigare besökare än livet. Min far och mor, syster, sekreterare,  kärlek, arbetskamrater, gulliga granntanten, kända vissångaren, stora konstnären … flera andra jag levde med, kände eller hade något att göra med, är döda. Politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och påven Johannes Paulus 11, vilka är de stora västeuropeiska ledarna för mig, har lämnat oss. Och snart ikonen Mandela som har betytt så mycket för sin afrikanska befolkning. Fler … när man upptäcker dödsfallen omkring sig och de är personer i ens levnadslopp känns att tiden går med ilfart. Det blir tomt.  En sak är säkert, vi är alla dödliga.

Midsommar är passerad, den ljusaste tiden av året, dagen då många lägger blommor under kudden och drömmer om framtiden. Hur blev det sedan? Hittade vi vår själsfrände eller flera? Blev livet som vi drömde om eller fick vi nöja oss hur det liksom slumpade sig? Har vi lagt någon sten på världens bygge? Hur mycket av livet har vi slösat bort i väntan? Den frågan törs jag inte ens tänka på.  Livet levs framlänges och förståelsen kommer efter, ibland först när år har passerat. När man blir äldre ser man sina stora misstag och även mindre dumheter ganska klart. Det är inte konstigt om någon vill leva om sitt liv och göra andra val än de genomgångna. Men vi får ingen repris av livet.

Hur kommer döden att möta oss? Många har beskrivit nära döden upplevelser och de är alltid liknande: man ser ljuset. Jag tror att just den biten är sant. En gång länge sedan skulle jag röntgas och något gick fel. Jag tuppade av men var liksom medveten en sekund, eller fler, om ljuset som inneslöt allt. Läkaren väckte mig brutalt, rena Cityakuten. Det var obehagligt att vara som död en stund, även för sjukvårdspersonalen, vilka blev smått hysteriska. Jag gick och vägrade blankt att komma tillbaka. Jag lever än även om jag ibland känner mig mer död än levande. Det är inte enkelt att definiera liv eller död om man tar hänsyn till alla variabler.

Jag tror inte att det finns något efter döden. I bästa fall kan det växa en blomma eller ett träd ur vår begravda kropp, även det tveksamt eftersom gravarna skötts på ett sätt som inte tillåter naturen att ta över. Begravning och plats för grav är välorganiserat, bestämt och reglerat. Vi passerar ofta en gammal begravningsplats i närheten. Min gubbe tyckte att han nog skulle vilja välja en plats där. Men det gick inte. Plats kan väljas efter döden, hur det nu ska gå till. Kyrkan tror i alla fall på evigt liv och kommunikation med de döda. Jag tror att det är bäst att ta vara på tiden som pågår nu.

Lars Hillersbergs svarta satirteckningar kommenterade under flera decennier allt från små dagsaktuella händelser till internationell storpolitik.  Bild nedan Hillersberg.