Möt Rikard – Reinfeldts idealarbetare

Dick började arbeta direkt efter grundskolan vid 16 år i en affär. Han flyttade efter arbetstillgången och till mer intressant affärsliv. Han avancerade. Men livet som affärsanställd kändes tomt så som 30 åring han reste till Tyskland och utbildade sig till trädgårdsmästare för giftfri odling. Det fanns ingen sådan utbildning i Sverige. Han fick lära sig tyska och betalade utbildningen med sparpengar.

Han vidareutbildade sig senare i Sverige. Att vara trädgårdsmästare och odla grönsaker blev hans levebröd i många tiotals år. Han grundade en trädgård, en till. Men vid 55 bytte han arbetsplats och började handleda elever i trädgårdsarbete. Vid 62 gick han ner till halvtid och började fotografera på allvar. Att bli en naturfotograf var en liten dröm han haft länge. Han skaffade sig viss utbildning i form av fotokurser. Det gav resultat i publiceringar och utställningar.Lite då och då ringernågon efter lite bilder för något verk. Så nu hade han två arbeten, trädgård och foto i en bra kombination.

Men arbetsbytena tog inte slut där. Vid 76 började han medverka inom film och reklam som statist, modell och även med riktiga mindre roller.

Vid 79 var arbetslivet slut om man inte räknar några publicerade bilder. Och nu vid 82 är han ganska sliten och minnet krånglar. En hastig sjukdom höll på att ta livet av honom förra sommarn vet de som läser denna blogg.

Det måste ha blivit en våldsamt fin pension, tänker ni. Nej, inte alls. Trots arbete hela livet kan han precis existera på pensionen. Dessutom hade han utfört en del oavlönat ideellt arbete och det får man inte göra om pension är det viktigaste i livet. Att spara till egen pension var en nymodighet som kom först i slutet av hans arbetsliv. Att resa, spela golf eller åka runt i en fin bil sker bara i TV. Så lura oss inte om pensionen, Reinfeldt. Vi blev tillräckligt svedda av Persson som bestal oss. Och när ska vi hinna njuta av ledighet när sjukdom och död kommer direkt efter pensionering?

Jag håller med att tiden för pensionering bör vara flytande och  individuell. Kanske borde vi ha en annan inställning till ett arbete än att det försörjer oss? Arbete är ju en stor om inte den största delen i vårt liv. Att vänta på pensionen  från 50 är inte realistiskt.  (Många 50 åringar har ett stort samtalsämne: vad gör vi efter pensioneringen). Jag håller med om att man ska kunna utbilda sig igen under sitt arbetsliv. De sista universitetspoängerna tog jag väl långt efter 50. Men att förvänta sig att t ex kvinnor i tunga arbeten inom omsorgen hastigt utbildar sig vid 50 till andra arbeten är att drömma.