Det finns skillnader på barnens liv i världen. Jag tänkte på det när jag såg bilder på nordkoreanska barn. I Nordkorea formas barnen utifrån Statens principer och ideologi. I Sverige är det friare, även om en mall finns för våra barn också. Det formas ett bestämt sätt att tänka och vissa gemensamma värderingar eftersom våra barn tillbringar en stor del av sitt liv i kollektiv omsorg. Det är dock långt från den ideologiska fostran som sker i några andra länder genom politiska eller religiösa ställningstaganden. Hur man påverkar barnen mentalt är inte ens en fråga i vissa kulturer, det är självklart och enda accepterade modellen.
I dagarna har skolavslutningarna avlöst varandra. Nu väntar ett sommarlov. För en del barn är det inte så mycket annorlunda än på skoltiden. De går till fritidshemmet på morgonen och hämtas hem på kvällen. Några veckor tillbringas med föräldrarna och släkten. För alla väntar inte en paradisstrand eller ens Liseberg. Det blir kalla svenska bad, grillkorv och en film på kvällen. Barnens villkor är inte lika men det är inte alltid pengar som talar utan familjens prioriteringar.
Men, Sverige är ett bra land för barnen. Eller är det för föräldrarna? Vi ligger högt i många mätningar om föräldraskap och barn. Ja, om vi inte räknar skolresultaten förstås. Barnadödligheten är låg. Alla får barnbidrag. Alla har tak över huvudet. Barn har rätt till en kommunal omsorg, kallad förskolan. Alla barn får gå i skolan, även de som inte borde vara i Sverige. Sjukvård är i stort gratis för barn och socialtjänsten har ett ansvar om livet krisar. Ingen sjuåring behöver arbeta och inga barn säljs till äktenskap. Nu sa jag för mycket. Tyvärr finns det sistnämnda även här, dold men ändå verklighet för vissa flickor.
Nästan dagligen kommer det dock larmrapporter om barnens vardag. Daghem som är usla baracker med få toaletter. Ungar som letar efter nya skolplatser när riskkapitalister lägger ner den vinstlösa skolan. Psykiska problem lär vara utbredda bland tonåringar. Vi har arbetslösa, yrkeslösa ungdomar som får hitta vägen till socialbyrån i ställer arbetsplatsen. Brottslighet … Jakt efter det senaste… Och har föräldrarna inte en miljon i fickan får den unga bo i barnkammaren i många år. I den svenska välfärden finns några stora maskor och en del faller genom. Staten tar inte hand om oss oändligt även om det ser ut så för ett otränat öga. Var och en måste själv anstränga sig.
Barn i andra länder kan ha det väldigt annorlunda. En stor del av våren har vi väntat om Nord Korea är kapabel till att hota os. Så blev det inte men tanken fortsätter. De nordkoreanska barnen lärs in i katastroftänkandet, i hotet från oss och USA. På barnens dag får man skjuta en amerikan, leka med militärutrustning och lära sig hylla landsfadern. Det är indoktrinering från födseln. Och här oroar vi oss om skolavslutning sker i kyrkan, påverkar och kränker någon! Vi är absurda i våra försök att vara PK.
Idag är den internationella dagen mot barnarbete. Ibland är barnarbete på tapeten men glöms snabbt när vi köper nya kläder, plastleksaker, mattor, fotbollar eller annat till billigt pris. Och det är ett dilemma. Köper jag kläder bidrar jag kanske till barnarbete och usla arbetsförhållanden. Köper jag inte får familjen ingen mat. Jag skulle önska att varje plagg hade en märkning som talar om att varan är tillverkad av folk över 15 år och med skälig lön. Vi borde kunna betala det. Men då kunde ju vinsterna krympa. En stor företagsledare kan inte leva utan att bada i pengar.
Barn är utnyttjad arbetskraft. De arbetar i fabriker, restauranger, med prostitution, knarklangning, som hembiträden och fruar. Barn är lydiga och flinka, orkar de inte finns det alltid nya. Idag arbetar ca 10,5 miljoner barn, de flesta minderåriga, som tjänstefolk i andras hem, ofta under slavlika förhållanden. 6,5 miljoner är mellan 5 och 14 år gamla, alltså i åldern de borde gå i skolan. Mer än 71 % är flickor. Deras barndom tillbringas inte i skolan och lekparken. De längtar inte efter en surfplatta. De längtar efter ett hem, riktiga föräldrar och en plats i skolan.
Samhällets moral mäts mycket i barnens villkor. I Sverige är den måttstocken inte i första hand de materiella villkoren utan den tiden vi ger till våra barn, tryggheten att vi finns för dem, ledningen inför livet och vetskapen att ansvaret sakta förflyttas till dem själva när tiden är mogen – inte förr. I många andra länder är det än totalt annorlunda.
Idag är det FN s internationella dagen mot barnarbete men det är också internationella dagen för bemannande rymdfärder. Känns det inte som de bådas syften och förverkligande är något avlägsna?