Oops! Slängde du 95 kilo mat till soporna förra året?

Jag försökte förklara för barnbarnen varför de skall ta av maten bara så mycket de tror sig orka äta upp. Hur den långa vägen från marken till tallriken innebär många moment och arbete både från producenter och den som köper ingredienserna med sin lön och tillagar rätten innan vi kan äta upp det. Tänk bara på så enkel sak som potatis vad den har varit med om innan det blir pommes frites eller ris som kommer långväga ifrån. Eller köttbullar, mjölk, bananer, smör, glass … och alla de produkter från fiskpinnar till frukt som har åkt halva världen runt innan vi inhandlar de i affären, tillagar, serverar, äter, förkastar och slänger.

Vi kastar en stor del av vår mat, en tredjedel äts aldrig upp. Vilket slöseri. Samtidigt lider andra av matbrist. All matproduktion har påverkan på vår miljö, så att kasta det som produceras och fraktas runt är ett stort miljöproblem, speciellt när det inte kommer till nytta. Så klart är det också oekonomiskt att först handla sedan slänga, hushållen kastar 674 000 ton mat årligen enligt Naturvårdsverket. Så dyrt! Så oetiskt.

Jag avskyr detta köp tre betala för två eller köp fler och få det billigare. I en tvåpersoners hushåll behöver man inte så många citroner, gurkor, bröd eller vad det nu är. Jag tror att många köper för mycket och det hinner inte ätas upp innan matvaran är oätlig.

Köp mindre. Handla inte jättehungrig. Planera bättre. Använd resterna. Ja, de flesta goda råden vet vi men ändå saknar vi balans i kylskåpet och portmonnän.

Ska jag kasta clementinen som glömdes före julen? Utseendemässigt ser den alldeles fin ut, men känns stenhård. Varför hade den inte möglat? Clementinen åkte till soptunnan men olika rester i kylskåpet blev varma smörgåsar och i morgon blir det paj av diverse ostkanter från en större ostbricka.

Skatten vid regnbågen är svår att finna

Hur mycket av vårt liv förspills inte av väntan?

Nej det var inte någon lysande filosof som sa det utan tanken är en replik ur Indiana Jones när han gifter sig med Marion i Kristalldödskallens rike.

Men hur sant det är! Ofta väntar vi på bättre tider, den rätte, barn, mera lön, trevligare arbetsuppgifter, semester, mera fritid, nyaste prylen, den stora drömmen som skall förverkligas – någon gång. Och så passerar livet medan vi gör planer som dör någonstans på vägen.

Jag skulle … ja, det var en del  även jag funderade på att göra –  någon gång.  Varför dog planerna ut? Var de inte intressanta nog? Var jag lat? Feg? Kan jag än förverkliga något av mina drömmar trots åldern? Är det bäst att komma ihåg vad man verkligen åstadkom än att sörja över förlorade illusioner?

Så här i årets början har många av oss goda ambitioner. Nu behöver vi uthållighet för att hålla de goda löftena. Det är vårt eget ansvar. Sedan har vi samhällsfrågor vi vill förändra. Hur vi kan få de som styr ovan oss – politikerna – börja engagera sig i både i de ekonomiska problemen och världens tillstånd på ett förnuftigt sätt, är en värre fråga. Hur ser deras plan och världsbild ut? Finns det något? Finns det en gemensam plan för världen?

En ganska akut fråga är hur vi kan avväpna, bokstavligen och på den mentala nivån, de horder av terrorister som gör livet till helvete och miljön katastrofal i många länder? Det är en fråga i klass Higgs partikel eller vart i Universum finns liv.

OK, nu tar jag en penna och papper och skriver ner vad jag vill göra i år och då struntar jag i om det är möjligt. Drömma får man men att agera är bättre än att drömma.

I nöd och lust – tills demens trasslar till det.

När ens make/sambo blir dement och tappar så mycket av sin förmåga och sitt förstånd att han behöver heltidsvård, blir det ett stort trauma för omgivningen. Kanske är det mindre traumatiskt för den demente? Han har ju tappat minnet men vet kanske knappt själv att så är fallet. Man kan glömma vem man var gift med. I den populära serien Greys anatomi blir Dr. Richard Webbers  hustru Adele sjuk i Alzheimer, flyttar till ett fint boende och glömmer vem hon är gift med. Hon hittar en ny kärlek i demensboendet. Hur kan Richard stå ut och handskas med detta? Han är en ädel person och klarar situationen men det vanliga livet är inte en film utan ibland en bitter sanning.

Får man tillåta eller hindra en dement person att vara otrogen och börja ha andra moraliska gränser än man aldrig haft och förmodligen inte skulle vilja ha om man vore frisk?

Dessa frågor har Socialstyrelsen svarat på som ledning för personal vilka undrar hur man förhåller sig till nya kärleksförhållanden på demensboenden när anhöriga blir ledsna och förbannade. Anhöriga är inte så mycket hjälpta av svaren. Om de inte är lika förstående som doktor Webber.

Även om Elsa och Tage är dementa, så är det de som är huvudmännen i förhållande till myndigheten (boendet). Det är inte fritt fram för personalen att sprida information ens till de anhöriga. Sekretesslagens regler måste iakttas (7 kap. 4 § SekrL), och en bedömning måste göras hur man tror att Elsa och Tage skulle ställa sig till att de anhöriga informeras.

Elsa och Tage har rätt till ett privatliv. De har full rättslig handlingsförmåga även om de är dementa. Deras relation är inte något som personalen opåkallat ska ta upp med de anhöriga.

Fullt rättslig handlingsförmåga? Det är just det man inte behärskar som dement utan man kan sätta sig i situationer vilka raserar resten av livet man hade. Man får inte plats i ett demensboende med bara lite minnesproblem utan när demensen/Alzheimer är mer besvärande. Det är inte enkelt att ha en dement näranhörig, som make eller mor. Demens klipper av så stora bitar av livet man trodde sig ha grepp över.

Det uppstår många frågor – både för den demente och anhöriga – den dagen man inträder i ett boende mer eller mindre frivilligt. Vilket liv erbjuder ett demensboende? Garanterat ganska lite av det man hade dagen innan. Hur än boendet beskrivs i vackra broschyrer blir det oerhört begränsat. Hur hjälper vi den demente att behålla något av det som var viktigt och värdefullt tidigare i livet som t ex maka, barn, barnbarn, hobby? Är det tillåtet att bli kär som dement och kanske rasera resterna av det liv man hade? Om det händer hur förhåller vi anhöriga oss till ett liv som rentav kränker oss men bringar lite ny lycka för den demente? Hur förlåter man det och fortsätter med besök och att vara del av den dementes nya liv?

Jag funderar hur jag skulle själv vilja leva om demens drabbar mig. Helst skulle jag slippa, men om så skulle jag inte vilja bli tillåten att överskrida mina tidigare moraliska gränser och förnedra mig och mina närmaste. Men när jag inte vet vad jag gör? När min etiska kompass är ett glömt kapitel? När de andra jag lever med i ett demensboende inte heller ha sitt minne  över sin gamla moral kvar? Det är en skrämmande tanke. Kanske därför några jag träffat har vägrat inse att deras näranhöriga är dementa för risken att själv drabbas blir då så påtaglig?