Förr pensionerade vi de hopplösa fallen

Bild: arbetsträning skall börjas tidigt.

Arbetsförmedlingen har en troget återkommande kundkrets av arbetssökande. Av alla som ”nyregistreras” under ett år är regelmässigt 70-80 procent ”gamla bekanta”, säger gamla AMS ledare. Någon perfekt lösning har de dock inte men AF borde tala klarspråk om verkligheten. Arbetsfrågan är det viktigaste idag? Är det inte vilket samhälle vi ska ha för det är sannerligen förändrat till grunden de senaste 10, kanske 20 åren. Arbetslöshet är bara en tårtbit av samhällsbygget, ett upprepat bekymmer.

Som nyutbildad socionom på 80talet reagerade jag på de ständigt återkommande ”arbetssökande”, penninglösa männen. De flesta var män och alla var över 45 år. Nu valsade de runt mellan AF – som inte ville ha dem – och Socialtjänsten som inte heller ville ha dem. FK hade helst sluppit dem också. En dag tog jag de första 10 akterna från ekonomihandläggaren och läste  livshistorierna. Bara grundskola, något enklare jobb, sparken vid lågkonjunktur, fabriken stängde, AMS kurser, rehabilitering, kanske jobb ett tag, sjukskrivningar, slut på A-kassa, skilsmässa, alkohol, psykiska bekymmer, kroppsliga skador – ja allt som signalerade att den här personen kommer aldrig att prioriteras som arbetssökande. De var gruppen som inte ens platsade i kommunens trädgårdsgrupp som var öppen just för dem som inte hittade arbete trots viss vilja och någorlunda nykterhet.

Jag skickade dem först till Socialmedicinska kliniken för utredning. Som resultat pensionerades ett antal personer och kostnaden flyttades från socialtjänsten till FK. Jag blev skyldig till den så utskällda masspensioneringen på ett bräde. På den tiden satsade kommunerna på socialtjänsten och ett dagcenter invigdes avsedd för dem som inte längre hörde till någon som helst arbetslinje. Det blev ett slags ”gubbdagis”. I stort blev det ett bättre liv för den här gruppen och betydligt enklare för olika samhällsorgan. Vi gav upp att försöka få dem i arbete helt enkelt.

Det var 80talets slut. Vilka är de arbetslösa idag – i verkligheten? Inte medelålders etniska svenskar – om man törs använda det uttrycket. Genom att se nyktert om det finns likartade omständigheter hos dem som inte finner arbete och erkänna problemet kan vi kanske göra något i viss mån. Kanske – för världen är förändrad och arbetsmarknadens flyttlass har gått till låglöneländer. Det går inte längre komma till Sverige på en söndag, hitta ett vitt arbete på måndag och börja på tisdag som jag gjorde 50 år sedan utan att kunna mer än god dag och tack på svenska.

Det är andra tider, det är en helt ny värld med helt nya människor, men jag är inte säker att de styrande har märkt det.