Europas sista vildmark = “turistmark”?

bild: utsikt från Padjelantaleden mot Sarek.

Nu är Europas sista vildmark i ropet. Jag har sett minskningen av svenska vandrare och ökningen av utländska, speciellt tyskar, de senaste tio åren.

För den svenska naturen är det inte bara av godo. Visst, turistnäringen får fart med större inkomster men samtidigt ökar skräpet och slitaget. Eldar tänds, träd huggs, skräp lämnas. Naturen behandlas som bruksvara snarare än något att värna om.

Jag vill ogärna ha en turistinvasion på fjällen, inte i Sarek alla fall. Det orkar naturen inte med. Det räcker med de skotrar, fyrhjulingar, fiskare och vandrare som finns redan.

Rapadalen? nej. Rapadalen rekommenderades inte som lämplig led, bara som tjusig utsikt. Ibland får man vada upp till midjan på den sträckan. Sarek är inget för den ovana precis eftersom det är vildmark utan någonting annat än en nödtelefon på mitten. Kungsleden med sina stugor är lämpligt för den mer ovana, vilket CNN också rekommenderar. Men någon friluftsvana krävs alltid när man ger sig ut till fjällen, även om det är trampad märkt stig. Och KKK ska man alltid ha med sig. (Karta, kompass, klocka).

Mera om vandringar hittar du under ”Vandringar”.

Utsikt från Kungsleden mot Rapadalen.

 

Några gamla bilder från min resa i Burma 1978

bild: vår bil, en Humbert lappad med andra bilar.

Vi åkte rutten Rangoon, Pegu, Meikitila, Mandalay, Amarapura, Popa, Pagan, Magwe, Aunglan, Prome, Rangoon. Vi åkte bil (absolut förbjudet) med två burmeser vilka i sin tur träffade anhängare till sitt parti med budskap från ledare i Rangoon medan vi såg på sevärdheter. Vi träffade vanligt folk, munkar och politiker i husarrest. Vi utvisades sedan hövligt men bestämt. Våra chafförer bad oss att inte försöka ha kontakt sedan, för säkerhets skull. Ingen svensk tidning var intresserad av resan eller det vi hade sett och hört i Burma. Det var 1978.

Jag är glad för den resan vi lyckades göra då före turismen. Nu är Burma öppet – inom vissa ramar förstås. Det är inne att resa till Burma och ta del av  kulturskatter i landet. Demokratin tar små steg eller –  är det spel för oss så vi förbiser hur allt är under ytan?

Andra resenärer

Ungdomar samlar pengar för tempelns försköning eller ska vi kalla det vägtull.

 

Buddha föreställs lite olika på olika tider. 1100talet hade mer graciösa statyer än före och efter.

Burma är genomsyrad av buddhismen.

Skogen vi inte ärvde är också vårt … eller?

Någon mil från Kvikkjokk vid Padjelanta-/Nordkalottleden passerar jag ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De bor i ett hus som skymtar vid fjället. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 årig förman till en skogshuggarlag. Han träffade sin blivande fru, då en tonåring, från det berömda nybyggarsläktet Holmbom. De gifte sig senare och bosatte sig på fjällhemmanet.
Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge. Den växte aldrig igen trots plantering. Ibland kommer förståndet i efterhand, då kan det vara för sent.
Han pekar ut fjällslänten med sly. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. De är omkring 90 år. Det är tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom.
-Vintern har krympt. Är också det ett tecken på alltmer varmare klimat, undrar han.

Skogen är aktuell idag genom Zarembas artikelserie i DN. Kanske inte skogen i sig utan rätten att bruka och hugga ner det. Hur och om en skogsägare får kalhugga en areal skog?

Jag föreställer mig att någon äger marken”, säger minister Erlandsson till Zaremba. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.” ”Ja. Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.

Men det betyder, säger jag (Zaremba), att paragraf 30 skogsvårdslagen är tomma ord. Skogsägaren kan på sin höjd ”samråda” med berörda, och sedan göra som han vill?
Ja, så är det. Och det tycker Eskil Erlandsson är en rimlig och rättssäker ordning: ”Ägande­rätten är skyddad i grundlagen.”

I praktiken borde även skogsägaren vara varse om vad han förstör. De små ägarna sköter säkert sina skogar, de är ofta släktens lånsiktiga placering och inkomst. De stora bolagen har inte tid med sådant  … follow the money.

I princip gäller äganderätten men den är lite ihålig. Nyligen vann samerna mot skogsägarna i frågan om att utnyttja andras privata skogsmark till renbete. Då gällde inte äganderätten. Och var det inte en skogsägare som inte ville kalhugga utan gallra men det var inte god skogsvård? Där gällde inte äganderätten. OK, han vann till sist. Eller när bärplockargängen från Thailand kommer eller turistbolagen från EU. Eller när vi vanliga jävlar som utnyttjar allemansrätten och bryter kvistar, eldar och skräpar ner.

Äganderätten är gångbart liksom lite hur som helst där det växer träd.

Visst är det fult med kalhyggen. Det är illa om omistliga värden försvinner i form av svampar, fåglar och växter. Vissa värden går aldrig att återställa. Det är illa om vi hugger ner skogen för att skicka det utomlands eller för att använda till reklamblad eller annat helt onödigt. Var och en borde leva så papperslöst som möjligt. Men jag är ännu mer orolig för skövlingen av Amazonas och andra urskogsområden. Hugg ner skogen, låt biffdjur beta och ah, då har vi billig ”naturkött” på grillen.

Kalhygge vid Sånfjällets nationalpark. Dick fotograferar något och jag fotograferar honom från vägen till parken.

DN-journalisten Maciej Zaremba tilldelades på måndagskvällen utmärkelsen Årets miljöjournalist 2013 för sin artikelserie ”Skogen vi ärvde”.