30 dagar till havs

Tommy Seglaren startade i Argentina, kom till Falklandsöarna efter stormig överfart, stannade på land några dagar och befinner sig nu någonstans förbi Tristan da Cunha. Han har varit 30 dagar till havs utan att sätta fötterna på land. Båten Icebreaker har lidit en del förluster, som trasig propell. Utan den går motorn inte att använda som hjälp. Det är miljövänlig segling som gäller hela havet. Om cirka två veckor kan han sätta fötterna på marken på St. Helena och därefter blir det segling vidare till Ascension där det finns en flygplats och en ny propell väntar. Öarna på Atlanten går inte så lätt att nå med posten.

Här hemma är rutinen: mail kollas som den första på morgonen, därefter seglarvädret. Vi lever med honom i tanken. När stormarna går och vi inte hör något stiger oron.  Jag har vant mig med osäkerheten, läser väderleken och inbillar mig att jag vet hur han har det. Ser på molnen på Google Earth och antar om det regnar eller inte. Fast det mesta är bara inbillning, havet är för stort för att rymmas på en laptopskärm.

http://blogg.syib.se/

Missbruksbehandling – som att ropa i öken.

Jag – en superbehandlare. Men jag hade speciella patienter: de var gravida missbrukare/blivande familjer.  Nästan alla mina patienter blev drogfria och hade arbete samt eget boende/stödboende när jag avslutade behandlingen. Tre år var min uppföljningstid men flera hade någon kontakt upp till 7 år efter. Det fanns några få som inte slutade missbruka annat än under graviditeten. Några var i metadonbehandling. De var de sämsta patienterna eftersom de räknades som drogfria men – tyvärr – var de mindre villiga att förändra sin situation än de som hankade sig fram helt drogfria. Att byta en drog mot en annan gör inte en person fri.

Få trillade dit igen. Några barn placerades i familjehem på frivillig basis, men behandlingsresultaten var nog de bästa i landet. Nu hade jag tacksamma patienter eftersom de var gravida och motivationen  var mer bokstavlig : att få bli en mamma.  Att vara gravid underlättade förstås behandlingsarbetet men samtidigt var det uppenbart att flera års missbruk inte botas med en baby. Men eftersom dessa kvinnor/familjer blev upptäckta någonstans så slapp deras barn komma till en familj där missbruket tog mer plats än babyn.

Vad var receptet då?

  • Inga väntetider.
  • Sjukvårdspersonal och kurator bredvid varandra. Dubbel kompetens!
  • Täta, 1 – 5 besök i veckan ibland 7. Drogtester vid varje besök.

Vad hade jag för utbildning? Jag var socionom med forskarutbildning och sedan lite vidareutbildning på medicinsk sida, missbruksutbildning från Landstinget och terapiutbildning som inte var mycket värt egentligen. Det var då på 90talet då landstinget hade en del missbruksbehandling i gång. Innan jag hann sluta stängdes flera bra enheter för missbruk hörde till socialtjänsten. Nu ropar man på landstinget igen. Min erfarenhet av socialtjänsten var att de minimerade drogers betydelse och trodde ofta på graviditet som en behandling i sig, men de träffade ju inte sin klient flera gånger i veckan. Man kan inte skapa förtroende på en telefontid och glesa besök.

Om mödravården skulle upptäcka varje missbrukare/överkonsument och det skulle finnas både medicinsk och social kompetens på samma plats – oavsett vem nu vore huvudman – skulle få barn födas till en familj där droger är viktigare än barn. Alltid en bra början. För alla andra gäller det samma: medicinsk och social kompetens i samarbete på samma lokal ger nog de bästa resultaten. Sedan måste missbrukaren också önska sig ett drogfritt liv. Ingen kan sluta för en annan.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/socionomernas-kompetens-racker-inte_6933421.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/okunnigt-och-ologiskt-om-beroendevard_6926721.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/missbruksvarden-maste-forandras_6917193.svd

Vi kunde ju lägga de gamla i skogen under ett träd?

Larmrapporterna har duggat tätt om den usla åldringsvården. Eller – var det inte så uselt? Carema Care har i några fall förtjänat klander, men har inte avvikit från Vårdföretagarnas etiska riktlinjer. Det fastlår den granskning som branschorganisationens eget fristående etiska råd har gjort. Hoppsan. Ja, man sågar ju inte av den grenen man själv sitter på. Vårdförbundets ordförande Ribeiro klagar också att bristen på kompetent personal inom äldrevården hänger samman med för låga löner. Men låga löner är snabbt avklarat. Ta bara en smula av de löner och bonusar som vårdförbundets chefer och vårdföretagens ägare har fått. Det var ju åtaliga miljoner som försvann i riskkapitalisternas fickor.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/caremas-vanvard-slatas-over

Tyvärr sker vanvård inte bara hos privata vårdgivare, det har jag personlig erfarenhet av som arbetstagare och nu som anhörig.  Äldreomsorgen är en mindre prioriterad område hos kommun och landsting eftersom de äldre ses som icke produktiva längre. Hemtjänst/äldrevård blir lätt ett slags slasktratt för många som inte passar i arbete annanstans. (Kolla bara utbildningen hos hemtjänst eller äldreboenden så blir du häpen på många sätt. http://blogg.iniskogen.se/2011/11/14/den-moderna-attestupan-som-varbitrade-i-tva-aldreboenden-i-stockholmstrakten/.)

Fler och fler vårdar sina anhöriga hemma. Man vågar helt enkelt inte lämna sina gamla anhöriga till ett vårdhem. Själv har jag rejäl ångest de få gånger jag lämnar min sambo till ett avlastningsboende. Duschar de honom? Rena kläder? Inte, det är väl småsaker. Får han ok mat? Kan han gå ut? Nähä, vilka krav vi har. Blir det en tur till akuten när jag hämtar  hem honom eftersom ingen märkt att hans kateter har kollapsat? Sånt får man räkna med.

Vilken himla tur att jag hade gått till pension något innan och kan ta hand om gubben. Facket klagar att många går ner i tid för att hjälpa sina gamla anhöriga i stället att arbeta full tid och placera den gamle till ett boende. Det är helt oacceptabelt, att avstå från heltidsarbete och vårda någon närstående, ropar facket!  Är de gamla en ny kvinnofälla? Små barn anses ju vara det. Om det inte är en man som stannar hemma för då är det jämlikt. Hemmavarande mödrar är bakåtsträvande.  Skall vi ta hand om våra föräldrar eller vårdbehövande makar och förlora pensionspoäng? Eller är det en uppgift av kärlek och omtanke att ta hand om varandra? De flesta gamla tas redan hand om så och inte av det allmänna. Oron att våra anhöriga skulle hamna i någon usel Caremaboende eller kommunal sparnit gör att vi avstår från heltidsarbete, och pensionspoäng och tar hand om våra gamla själv – så länge det går.

Nya kvinnofällor? Så har det alltid varit men tidningarna har inte granskat omsorgen av våra gamla tidigare. Mediedrev väcker alltid gammal fakta till nytt liv.

Och – skall vi inte ta hand om varandra? Är det inte något av livets mening? Finns det inte andra värden än pengar, tjock pension och tjusigt liv i Thailand som pensionär? Finns det mänskliga värden? Kanske är de på väg att försvinna helt när familjer splittras eller barnen kommer från provrör, halva släkten är obefintlig och ansvar för varandra också halverad?

http://www.dn.se/sthlm/carema-foljde-etiska-riktlinjer

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/carema-foljde-de-etiska-riktlinjerna_6911371.svd

http://www.vardforetagarna.se/

http://www.kommunal.se/Kommunal/Kommunal-tycker/Rapporter/Yrkesfragor/Hanger-din-mammas-trygghet-pa-dig/

Kommunals rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig?” visar att de resurser som läggs på äldreomsorgen har minskat rejält sedan 1980 trots att det blir allt fler äldre. Samtidigt ökar anhörigomsorgen drastiskt. Cirka 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda sin en anhörig.

Dagens trams eller en allvarlig samhällsfråga?

Lego är inte vad det har varit. Det är rena könsdiskrimineringen som stänger flickorna – inte pojkarna förstås – från lek med krigare, vapen, brandmän, äventyr, drakar, tjuvar och poliser. För de teknikintresserade pojkarna marknadsför Lego motorkraft, action, fart och hög energi som i Star Wars och Harry Potter. De arma flickorna får just söta rosa dockor och leker hem och kvinnligt pyssel som att baka cupkakes, sy modekläder, driva en skönhetssalong, odla morötter och ta hand om sjuka djur.

Är detta en allvarlig samhällsfråga? Absolut. Värt en ordentlig analys. Borde inte pojkarna styras mot lek med hem och hushåll? Vi klagar sällan att kvinnor är för lite våldsbenägna och äventyrliga men det gnälls ständigt att män tar för liten del av de späda barnens vård och de smiter från det obetalda hushållsarbetet. Kanske är det  ”pojklegot” som ska bort?

Legofigurer känns som en icke fråga. Och kan inte föräldrarna styra köpet av leksaker?

Bilder: här har vi lyckats välja rätta julklappar.