Snart reser många av oss till främmande länder på semester. Vi drömmer om nya platser, sol och värme, kanske en drink vi poolen och helst skall det kännas exotiskt. Några veckor i året är vi gärna internationella, multikulturella – men med god och billig service förstås. Ja, sen finns de som har sin stugdröm och några åker till fjällen eller fiskar, andra reser runt i hemlandet, men främmande länder med badstrand har den största dragningskraften.

Så, vi reser gärna till andra länder men att ha det främmande landet nästgårds som om man ständigt skulle bo utomlands är mer än de flesta vill ha. Några invandrare är lite pittoreska men att sitta i en buss och alltid vara den enda vithyade känns märkligt, nästan hotfullt. Trygghet är att leva bland sina meningsfränder, det finns liksom en kod hur en svensk ser ut, och det är inte en beslöjad svartklädd kvinna. Det är naturligt att även invandrare tyr sig till sina landsmän, eller … Nej, då pratar vi om bristande integrering.

När jag bodde utomlands avvek jag och människorna ropade efter mig, drog mig i håret och skrattade åt mig. Jag bröt normen. Jag tyckte det var ok, jag var ju den som inte hörde till och försökte anpassa mig. Vi som var svenskar bodde tillsammans och var väldigt svenska. Vi höll noga efter svenska helgdagar och idrottshändelser. Vissa grät när plastjulgranarna utdelades och nationaldagen firades med allsång.

Men vad är svenskt? Gustav Vasa? Men det är så länge sedan att ingen vet annat än skrönor och Vasaloppet. Nu har vi en fransk ättling till kung. (Obs, jag gillar Kungahuset, de har en funktion.) Världen fyller våra butikshyllor. Bilmärken och tekniken har vandrat ut ur landet. In har vi fått arbetssökande när arbete inte längre finns. Vi har onekligen fått roligare mat. Jag minns än dagen då jag åt pizza för första gången. Invandring och utvandring, både folk och varor, har förändrat Sverige. När jag har frågat folk utomlands vad de vet om Sverige och de blandar oss ihop med Schweiz säger man bara landet med Nobelpriset, då vet de flesta. Det är kanske vårt ryktbaraste kännemärke idag?

Firandet av nationaldagen sker med multikulturella fester – nära mig en kurdisk fest och något som liknar en karneval. Det gör mig fundersam. Jag undrar varför inte ens nationaldagen får vara svensk? Kanske finns det inget som är svenskt längre? Vad skulle det vara? Flaggan? Men vissa har uttryckt att den är rasistisk eftersom det är en kors, symbol för kristen religion. Nationalsången? Hörs inte det röster om att den borde skrivas om, den är för nationalistisk, nationalsången alltså. Musik? Det är internationellt idag när rappare trängs även på Luciafirandet. Filmstjärnor? De försvinner ju till Hollywood. Naturen är dock multikulturell nog, det finns allemansrätt. Fråga bara skogsägare hur glada de är efter tältläger med bärplockare. Bara Sverige svenska blåbär har, men vi ids inte plocka de själva.

Demokratin då? Den är väl väldigt svenskt eftersom vi har fria val även om viss ringaktning mot oliktänkande partier förekommer. Vi har varit fredliga och inte haft krig på hundratals år om man borträknar Husby, Göteborg, Malmö, Ådalen, Almarna och andra mindre kravaller. Svenskar, speciellt politikerna, har orubblig tro om att ingenting kan hota demokratin och vårt svenska statsbygge. Det spelar ingen roll hur många oliktänkande som flyttar till Sverige, med helt andra föreställningar om vem som har makten i samhället. För alla är det inte Regeringen och landets lagar som styr, utan Gud, fadern, familjen, klanen och hedern. Den demokratiskt valda Regeringen står långt efter. Det ser vi i många länder där det inte finns skillnad mellan Stat och religion utan det stavas Koran. Vi själva har förpassat religion till den privata sfären oftast manifesterad med festliga händelser som dop eller vigsel, eller sorg som begravning. Andra tar religionen på allvar, det är livets orubbliga rättesnöre. Hur detta på längre sikt förvandlar landet har vi inte tänkt på. Vi tror på vår godhet och välvilja. Det är gott så, men eftertanken borde också existera. Vilken rätt finns det för behållandet av en svensk nation med gränser i en värld med 43 miljoner flyktingar?

Demokratin hölls uppe av konsensus, ett slags oskrivet avtal mellan oss – folket – och de som har den styrande makten. Är det så i dag på nationaldagen, i Sverige? Vi går inte till torget och skriker mot regeringen, men nog muttras det i stugorna.

Vi är kanske inte längre en nation med medborgare utan en befolkning som bor här, flyttar in och ut och nationalstaten är något förgånget? Är det inte så  i EU – ja i många länder? Stater spritter i dödsryckningar. Det maktlösa arbetslösa folket rör på sig och letar efter förmåner någonstans. Vad kommer därefter om samhällen kollapsar? Kan vi förvandlas till en stat för alla? Vad är starkt nog att hålla ihop oss som en nation eller bildar vi våra egna enklaver och reser staket runt om?

Ha en bra dag, Nationaldag eller bara en röd torsdag!